[HG] It is not a ferwell [Privat: Primrose, Katniss]

(Vår tappning av Katnisss och Prims möte innan de skiljs... eller nått xD)

Jag såg ned på mina händer som darrade en aning. Rummet kändes litet och balansen var det sista jag egentligen oroade mig över, trots att jag insåg mig själv ha väldigt svårt att sitta upp. Mor hade agerat ungefär som jag väntat mig. Den sista men samtidigt första jag ville träffa var henne. Jag svalde ett flertal gånger i hopp om att få bort den tjocka klumpen i halsen. När dörren öppnades skulle hon stå där, flickan som jag kunde göra vad som helst för. Jag tänkte på vad jag skulle säga till henne och hur hon skulle reagera av att se mig. Tankarna på ett det skulle bli underbart men endå jobbigt fick mig att fundera på hur nyttigt det egentligen var att vi skulle få träffa alla "en sista gång". Jag ville itne ens tänka tanken på att det kunde vara den sista gången jag skulle få hålla henne i mina armar. Samtidgit gladdes jag åt tanken på att det inte var ombytta roller. Jag vet itne om jag skulle klarat av att se henne sittandes där, som ett offer för diktaturisk regim. Eftersom jag ville att hon skulle känna igen mig, flätade jag ihop håret och log smått när jag såg dörren öppnas.

Jag kunde inte tro det. Inte när stackars Gale behövt släpa iväg mig. Inte när mor försökt trösta mig. Inte ens nu, när fredsväktarna leder oss fram i rådsbyggnaden, kan jag tro att det faktiskt hänt. Allt måste vara en hemsk mardröm. Det måste det. Men jag vet att allt är sant, att min namn blev draget. Och det värsta av allt - att Katniss tog min plats.
Min hand håller ett krampaktigt tag om mors, rädd för att hon också ska fara iväg mot den mytomspunna huvudstaden. När jag tillåter mig att snegla ner mot den, har knogarna förlorat all färg.
Dörren öppnas, men innan jag får syn på henne börjat tårarna rinna. Hon är så vacker i mors gamla slåtterklädsel och flätat hår. Renskrubbad är hon också, för en gångs skull. Det är svårt att tro att hon ska tvingas in på en arena, där hon måste besegra 23 andra innan hon får komma hem.
Det känns som att jag är fem år igen när jag springer fram till henne med armarna utsträckta och tårarna rinnande ner längs kinderna.

Jag omfamnar henne och håller om henne hårt och länge. Jag torkar hennes tårar samtidigt som jag sagta stryker hennes hår. Inombords blöder jag och jag mår nästan illa över att hon ska behöva se mig såhär, fin och iordninggjord för något som kanske slutar lika snabbt som det börjar. Ljudet av prims gråt skär i mig lika djupt som ljudet av Effies röst då hennes namn ropades upp. "Prim, det är okej.... sshhy jag är här.." viskar jag i ett vagt försök till att låta lugnande. "Ssssh jag är okej. Allt kommer bli bra". För stunden var jag osäker på vem det var jag egentligen försökte övertala. Känslan av att förlora modet skrämde mig och jag minns hur jag bet ihop käkarna för att inte gråta. Nu behövde jag visa mig stark. Inte för mig men för Primrose. Rummets ingång var bevakat men jag skulle inte bry mig. De skulle få all möjlighet att bevaka och styra mig så mycket och detta var inte en sådan stund som skulle tas ifrån mig.

Jag kramar om Katniss hårt, skrämd av tanken att jag alltför snart kommer att tvingas släppa taget. Hennes närvaro ger en något lugnande effekt, men en elak del av min hjärna fortsätter att påminna mig om att allt inte är bra, att allt kanske inte kommer att gå bra. Att jag kommer vakna nästa morgon utan henne vid min sida.
Jag får inte ur mig ett ord i början, låter bara tårarna fortsätta forsa ner och lämna mörka fläckar på min kjol. Hur kan man vara så uppklädd inför en stund som denna? Hur har andra familjer lyckats ta avsked av sitt barn eller syskon? Hur kan regimen och huvudstaden stå ut med sig själva efter all sorg de orsakat?
Jag visste om att gråten inte skulle hjälpa, att tårarna inte skulle skölja bort sanningen. Trots det fanns det inget stopp.
"Du måste vinna", säger jag, "Du måste komma hem."
Gråten gör min röst ostadigt, och jag minst sagt ogillar det. Det här är inte vad Katniss behöver - en gråtande syster.
Men det är det hon får.

