Foxface & Tess Foxhair [PRIVAT]

Jao här är då vårat roll c:

Vi börjar på slåtterdagen i distrikt 9 med våra vanliga karaktärer fast med ett annat distrikt.

Therese, har du den äran att du börjar är du snäll? C:

*Jag, Foxface, rollar nu för första gången på ett år, så är lite oerfaren*

Adina vaknade tidigt och klädde på sig sin mors gammla känning, hon satte upp håret i någonslags knut och såg sig själv i spegeln.
Ja, ren var hon i alla fall hon hade badat dagen innan.
Hon gillade egentligen inte klänningen, eller klänningar över huvud taget.
Nej, byxor och skjorta var mer hennes grej.
Hon var spänd, det här var sista året hon skulle kunna bli utagen och skulle hon inte stå på lappen tänkte hon anmäla sig frivilligt.
Hon ville härifrån, inte bli gammal och dö utan att få sett världen utanför distrikt 9.
I rummet intill började hennes storebröder att röra på sig, hon gjorde ordning frukosten.
Hennes storebröder som lärt henne att slåss, för att hon skulle ha så bra chans som möjligt om hon skulle bli utagen.
De åt frukosten under tystnad och begav sig sedan mot torget där alla samlades.
Hon ställde sig vid de övriga 18- åringarna, de som hoppades att slippa från allting, slippa utagningen till spelen.

Leo stirrade på sina slåtterkläder som om de hade tänder. Tänk om han blev vald? Det var en skrämmande tanke som hade funnits i hans huvud enda sedan hans första år med lotter i klotet. Om han skulle bli vald, skulle han någonsin få återse sin familj? Skulle han dö en sådan brutal och blodig död som de föregående spelarna Leo hade fått se på tv.
"Leo, klä på dig nu!" ropade hans kära mor ifrån köket. Motvilligt tog han på sig de svarta byxorna och den blåa skjortan. Varför skulle man klä upp sig till något så hemskt? Leo visste inte svaret på frågan. Kanske skulle det vara hans minsta problem när det här var över. Kanske skulle han vara död inom en vecka eller mindre? Leo, som har planer för hans liv i distrikt 9, kanske skulle vara tvungen att lämna ifrån sig allt det där för att bli ett.. monster.
Vid slåttern var det redan fullpackat. Leo blev registrerad sedan anvisad var han skulle stå. Vid 14-åringarna, såklart. Med skakande ben gick han och ställde sig. Snart steg huvudstads kvinnan. Leo kom aldrig ihåg hennes namn, men varför skulle han ens vilja komma ihåg det? I år hade kvinnan grönt hår. Det liknade gräs, så som det hängde ner. En grön klänning hörde till håret och varje steg hon tog ekade över det tysta torget.
"Välkomna, välkomna! Det är nu dags att välja årets deltagare till Hungerspelen!" sa hon med ett löjligt stort leende på läpparna. Just det. I Huvudstaden var det här ett perfekt att underhålla sig på. Att titta på ungdomar som mördar varandra.
"Damerna först" fortsatte hon med ett litet skratt. Sedan trippade hon fram till det högra klotet, som måste vara där tjejernas lotter fanns. Huvudstads kvinnan drog upp en lapp och vecklade ut den. Det kändes som om alla på hela torget drog efter andan, för nu skulle man nog kunna höra en knappnål falla.

