Foxface & Tess Foxhair [PRIVAT]

Leo flinade. Han satte sig ner och såg på huvudstads personerna. De stirrade på honom. Säkert på håret som stod åt alla håll och kanter.
"Kan jag inte få göra något åt det där fula håret?" pep hans stylist.
"Nej, Lyrica" sa tanten. Leos stylist, som tydligen hette det där fula namnet, suckade högljutt. Leo såg äcklat på henne. Om hans hår var fult, vad var då inte hennes rosa buskiga hår?
Avoxerna, de tysta tjänarna, kom in med mat. Han tog åt sig mat och tryckte i sig. Det kanske var lite överdrivet att äta så mycket men han ville skaffa sig lite vikt innan arenan. Det skulle bara bli svårare att överleva om man inte hade något som skulle kunna försvinna bort under tiden man inte har någon mat.

Adina höjde på ögonbrynen och såg på tanten som tydligen hette Lyrica, ett otroligt fult namn till en otrolig gräslig person.
"Jag tycker hanns hår är vackert, det är åtminstone naturligt." sa Adina lugnt och såg henne in i ögonen.
Lyrica tänkte snäsa något tillbaka men Adina såg lugnt på henne och hon tystnade utan att säga något.
"Det där har jag väntat på länge, du fick tyst på henne." sa hanledaren roat och Adina flinade och tog sedan för sig av maten.
Hon slängde ett öga på Leo och såg vad mycket han åt, men hon insåg sedan att han hade rätt.
Hon lassade på massa mat och började äta, Lyrica slängde en irreterade blick på hennes tallrik men sa inget.
"Ja, jag tänker inte svälta på arenan, plus att jag aldrig ätit sådan mat och man måste passa på" sa Adina alvarligt till henne.

Leo såg på Adinas tallrik. Hon hade tydligen slagits av samma tanke som han själv hade gjort. Huvudstads människorna och deras handledare babblade på. Om Adina gjorde detsamma, så lyssnade han inte. Han tänkte på hur hans familj hade det i just denna stund. Hade de helt glömt honom och gått vidare i hoppet om att han skulle få ett smärtfritt avslutande på livet? Satt de någonstans och hoppades att alla skulle lämna dom ifred och hade ett svagt hopp om att han skulle kunna överleva? Leo skulle göra vad som helst för att få återvända hem till dom. Han skulle arbeta sig till sin egen död, för där skulle han åtminstone kunna vila i frid, och inte vara sargad eller mosad utav andra mördade eller levande barn.

Efterätten kom in och när den var avslutad kollade vår hanledare allvarligt på oss.
"Okej, imorgon är det träning. Håll er till Leos plan, träna på det ni inte kan när de andra ser på. Sen när bara ni tränar, tränar ni på eran talang." sa han och viftande sedan med handen.
"Bäst att ni går och lägger er nu, det är en stor dag i morgon" kvittrar Lyrica glatt som om det vore något att se fram emot.
Ett steg närmre döden, tänkte Adina surt och blängde på henne innan hon gick in till sig.

Leo såg upp. Efterrätten var serverad och han tvingade i sig mer. När handledaren nämnde hans namn och snackade om hans 'plan', blev Leo lite röd i ansiktet.
"En väldigt stor dag" sa Leo ironiskt. "Snarare en dag närmare döden"
"Var lite positiv, herregud. Du kan ju inte vara så sur hela tiden" pep Lyrica
"Faktiskt, så kan jag det" muttrade Leo tillbaka. Ett fnysande läte kom ifrån henne innan hon stack. Leo orkade inte resa sig upp ifrån stolen. Varför kunde han inte dö smärtfritt här och nu?
"Om jag får låga poäng, tror du dom struntar i mig då? För där kan ju min storlek komma till hands" sa Leo till handledaren. Han nickade.
"Det skulle kunna vara så. Men de kanske tror att du utgör ett stort hot annars också, även med låga poäng. Du vet, det är en sådan bra strategi i början, men sen börjar andra använda den, och sen är alla misstänksamma på de med dåliga poäng istället" svarade handledaren. "God natt" och med det lämnade han Leo i rummet. Leo, som inte ville stå kvar där, gick in till sitt eget rum och gick snart och lade sig för att sova.