Jag ser djupt in i hennes ögon och småler samtidigt som jag torkar av hennes kind. "Jag ska försöka, jag lovar. Men nu gråter du ju ned dina fina kläder gumman... " jag småskrattade när jag sa det sista. Mest för att avdramatisera situationen en aning men också för att visa henne att jag inte var allt för ledsen, även om jag egentligen var själsligt död. Regimen hade tagit ett hundratal liv och ett flertal familjer blev aldrig dem samma efter tidigare spel. Detta skulle inte få ske, inte i min familj. "Jag ska ingenstans... jag kommer hem så fort det är klart..." Det kändes hemskt att ljuga henne rätt upp i ögonen men jag var övertygad över att hon förstod. Mor hade inte agerat allt för annorlunda och jag önskade egentligen att den här delen skulle ta slut även om jag kunde sitta med Prim i famnen för evigt. Hennes tårar föll ned i mitt knä och fuktade Mors klänning. Prim behövde få gråta och hon skulle få göra det om hon behövde det. Folkets förväntningar på spelen Var som årligen höga. Mina förväntningar hade förvandlats till förhoppningar och drömmar om att vakna upp och inse att allt endast varit en mardröm. Kanske var det det? Kanske skulle jag vilken sekund som helst vakna upp av smörblommas irriterande ljud och klivande över mig. Kanske skulle Gale störta in på gården och ropa på mig för daglig jaktrunda och kanske skulle regimen vara störtad och vi alla vara fria... drömmar har alla men nu var de starkare än någonsin.

Jag biter mig i kinden för att stoppa gråten och nickar. Hennes ord hade fått det att rycka smått i mina mungipor, men inte ens det räckte. Det gjorde inget. Men jag var trots allt glad att hon kunde visa sig starkare än jag. Hon bevisar bara att det ska vara hon om någon av oss som tvingas på tåget till Huvudstaden och inte jag. Jag skulle förmodligen inte överleva fem minuter. Hon har faktiskt en chans, hur liten den än är.
"Jag kommer vänta på dig."
Gråten hade slutat, men nu lät min röst istället ynklig och liten. Jag känner mig liten, ynklig och försvarslös. Om inget annat, också sårad. Och vi ska inte tala om sorgen.
I mina tankegångar, kan jag bara hoppas att det kommer vara en "snäll" arena, där man inte fryser till döds eller något liknande. Fast då jag tänker efter, skulle jag hellre se Katniss avlida av naturliga själ än halshuggen. Tanken får mig att hålla om henne hårdare, och jag stänger ögonen i ett försök att stänga ute de hemska bilder som väller upp framför näthinnan. När ska den här evinnerliga mardrömmen ta slut?

"Men det är klart att du ska. Du kommer inte behöva vänta för länge för jag kommer ju hem gaanska snart". Jag insåg i den stunden att mitt beteende mot Prim, delvis påminde om en mamma. Vilken mamma som helst utom våran. Jag drog henne närmare till mig åter igen och kände hur hon trots sin rädsla ändå stärkte mig. Det var hennes värme och hennes tro på mig som fick arenen att för stunden att kännas otroligt långt bort. Jag var stolt över henne och över hur bra hon hanterade situationen trots dess kaotiska existens. "Jag är så stolt över dig Prim. Oavsett hur starka de andra tävlanden kanske är så är dem inte den lyckligaste för dem har inte dig och skulle dem ha det så skulle dem aldrig få se dig igen.."


(Boooooya!! XD)

Jag lade huvudet på sned och vilade det mot hennes axel. Dämpat kunde jag ana hennes hjärtas slag. Hur länge skulle det få pulsera innan allt gick förlorat? Det var inte precis den bästa och mest positiva tanken i nuläget, men det var den typen som Hungerspelen väckte. Någonting sa mig att det skulle vara svårt att somna i natt.
Samtidigt lugnade Katniss mig. Även om hon inte skulle komma hem, försäkrade hon mig om att hon skulle försöka och kämpa. Att få höra att hon var stolt över henne, trots att hon själv hanterade situationen, var lika lättande som oförståeligt.
"Jag är stolt över att få vara din syster. Det har jag alltid varit, och kommer alltid att vara. Och jag kommer vara extra stolt när du kommer hem igen."
Det lät som att jag ställde krav på Katniss, men det behövdes. Här fanns det inte att hon skulle förlora. Att Katniss Everdeen, flickan som försörjt och gett mat åt sin familj sedan hon var yngre än mig, inte skulle vinna Hungerspelen fanns inte.
"Du klarar det här. Du kan jaga."