Adina såg på den gräsliga kvinnan med sin gräsliga klädsel, hur kunde hon ens tycka att det var snyggt?
Färgen skar sig, mot alla övriga människors bleka kläder.
Kvinnan trippade fram till skålen och drog upp en lapp, hon trippade tillbaka till microfonen, hur kunde hon ens gå i de där skyhöga klackskorna?
Hon vecklar dramatiskt sakta upp lappen och ser ut över alla människor.
"Adina Alvena", säger hon sockersött och ser ut över folkmassan.
"Finns Adina här?", säger hon frågande och de övriga gör plats för Adina att kliva fram.
De ler både tröstande och nästan tacksamt mot henne, nu vet de övriga tjejerna i hennes ålder att de inte behöver bli uttagna.
Adina kliver målmedvetet fram, inga känslor speglar i hennes ansikte.
Hon har lärt sig sen tidigt att dölja allt hon känner, för att ingen ska dra nytta av hennes svagheter.
Hon går upp på sen och ställer sig vid den gröna tanten och ser över alla människor.
Hon ser sina bröder, som ser sorgset på henne, men vad ska de göra?
Adina känner en ilning genom kroppen, äntligen får hon lämna det enformliga livet här och komma ut i världen.
Visst hon kommer sakna sina bröder och de andra och visst hon kan dö, men det är som sagt inget att göra åt det och hon tänker göra allt för att vinna.
Tanten ler mot henne och styr stegen mot, killarnas skål.

Leo såg tjejernas deltagare gå fram och ställa sig på sin plats. Adina hette hon. Hon hade kommit ut ifrån 18 åringarnas inhägnad. Leo hörde hur kvinnan trippade vidare på sina äckligt höga klackskor. Hon pep ut:
"Dags för pojkarna" och tog upp en lapp och vecklade ut den sakta. Leo och de andra plågades under de sekunderna som gick innan hon sa namnet.
"Leonardio Aesalon" ropade hon ut. Leo stod som förstenad. Det var hans namn. Det kunde inte vara sant! Han hade inte haft många lotter! Bara 4 stycken, som man skulle ha vid hans ålder! Det hade inte varit stor chans att han skulle bli vald, men han hade trots allt blivit det ändå!
"Finns det någon Leonardio här?" frågade hon förbryllat. Någon knuffade till Leo i ryggen så han for framåt. Sedan tog han sig samman och gick med till synes bestämda steg, med ett ansiktsuttryck som sade att han inte hade förväntat sig det här. När han intog sin plats kände han hur knäna började skaka. Huvudstads kvinnan gick och satte sig medans borgmästaren steg fram.
"Ja då har vi våra spelare! Jag önskar er lycka till" sa han vänt emot Leo och Adina, som tjejen hette. Sedan började han snacka om hur Hungerspelen kom till. En ytterst onödig stund, tyckte Leo. Den tillät honom att få alla paniktankar om hur han skulle dö och att han aldrig skulle klara av detta hur mycket han än försökte.
När borgmästaren var klar kom några fredsväktare och ledde in Leo in i Rättens hus.

Adina såg på Leo, hon kände igen honom från skolan men de hade aldrig pratas vid.
Det var ju rätt så stor ålderskillnad mellan dem, så nu skulle de alltså kämpa för distrikts 9 ära?
Ja, varför inte, han var väll bättre än ingen alls och desutom verkade han trevlig.
Om de nu skulle hjälpas åt i arenan, men det visades väll sedan.
Adina gick in i rättarens hus och kom in i ett fint rum, med sidensoffa och allt.
Nog för att de hade det bra ställt hemma, men ingen onödig lyx precis.
Adina spratt till när dörren öppnades och hennes bröder kom in.
De såg ut som om de skulle ta till lipen alla fyra och Adina kunde inte låta pli att le.
"Se inte ut sådär, jag kanske kommer tillbaka", sa hon tröstande och kramade om dem allihopa.
"Men det är inte säkert, tänk om du dör?, Vi lovade mor och far att skydda och ta hand om dig", sa en av dem.
"Vet, men det har ni gjort, ni har förberätt mig och hjälpt mig att klara mig själv, mer kan ni inte göra", sa Adina och kramade om dem innan de försvann ut, för tiden var slut.
Egentligen ville Adina bara gråta, men gråta var något hon inte gjorde, aldrig sen den dagen hon misst sina föräldrar.
Nu var det bara att vänta på Leo och gröna tanten, sen skulle de åka.
Hon såg ut genom fönstret, för att minnasallt precis som det var om hon nu inte skulle komma tillbaka.