Adina vaknade och såg att någon hade lagt fram kläder, förmodligen hennes stylist.
Det verkade som att även under träningen skulle hon köra på soluppgång.
Hon tog sina kläder till badrummet och gick in i duschen, som även den hade en massa knappar.
Hon tröck på måfå tills hon hitta någon trevlig lukt på både schampo och duschcreme, efter det borstades och torkades hennes hår automatiskt och hon drog på sig de svarta byxorna och guldfärgade linnet. Efter att hon satt upp håret i en hästsvans gick hon ut för att ta frukost.
Hon var fruktansvärt nervös, de skulle för första gången träffa de andra.
Hennes händer var iskalla, det enda som avslöjade hur nervös hon egentligen var.

Leo vaknade. Solljus strömmade in genom ett närliggande fönster och solstrålar träffade hans ansikte. Han gäspade och fann kläder framplockade. Svarta, lite tightare, byxor och en guldfärgad t-shirt. Han orkade inte duscha nu. Det kunde han göra efter träningen, eller imorgon. Vem orkade bry sig? Han skulle vara väldigt skitig sen på arenan ändå.
Snart gick han ut och fann Adina med nästan likadana kläder.
"Så de satsar på att vi ska vara likadant klädda nu" sa han. Leo hörde direkt hur nervös han lät. Men det var ju inte konstigt. De skulle få träffa alla de andra. Han och Adina skulle få träffa och se karriäristerna träna.

Adina såg upp och log mot Leo, han verkade och lät lika nervös som hon kände sig.
"Ja, man kan ju hoppas att de gett upp, vetegrejen" sa hon roat. "Guld är snyggare till de som vinner, det passar dig." sa hon i en obesvärad röst. Det var ingen ide att säga att de båda skulle dö, de visste det båda två så varför säga det?
Adina gick fram till serveringsbodet och började lassa på en masa olika mat, som de tydligen hade till furkost, det var annat emot den gröt de hade hemma.
Hon satte sig ner och höll sina iskalla händer om chockladmuggen och väntade på att de andra skulle komma och göra dem sällskap.
Hon såg på Loe och undrade om någon av dem skulle klara sig, eller rättare sagt, vem skulle dö först? Och hur länge skulle de sammarbeta, för döda den andre skulle aldrig fungera. Dels för att de i distriktet skulle förakta en och dels för att de eller ja hon i alla fall aldrig skulle kunna döda honom, Adina kände honom för bra för det.
Eller egentligen kände de väll inte varandra, deras ålder skiljde dem åt och de gick i olika klasser och bodde på olika ställen. Det ända hon visste var att han hette eller kallades för Leo, hans riktiga namn och efternamn hade hon glömt bort. Han var bra på att springa, och hon hade för sig att han hade småsyskon, och att hans far var död eller så.

Leo lassade på mat som tydligen skulle vara frukost, som snarare var lyxmat för honom.
"Det såg ju bara rätt löjligt ut. Men jag kommer nog bli dränkt i vete igen till intervjun, så jag får nog bara stå ut" sa han och satte sig mitt emot Adina. Egentligen borde han inte umgås med henne. Han borde egentligen hålla sig på sin kant, så att han inte skulle behöva lida över ifall hon dog före honom, vilket Leo tvekade stort på. De skulle nog dö båda två i försöket att överleva första dagen. Eller så skulle de överleva och vara med i kampen om vinsten.
"Ska vi vara ett lag i början eller ska vi överge varandra?" frågade Leo Adina.

Adina såg på honom utan tog en tugga av brödet och funderade. "Ärligt talat så kommer vi dö vad vi än gör, chansen är inte stor att vi överlever eller att vi ens vinner." sa Adina och suckade och vände bort blicken och såg ut. Hon ville inte dö, eller att Leo skulle göra det, men vad hade de för val?
Hon vände sig åter mot honom och såg honom i ögonen "Så varför inte sammarbeta, vi kan ju åtminstone ha det trevligt tillsammans innan vi dör. Jag dör hellre med dig än ensam, och skulle vi klara oss så får vi väll se hur det blir då." sa hon leende.
"Vi kommet i alla fall inte döda varandra, eller hur?" sa hon leende och drack sin chocklad.