(OOC: Haha så står det att du tränar inför spelen i ditt namn xD)

Jag svalde oron som på något sätt kom över mig när hon sagt det sista. Jag kunde jaga men jag anade aldrig att det en dag skulle behöva bli en medmänniska. Den egentligen självklara vetskapen om att det en dag lika gärna kunde varit mitt namn som lästs upp, var som bortblåst. Stundvist kändes det ibland som om jag glömde spelen. Iallafall så var det det jag ofta intalade mig själv, att allt var över. Jag hade alltid varit den där flickan från sömmen som inte hade allt för mycket att bidra med mer än det jag orkade och kunde göra för mina kära. Skuggorna och andarna från förlorade själar kändes så verkliga ibland, speciellt om nätterna när mörkret omslöt mitt hjärta. Jag grät ibland, för de ensamma för de som aldrig fick.... I närheten av Primrose kändes det som om ljuset från hennes sköra själ, lyste upp mitt oroliga och sorgsna hjärta. Dagarna med henne, med Gale och med pojken med brödet. Jag har alltid stått bakom henne oavsett vad som skett omkring oss och det var just detta jag ville fortsätta. Ska hela mitt liv vara levt för endast en sista match? Jag gungade henne lätt i min famn och kysste ömt hennes panna samtidigt som jag nynnade på fars melodi. Den där melodin som hon älskat, som lugnat henne om nätterna, nätterna innan idag. Vi skulle vara de sista som inte skulle återförenas. Efter att dörren slagit igen när Gale lämnat det lilla rummet kändes det som om allt vari över. Mötet med Prim gjorde mig övertygad. Jag kan göra detta... tänkte jag för mig själv. Allt skulle vara som vanligt igen. Denna gång var det min tid, min stund och jag skulle inte släppa taget om den. Vad hade jag att förlora? Allt kanske men priset skulle vara mer värt än något annat. Att åter få åka hem till dem, till min Primrose.

Ljudet till de vackra, bekanta tonerna från sången Katniss alltid brukade sjunga när jag var ledsen och inte kunde somna ger mig modet tillbaka. Oddsen är faktiskt inte mer mot henne än någon annan deltagare. Katniss har en erfarenhet ingen annan på arenan kan nå, inte ens karriäristerna. Den som kommer av att ta hand om någon i någon annans ställe. Sedan far gick bort hade det ju praktiskt taget varit hon som fostrat mig, gett mig mat och stoppat om mig om nätterna. Jag hade velat ha tillbaka mor, men Katniss tog ändå hennes ställe och det är henne jag har att tacka för den jag är idag. Det var för henne en självklarhet att ställa upp för henne, något jag kan tänka mig att andra familjeband inte räcker till. Men Katniss har beskyddat mig större delen av sitt liv, och bevisade idag att hon fortfarande gör det.
Med ett stadigt grepp om mors hand hade jag tvingats lämna rummet, men om möjligt var sorgen inte lika tung som när jag kommit dit. Katniss hade övertygat mig om att hon skulle klara av det här. Att hon skulle komma hem, att jag inte hört de vackra tonerna från sången för sista gången.

Stunden som jag ville skulle vara för alltid hade lett mot sitt slut. Väktaren vid dörren signalerade med handen att det var dags för Prim att lämna salen där vi stärkt varandra. Jag kände hur paniken steg inombords och egentligen ville jag bara hålla fast henne, så länge att dem med våld skulle få slita oss isär. Jag visste att det endast skulle göra situationen värre för Prim. Jag kramade henne hårt och såg henne djupt in i ögonen "Vi ses snart, när jag kommer hem." Viskade jag tröstandes och gjorde mitt bästa för att hålla tårarna gömda. Jag kände hur jag höll henne allt lösare och lösare och känslorna växte allt mer och mer. Det var en blandning utav hat och oro. När den där dörren stängdes kunde det vara sista gången jag såg henne, det visste jag......