Leo kom in i ett fint rum med sammet och siden soffor. Han rörde vid tyget på sofforna. De hade haft en sammets soffa innan, men den hade gått sönder på ett antal ställen så de hade varit tvungna att slänga den. Leo hörde dörren öppnas och såg hans familj komma in genom dörren.
"Leo!" snyftade hans syster och kramade honom.
"Såja, såja" försökte Leo trösta, men han ville själv bara krypa ihop i ett hörn och gråta tills tårarna tog slut, men det kunde han inte göra. Han måste visa sig stark inför hans syskon. Hans armar höll snart runt sina 2 småsyskon. Leos mor lade armarna om honom, medans hans styvfar satt och kollade på dom. Leo hade aldrig tyckt så värst mycket om honom, så han höll väl sig på sin kant.
"Jag älskar er. Jag älskar er så mycket" viskade Leo gång på gång.
"Du måste försöka vinna. Det fattar du va? Det är inte slutet trots att du är ung. Trots att du kommer ifrån vårt distrikt. Förstår du? Det är inte ute med dig än!" hördes hans styvfars röst. Leo bara nickade. När fredsväktarna kom och tog med sig hans familj, så trängde tårarna bakom ögonlocken. Men Leo skulle inte tillåta sig själv att visa att han har gråtit för hela Panem. Det skulle ju trots allt vara kameror på stationen. Undra hur Adina tog allt det här?

Den hemska gröna tanten kom in och log mot Adina, tant grön är ett passande namn, tänkte hon för sig själv och såg på tanten.
"Så" kvittrade hon. "Nu har du fått säga adjö till de dina, bäst att hämta pojken" log hon glädjestrålande och Adina log glatt tillbaka, även om hon helst av allt skulle vilja klippa till henne.
Hon hade blivit bra på falska leenden och att inte visa vad hon kände och tanten gick som alla andra på det, och ingen såg hennes sorg.
"Så bra att du verkar glad, hoppas på en seger för 9:an i år" kvittrade hon livligt och Adina och hon gick till det angränsande rummet där Leo stod ensam.
Stackarn, tänkte Adina när hon såghonom, han var så ung och ville helt klart inte det här.
Adina ville det även om hon just nu saknade sina bröder något enormt, men hon visste att hon skulle ha en chans, hur bra skulle det gå för honom?
Ja, hon skulle se till att debåda blev till slutet, tänkte hon bestämt och log vänligt mot honom.
"Ja, ni får göra er bekantskap sedan, nu är det dags att gå till tåget", log tant grön soligt och de följde med henne in på tåget.
Kamerna som följde dem, visade varje spår i deras ansikte.
Men Adina visade inte något, ingen svaghet skulle de se hos henne.

Leo gick efter tanten och Adina in på tåget. Han kände hur kamerorna riktade in sig på honom när han skulle stiga in i tåget, eftersom han gick sist. Han kanske kunde göra upp en taktik på att verka svag, så alla struntar i honom? Han var ju trots allt rätt liten till växten. Men då skulle han skämma livet ur hans familj om han skulle verka vek.
Leo gick på tåget, och dörrarna stängdes omedelbart, och tåget rullade ut från stationen.
"Ja, du hette Leonardio va?" frågade kvinnan. Leo såg på henne. Nu på nära håll såg han hennes äckliga smink och guldiga tatueringar i ansiktet och på halsen.
"Ja, men jag kallas Leo" svarade han, en aning stelt. Han såg sig om i vagnen de stod i. Det var lyxigt värre. Med en takkrona, blommor i vackra vaser, heltäckningsmattor och allt annat medelmåttiga familjer i distrikt 9 aldrig skulle unna sig.