Leo nickade. Såklart skulle dom dö.
"Jodå, det vet jag gott och väl att vi kommer dö. Men vi måste ju verkligen försöka att vinna, eller hur? Och ja jag dör nog hellre än att döda dig, så då är det 22 att mörda för min del" sa Leo och började äta. Visst, han skulle säkert inte döda alls, eftersom han säkert skulle sitta och svälta någonstans.
"Förresten, jag föreslår att vi ska vara extra noggranna med att lära oss mer om ätbara och giftiga växter, så vi inte ska behöva svälta ihjäl" sa han sedan. "För allt handlar ju inte om att slåss. Håller man sig i bakgrunden och ser på när andra slåss så går det nog bra. Sen kommer man nog bli tvungen att slåss, men det kanske skulle vara effektivt"

Adina nickade och log. "Självklart ska vi försöka vinna, vi ska göra allt vi kan." sa hon och såg på honom. "Blir det så att vi blir kvar i slutet får vi väll dela på oss, så nån annan kan döda den andre." sa Adina sorgset hon ville inte att det skulle bli så.
"Leo, om du vinner, hälsa mina bröder att jag älskar dem." sa hon och log lite innan hon nickade ivrigt åt hanns förslag. "Jo, du har rätt, bättre att låta andra sköta dödandet och att vi inte svälter ihjäl." sa hon sakligt.
"Men vi måste få tag i saker, och jag skulle helst behöva knivar. Men vi behöver i alla fall någon ryggsäck med packning" sa hon fundersamt till Leo och fortsatte att äta.

Leo nickade.
"Och om du vinner så får du hälsa min familj att jag älskar dom allihopa" sa han. "Jo det är såklart. Jag antar att vi ska försöka ta oss en bit in, men inte allt för långt. Om du går efter knivar så skulle jag kunna hitta packning?"
Leo såg ner i tallriken. Tänk om dom två skulle hamna i finalen? Visst var det osannolikt, men det fanns ju en liten chans att det skulle bli så. Leo ville ju inte direkt döda Adina, så han skulle nog hellre ta sitt eget liv. Eftersom att mörda den andra spelaren ifrån samma distrikt som en själv ledde till att hemdistriktet hatade en, och Leo ville inte det. Hellre kunde han dö, och låta Adina ha ett rikt liv i distrikt 9.

"Visst, det är självklart att jag ska hälsa dem om det nu händer. Lovar att hjälpa dem med om det är så." sa Adina och log lite snett hon hoppades att det inte skulle bli så.
Men reglerna var sådana, antingen dör de båda två eller en utav dem, båda fick inte leva. "Aaa, det låter som en bra idé. Men du kanske också behöver några vapen, du kanskelär dig att hantera något?" sa hon lende och såg upp när de fick sällskap av de andra.

"Jodå, vi får väl hoppas att jag klarar av något i alla fall" sa Leo innan fler kom och satte sig vid bordet. Så han återvände till att äta och tänka på hur arenan skulle se ut. Det måste finnas träd. För annars skulle man inte kunna göra upp eld, och då kunde man inte tillaga maten om det inte var tillräckligt varmt. Vatten skulle också finnas. Säkerligen ett stort område fullt med vatten, som många skulle vilja vara runt. Men det måste finnas små ställen runt om arenan också, eller? Det skulle vara ett perfekt sätt att få det hela att gå snabbare och blodigare, men det fick ju inte ta för kort tid. Skulle de alternativa skogarna ha löv på grenarna, så att man kunde gömma sig där, eller skulle man vara tvungen att hålla sig till marken och sova?