"Jasså, du heter egentligen Leonardio?"sa Adina leende och såg sig om, det var verkligen magnifikt.
Allt ljus allt var liksom, överdådigt, ja det fanns inget bättre ord, hon vände sig åter mot Leo och log.
"Trodde ärligt att du bara hette Leo, det passar dig bättre", sa hon uppriktigt och vände sig sedan mot tant grön dom försökte få deras uppmärksamhet med försynta små harklingar.
Hon såg på tant grön och log stort mot henne och böjde sig sedna mot Leos öra och viskade
"Tror tant grön har svalt en fluga", flinade hon och knuffade sedan lätt till honom.
"Gaska upp dej nu va?, bäst att göra det bästa av situationen och vi ska va de självsäkra och glada från distrikt 9, de som de andra borde frukta. Vad säger du om det?" sa hon glatt och vände sig åter artigt mot den tant grön som nu var sur att Adina hade avbrutit henne.
"Era rum står klara, gör er ordning till middagen", sa hon surt och lämnade dem och Adina flinade mot Leo innan hon försvann in i sitt rum.

Leo kunde inte låta bli att le när Adina sa att Leo passade honom bättre.
"Jo, jag tycker det också, men så är det när ens farföräldrar inte har smak för namn" sa han och tittade ner i golvet. Hans pappa hade ju haft samma namn. Snabbt slutade han tänka på det och såg upp på Adina igen. Hon verkade inte ha några som helst problem med det här.
"Det skulle ju funka om man bara inte hade varit så liten" svarade han och hörde kvinnan prata om att deras rum var klara. Adina gick tydligen in till sitt, och Leo hade inget bättre för sig att försvinna in till sitt eget. Då kunde han i alla fall få göra vad han ville, eller nästan i alla fall. Så snart han hade stängt dörren om sig slängde han sig på sängen. Leo begravde ansiktet i kudden. Kanske kunde han kväva sig själv? Men icke skulle han tillåta sig själv att göra det. Han hade ju lovat att försöka i alla fall. Och hur i allsin dar skulle han kunna se självsäker ut? Eller rent av glad? Kanske dra lite på smilbanden, men det skulle inte vara äkta.
Snart kom kvinnan in och fann honom med ansiktet i kudden. Han hade försökt gråta, nu när inga kameror fanns i närheten, men självklart skulle alla tårar vara puts väck.
"Det är middag" sa hon med sin äckliga röst. Leo gav ifrån sig något mitt emellan en suck och ett irriterat läte innan han reste sig upp och såg på henne surt. Alla blandade känslor han hade haft innan hade förvandlats till ilska.

"Mmmm, så kan det ju va" sa Adina fundersamt och tänkte på sina egna föräldrar som var döda liksom resten av hennes släktingar. De ända hon hade kvar var hennes bröder, och snart kanske de skulle förlora henne med. Hon såg på Leo och gaskade upp sig och log glatt sitt vanliga glada leene "Små har också klarat sig" sa hon även om hon visste att chanserna var minimala. Men det var bättre att försöka än att ge upp i förtid. Hon gick in på sitt rum och såg sig om i rummet, det var större än både hennes och brödernas rumm tillsammans. Och vilka finesser, massa mekaniska grejer.
Hon la sig raklång på sängen och såg upp i taket, tant grön hade sagt åt henne att göra sig ordning alltså tänkte hon inte det. Undra om hon skulle klara det?, chansen var minimal det visste hon, men vad skulle hon göra?, allt var egentligen hopplöst.
Hon kände en klump i magen och ville helst bara gråta, det var som förr som när hennes föräldrar dött. Efter det verkade tårarna sluta att finnas. Hon suckade och hörde tant grön komma in.
"Middag", sa hon irreterat glatt och Adina la till sitt glada leende och ställde sig upp.
"Härligt jag är utsvulten", sa hon glatt. "Du har inte bytt om", sa hon surt.
"Nej, vet gör det sen", log Adina och tanten försvann och Adian gick in i matsalen och satte sig och väntade på Leo och deras spelledare. ( Heter det spelledare? :O )

(Nja, handledare, men nästan rätt :P)
Leo såg Adina som satt vid bordet. Det fanns en plats brevid henne, och en plats diagonalt om henne. Men där kanske deras handledare skulle sitta? För det skulle nog vara bättre att kunna se rakt in i personens ögon. Så han valde att snabbt slinka ner brevid Adina. Han plockade åt sig av maten som stod på bordet. Varför skulle han vänta på någon? Vem brydde sig egentligen?
"Du kan väl åtminstone vänta tills er handledare har kommit?" frågade tanten irriterat. Leo skakade på huvudet.
"Nej, jag är hungrig, och om han hade brytt sig om att äta så skulle han varit här nu" svarade han, innan han tog en tugga utav en brödbit han fått tag på i en korg nära honom.

(Hinner inte mer, måste stänga ner alldeles snart D: )

Adina flinade stort mot Leo, det här kunde bli kul. "Eller hur, nu när Leo har kommit kan vi börja" sa Adina roat och tog för sig av maten. Hon tog massa kött, vilekt var evigheter sedan hon åt. Hon tog en betta av köttet och tant grön såg bistert på dem.
"Lite uppförande vill jag se" sa hon och snörpte på munnen. "Vad spelar det för roll?, du vill ju ändå se oss dö, för ditt höga nöjes skull."sa Adina kyligt och såg upp när deras handledare kom in han var stor och bredaxlad och verkade inte alls brydd att de hade börjat äta utan tog för sig själv av maten.

( Okai, måste jag med, höres imorgon C: )

Leo såg upp på den bredaxlade man som kom in i vagnen. Han slog sig ner mittemot Leo och började direkt äta. Kvinnan såg surt på de tre distrikt 9-borna. Leo orkade inte bry sig om sitt bordsskick utan bara slevade in mat i munnen.
"Så, har ni några egenskaper ni skulle ha någon nytta av inne på arenan?" sade deras handledare (OOC: vi får bestämma hans namn senare xD) och såg ifrån Leo till Adina. Leo ryckte på axlarna. Han kunde hantera skörderedskap. Alltså någon lieliknande grej. Leo mindes de ändlösa dagarna som man fick gå och dra ner olika sorters spannmål med sådana.
"Jag kan lite om växter, och spannmål. Jag kan hantera dom här grejerna vi skördar med rätt bra." svarade Leo och såg sedan ner i maten. Sådana saker skulle dom aldrig ha inne i träningscentret, inte inne på arenan heller för den delen. Han kanske skulle kunna använda ett svärd ungefär på samma sätt?

( Aaa det måste vi XD )
Mannen såg fundersamt på Leo. "Det var inte mycket, men det kan säkert komma till användning, jag var precis som du och jag klarade mig ju." sade han och såg på Adina.
"Och du då, min smörblomma" sa han och såg på Adina.
"Jag är inte din smörblomma" fräste hon tillbaka och såg på honom sedan.
"Kan såklart det som Leo kan, vi är ju uppvuxna med det", sa Adina och ryckte på axlarna. "Sen kan jag slåss och använda knivar, kasta och döda med dem" sa hon leende hon visste att det var en ovanlig förmåga om man nu inte var karriärist. Tack vare hennes bröder hade hon övat på allt detta, om hon nu skulle bli utagen, hon skulle ha en chans.

Leo ryckte på axlarna. Skulle han komma hem? Nejnej, det skulle han inte. Han skulle dö medans Adina säkerligen skulle mörda alla i sin väg om hon fick tag på sina knivar.
"Det var ju ett stort plus. Men om du ska ge dig in i striden om dom återstår att se" svarade handledaren på Adinas egenskaper. Såklart hon skulle ge sig in i blodbadet! Hon skulle ju klara det galant! Men Leo förstod varför handledaren tvekade. Karriäristerna. De är det största hotet. De vinner nästan alltid medans spelarna ifrån hans eget distrikt dog i början. Jättekul.

(Hinner inte skriva mer D: Ska äta..)