"Du klarar av mycket, annars har du mycket kunskap att ta användning utav" sa Adina såg på de andra och vände blicken mot sin frukost och åt upp den under tystnad. "Ni ser nedstämda ut, det här är ju spännande." kvittrade tanten.
"Inte du som ska ut på en okänd arena och dö." fräste Adina illsket och reste sig upp från bordet. "Lugna ner dig, vem har sagt att ni ska dö?" sa hanledaren och drog ner henen på stolen igen.
"Vi kommer att dö, så är det bara. Vi har ingen chans, det är hopplöst." sa Adina och la huvudet mot bordet och gömde det i armarna. Vad hade hpon egentligen trott? De var båda dödsdömda, och hon var på uselt humör. Hon kunde lika gärna dö här och nu, för hon skulle ändå göra det sedan, eller ännu värre Leo skulle dö.

Leo sa ingenting. Han orkade inte bry sig om tanten. Vad hon än sade. Han ville inte höra henne, men han var väl tvungen. När Adina sa det där om att de skulle dö, så tänkte han att han inte ville se henne död. Hon skulle vara mer ämnad för vinsten än han själv. Hon kunde slåss, det kunde inte han. Han hade kunskap och var en plugghäst. Det var inte helt nödvändigt. Karriäristerna slogs ju bara. Det var samma taktik varje år. Döda alla de kan. Sedan fick de döda varandra tills den sista levande fanns kvar. Så var det alltid.
När handledaren försökte få det att se ut som om vi hade en ärlig chans kändes det som om det var nog. Men innan han hann öppna munnen hade Adina redan sagt det han tänkte säga. Att de skulle dö i vilket fall som helst.
"De ifrån distrikt 5 och uppåt har aldrig en ärlig chans. Aldrig någonsin. Det är nästan alltid någon utav karriäristerna eller någon gång ibland någon ifrån 3:an" sa Leo.

Handledaren såg irreterat på dem. "Ja, tänker ni ge upp sådär så tänker jag inte hjälpa er. Men tänk på det här, jag har vunnit spelen och alla distrikt har en handledare. Och det innebär att alla distrikt har vunnit någongång," sa han gjorde en paus och såg stint på oss med sina gröna ögon.
"Det kan tyckas hopplöst, men erkän aldrig för er själv eller andra att ni ger upp. Ge aldrig upp, ni kan vinna. Men ni måste åtminstone vara en heder för ert distrikt, låt era familjer vara stolt över er." sa han leende och Adina nickade.
"Jo, du har väll rätt." sa hon och suckade lite, drack upp sin juice och ställde sig upp.
"Så Leo kommer du?, ska vi vinna måste vi träna." sa hon leende till honom. Det var lika bra att låta det se ut som om hon var glad, även om hon just idag inte var vidare glad över det hela.

Leo skulle inte vinna. Han kommer inte göra sin familj stolt. Inte genom att mörda. Inte genom att hålla sig undan. Om han någonsin skulle kunnat
"Tror inte de skulle bli så värst stolta utav att deras barn blir en känslokall mördare" mumlade Leo tyst. Om de skulle hört honom, skulle de väl svara inom kort eller bara strunta i honom.
När Adina ställde sig upp och frågade om han skulle komma eller inte, ställde han sig upp och nickade.
"Jo jag kommer" sa han och suckade lite. Han ville inte möta dom. Han ville inte se karriäristerna och bli så rädd så att han skulle kunna darra som ett asplöv om han inte skulle koncentrera sig på att inte göra det. Leo skulle säkert bli mördad utav en av dom bestarna. De som hade tränats hela sitt liv för det här, och frivilligt stigit fram. Medan han själv alltid hoppades på att han skulle slippa bli vald. Medan Leo inte ville ha sin död visad på alla Panems tv-skärmar.

"Tror inte de heller skulle bli stolta, men vad ska man göra?" sa Adina och suckade och de tog hissen ner till träningsalen där de andra distriksdeltagarna stod i en cirkel och såg på tränarna.
De slöt sig till de andra och fick sitt distriktsnummer fastsatt på sig.
Adina såg sig om, de flesta verkade inte vara särskilt stort hot. De flesta var magra och bleka och såg ut som skrämda harar, förutom karriäristerna då. De var Adina rädd för, dör det var förmodligen dem som skulle ha ihjäl henne sedan.