Adina slängde en sorgsen blick på Leo, hans chanser var inte allt för stora.
"Du är bra på att springa med, du springer snabbt, korta sträckor" sa hon leende.
"Det är bra att kunna och sedan bara kila upp i ett träd" sa hon lätt och såg på handledaren.
"Ja, jag vet karriäristerna" sa hon bara, men hon ville in i striden.
Dels för att hon var ganska bra, inte som dem, men ändå.
Och dels för ingen av de andra distrikterna brukade göra det, hon hade gärna sett en av karriäristerna död av hennes kniv.
För Adina var allt ett spel, hela hennes liv, hon hade låtsas vara en osårbar och tuff tjej och hade alltid döljt sina känslor och sin sårbara sida.
Hon visste inte varför det var bara så, hon var utmärkt på att spela självsäker och hon kunde tala för sig.
Men det var ingen som kom henne på livet, som visste hur hon egentligen var, inte ens hennes bröder.
"Vi får väll arbeta ihop då, vi vill ju ha seger för distrikt 9 eller hur?" sa hon leende och uppmuntrande till Leo, hon måste få honom på bättre humör och få honom mer självsäker.

Leo såg upp på Adina.
"Hur kunde du veta det?" frågade Leo förvånat. Hade hon haft ögonen på honom? "Men att jag springer snabbt är ju inget emot att du skulle kunna döda någon som jag med ett enda hugg med en kniv."
Leo såg upp på Adina. Varför brydde hon sig? Varför skulle dom slå sig ihop? De skulle inte kunna hålla ihop förlänge. För skulle man döda sin egen distrikts partner så skulle man bli hatad så innerligt mycket.
"Såklart vi vill. Då kanske de andra skulle se upp för oss ifrån distrikt 9 också" sa han lite hoppfullt. Men deras strategi skulle säkert vara helt olika. Leo ville dra sig undan, och se på när de andra dödade varandra. Men Adina skulle säkert ge sig in i alla möjliga strider. Hon verkade vara den modiga och självsäkra typen. Sådan som han inte var.

Adina skrattade roat och såg på honom. "Såg dig på gymnastiken i skolan en gång. Och jag märker faktiskt saker omkring mig."sa hon leende.
"Nej, det är väll sant, men du får väll helt enkelt hålla dig undan, man kan döda med list med och inte bara med ren kroppstyrka" sa hon log mot honom, han verkade vara lite hoppfullare.
"Klart de måste se upp för oss, vi ska allt visa dem." sa hon och så på hanledaren.
" Om vi visar oss självsäkra och glada, tror du vi får sponsorer då? Tror du vi har en chans att slå oss ihop?" sa hon undrande och såg på Leo.
"Är du bra på läkeväxter och sådant?, jag vet mest bara mat växter" sa hon uppriktigt till honom.

Leo såg på handledaren för lite hjälp. Men han sa inget. Han tyckte väl om att se oss diskutera. Han skulle väl lägga sig i om vi sa något som var helt fel.
"Om vi gör det, borde vi få en större chans att få dom, och med hjälp av förhoppningsvis lite smarta stylister, skulle vi kunna imponera med bra dräkter och kläder på paraden och intervjun vi ska ha. På träningarna så kan vi undvika de saker vi är bra på. Alltså knivar för dig, och inget speciellt för mig. För att de ska veta så lite om oss som möjligt" rabblade Leo upp. Han såg ner i tallriken. Hans ansikte blev lätt rött. Varför skulle han framstå som en bossig person? Men det var ju Adina som skulle gå med på det eller inte. Leo tänkte i alla fall göra något liknande. Men han hoppades att han skulle kunna göra något med alla de vapnen som fanns i Huvudstaden.
"Jodå, jag kan vissa växter som mamma samlade på om hon fick tag på dom" svarade han och såg återigen åt handledarens håll, men han bara nickade. Tyckte han om vad Leo hade sagt dom senaste minuterna eller bara nickade han och menar att han fattar vad Leo menade med det han sa?

Adina såg imponerat på honom "Wow, du är deffinitivt smartare än jag, det där hade jag aldrig kommit på" sa hon uppriktigt.
"Där ser du, du har talang, du är jävligt smart och du kan något om växter" sa Adina.
Och tänkte sedan på det han hade sagt, det var smart allt.
Att inte visa sin talang och träna på det man inte kunde, kanske några andra vapen?
Adina såg på hanledaren, han var väldigt tyst, men antagligen tyckte han vad de sa lät bra.
Maten försvann och de blev serverade efterätt, Adina såg hungrigt på den.
Nog för att de hade haft hyffsat med mat hemma, men efterätt hade hon aldrig fått.
Hon tog för sig och började äta och såg upp på tant grön.
"Nej, jag tänker inte bete mig som en dam, jag är ingen" sa Adina bestämt och förtsatte äta och tanten såg surt på henne, Adina var nöjd.

Leo kunde inte låta bli att le. Smart? Det hade han inte tänkt att han skulle låta. Men jaja, lika bra det, eller?
"Tack.. antar jag?" sa han lite tyst medan folk kom in med efterrätter. Han kunde inte minnas att han någonsin ätit något sådant här i sitt liv. Så han var tvungen att testa sig fram till vad som var gott.
Leo hittade snabbt en brun choklad liknande pudding. Den smakade himmelskt tillsammans med grädde, något som man kunde göra utav mjölk. Mjölkprodukter fanns det tydligen väldigt många av. Först och främst mjölk, sen ost, och så smör och grädde. Vad mer kunde det finnas som man kunde få tag i en butik i Huvudstaden som man inte kan få tag på i distrikt 9?
Medan Adina och deras eskort irriterade sig på varandra vände han sig till handledaren, igen.
"Tycker du det skulle vara smart och göra så?" frågade han nyfiket. "För om man inte visade vad man är bra på, så skulle de andra spelarna inte vara förberedda på det inne på arenan, och därmed medan dom tänker efter hur de kunde missat det, så har man fått en sekund som kan vara avgörande mellan liv och död i en närkamp."

"Ingen orsak, du är smart och jag menar det" sa hon uppriktigt, hon ville att Leo skulle tro på sig själv.
Adina trodde på sig själv, men det hade tagit många år innan hon gjorde det.
Hon rös till och tänkte på killarna, de äldre som hade retat henne för hennes döda föräldrar, de som slagit henne tills hon lärde sig att ge igen, då först slutade det.
Hon såg på Leo, han visste nog inte om det, det var när hon var 7 och då var han bara 3, men vem visste?
Adina tog för sig mer av glassen, som de kallade det, den var underbart god, allt med mjölk gillade hon, men hon hade aldrig ätit det förr.
Hon vände irreterat bort blicken från tanten, hon var inte värd Adinas uppmärksamhet och hon såg på handledaren.
"Mmm, det är mycket smart, ni vinner tid, och flickan har rätt du är smart, underskatta inte dig själv" sa han och tanten ställde sig upp.
"Bäst ni går och lägger er och ni får ingen frukost imorgon ocm ni inte duschar och byter om" sa hon argt och gick därifrån.
"Tror, vi gjort tant grön lite arg", sa Adina roat.

Leo ryckte på axlarna.
"Men man ska inte heller överskatta sig själv för den delen heller. Man får inte överskatta eller underskatta sina motståndare heller. Så vi ska även försöka hålla ett öga på de andra spelare?" babblade Leo upp. "Förlåt, jag skulle kunna hålla på såhär hela natten om jag behövde. Jag antar att jag tar ut all nervositet just nu i att babbla om olika strategier inne på arenan som kan vara helt fel beräknade." När han slutade prata stirrade tanten på honom. Leo var väl den första som höll på så här i hennes närhet. Hon får väl vänja sig tänkte Leo och såg sedan på Adina, och sedan till handledaren. Han skulle väl snart framstå som ett freak. En nörd. Men han skulle väl ändå dö, så det gör ju ingenting egentligen. Leo suckade.
"Om jag ska ha en chans att vinna måste jag väl snacka så mycket så alla dör av uttråkning" skämtade han.