Leo tystnade när de kom in i hissen. Att stå där och småprata kändes för normalt, eller vad man nu skulle säga om det. Så fort han fick en skymt kändes det som om han skulle trilla av pinnen. En utav de här 22 andra skulle brutalt mörda honom. Säkerligen den största utav Karriäristerna. Han ville väl ha så många att mörda som möjligt, och de andra skulle inte neka honom det, i fruktan av att han skulle knäcka nacken på dom som han säkert skulle klara av på en enda kraftansträngning. De fick ställa sig i en cirkel. Karriäristerna iakttog honom när han ställde sig på sin plats. Ett flin från en utav tjejerna avslöjade att hon trodde att han skulle bli ett lätt byte. Leo fick väl hoppas på att han själv skulle bevisa att han inte skulle bli det.
Tränaren började prata om att de inte fick bråka eller skada varandra. Såklart de inte fick. Det var ju olagligt, men tydligen fanns det tröga personer som inte fattade att man skulle vänta tills de var på arenan.

Adina ställde sig vid Leo och såg på kariäristerna, undra vilken av dem som tänkte döda henne? Hon hoppades i alla fall att det skulle bli en snabb och smärtfri.
Tränaren började som babbla på om att vi inte fick döda eller skada varandra ännu, och det var väll självklart?
Sedan fick de gå till valfria olika stationer,karriäristerna valde självklart vapnen på en gång.
De ville väll skryta och jaga in fruktan i alla andra deltagare.
"Kom vi går till växtdelen." sa Adina och gick iväg till den station där de skulle lära sig om växter, mycket nyttigt.
Och det fick de andra deltagarna att tro att de inte var farliga.

Leo gick efter Adina till växt-stationen. Där fanns en instruktör som visade Adina en sak, och Leo en annan. Leo skulle få kolla växter som var ätbara och inte.
"Vilka bär utav dom här är ätbara och vilka är giftiga?" frågade instruktören uttråkat. Han hade säkert gjort det här så ofta till andra deltagare som var stendöda vid det här laget. Så Leo förstod att han inte var så glad i vad han gjorde. Han förberedde ju barn till döden. Eller var det så han tänkte? Han kanske tänkte att ju förr de här dog, desto fortare skulle han få pengar?
"De där." sa Leo och pekade på de högra bären. Blåbär. Vem kände inte igen sådana. Men han måste antyda att de vänstra såg rätt likt ut att vara de andra. Men såklart, de är giftiga, och skulle säkert finnas inne på arenan. För att lura de utsvultna, och beniga, barnen som skulle göra allt för att få något att äta.

"Läkeväxter" sa mannen och pekade på en mängd olika växter och Adina bara stirrade och suckade inombords.
Det här skulle inte bli lätt, hur skulle hon lära sig det här? Hon såg ju knappt skilnad på växterna.
Mannen började förklara hur man kände igen dem och förklarade vad de skulle användas till.
Adina försökte minnas allt, men teori hade aldrig varit hennes starka sida. Hon var bätre på praktiska saker, men det här.
Nej det här skulle gå åt skogen, hon skulle säkert äta nått gifitgt och falla död ner.

"Bravo. De här bären skulle då vara helt ofarliga, medans de här skulle ha tagit kål på dig innan du vet ordet av det" sa och demonstrerade instruktören. Leo nickade. Han skulle nog få leva av växter inne på arenan, om han nu skulle komma så långt att han skulle behöva leta efter något ätbart.
"Har du något svårare?" frågade Leo. Instruktören nickade och rotade runt innan han hittade fler växter. Mynta blad, maskrosblad och allt möjligt. Leo klarade allihopa. Att peka ut vilka som var giftiga eller inte var enkelt nu när han var i sitt fulla förstånd inne i ett säkert tränings center. Men inne i arenan, skulle han vara i desperat behov utav mat.
"Ska vi gå vidare?" frågade Leo Adina efter en stund.