Foxface & Tess Foxhair [PRIVAT]

Han visade Adina flera växter men hon kände sig lika dålig som förr.
Eller ja de vanliga ätliga kunde hon känne igen men se skillnaden på blåbär och några giftiga bär kunde hon inte, vilket skulle leda till hennes död.
Härligt tänkte Adina surt, jag kommer bli dödad av bär eller växter.
Hon såg på Leo och nickade "Vi kan väll gå till pilbågarna?" sa hon och styrde stegen dit, vilket var den station som var ledig just nu. Adina tog pilbågen och instruktören visade hur hon skulle göra. Hon spände bågen och såg sen på Leo. "Jag kommer dö av bär eller växter, tyckte det var svårt att se skillnad på dem." sa hon och sköt iväg pilen och den hamnade i alla fall på tavlan. "Bra, bara att öva." sa instruktören till henne.

Leo tog upp en båge och en pil medan han kollade på vad instruktören visade. Sedan lyssnade han lite snabbt på vad Adina hade att säga.
"Det är lika stor chans att dö av uttorkning eller svält, eller gift, som det är att bli mördad utav en annan spelare" sa han och spände bågen. Han försökte sikta så bra han kunde innan han släppte strängen och pilen sköts iväg. Den träffade måltavlan. Rätt långt in emot mitten. Det där var ren tur, tänkte Leo.
"Det skottet var rätt bra. Testa igen" sa instruktören, och Leo tog en ny pil och gjorde om samma sak. Lade pilen till rätta, spände bågen, siktade och släppte strängen. Pilen träffade återigen måltavlan ungefär på samma avstånd ifrån mitten som den andra, fast från andra hållet.

"Mmmmm, jag vet vi kommer att dö eller leva." flinade Adina lite halvhjärtat och såg sedan förvånat på Leo.
Wow, du var ju hur duktig som helst, är du säker på att du aldrig gjort det förr?" sa Adina när hon såg Leo skjuta. Hon provade igen hon kom lite närmare mitten men nästa gång var hon längre ut från mitten igen. "Klarar det här om jag måste, och om bytet eller människan står stilla." flinade Adina för att skämta bort allt. De tränade åter en stund och det ringde ut till lunch.

Leo skakade på huvudet.
"Nej inte direkt" svarade han och fortsatte skjuta. Denna gången träffade han yttersta kanten. Nedrans också. Kunde han inte ha verkat mycket duktigare? Men sedan mindes han. Leo skulle inte visa några speciellt bra egenskaper hos honom själv. Men nu visste han vad han ville ha inne på arenan. Han skulle så gå efter en båge och pilar.
"Jag skulle vara rätt körd om det visar sig att de andra deltagarna kan springa" försökte han skämta och lägga på ett leende.
Leo sköt en gång till. Närmare mitten. Men nära skjuter ingen hare. Men sedan kände han blickar i ryggen. När han plockade upp nästa pil passade han på att se vilka det var, och det var ju såklart inga mindre än Karriäristerna. De ville väl se om det gick bra för honom, vilket det faktiskt gjorde. Men han måste få det att se ut som om det bara var lite tur och inget han klarat att få fram genom sikte. Så han lät nervositeten ta över och kände att händerna skakade. Han spände bågen och släppte. Den träffade med nöd och näppe måltavlan.

Adina såg på Leo när han helt plötsligt blev sämre och hon såg bakom sig och såg att karriäristerna stirrade på dem. Ja, just det ja, de skulle ju föreställa kassa, ett lätt byte. Men var det något Adian var dålig på så var det att visa sig svag inför andra, även om hon nu kände så. Så hade hon spelat på sin självsäkra attityd så länge att hon inte kunde eller vågade sluta med dem. Hon vågade inte bli kännslosam eller släppa in folk på livet. Hon visste att det kunde bli hennes död men de skulle på engågn se att hon spelade nervös eller osäker. Hon tog upp ännu en pil, blängde på karriäristerna och slängde självsäkert med håret innan hon sköt iväg en pil som kom ganska nära mitten. Sen la hon ifrån sig pilbågen och såg på Leo "Ska vi ta lunch nu, alla andra har gått." sa hon och såg karriäristerna försvinna genom en dörr som ledde till matsalen.

Leo nickade. Men när karriäristerna hade gått sköt han bara en gång till. För att se om han verkligen kunde. Att det gick bra. Det gjorde det. Han kom väldigt nära mitten och sedan lade han tillbaka bågen och vände sig om till Adina.
"Jo, lika bra det" sa han och började gå emot samma dörr som karriäristerna gått ut igenom. Den dörren skulle leda dom till matsalen. Leo kände hur händerna skakade. Han hade förträngt tankarna på hur nervös han var nästan hela tiden. Försökt hålla det lugna, självsäkra uttrycket i ansiktet och hålla tankarna i styr.

(ugh hinner inte mer :C)

"Förstod att du kunde." log Adina. "Ledsen men jag kan inte låtsas eller ja vara svag och dålig. Det går inte det är som om folk skulle se mitt vanliga jag och det vill jag inte." sa hon och gick genom dörren till matsalen. Hon började ta lita av varje och mumlade till Leo. "Jag vet att de säkert kommer döda mig först om jag är så självsäker som jag spelar, men kan helt enkelt inte ändra mig." sa hon och vände sig om mot borden karriäristerna satt vid samma bord resten satt utspridda. "Ska vi sitta med någon eller själva?" sa hon glatt till Leo.

Leo nickade. Det gjorde väl ingenting egentligen. Det var ju hon som fick bli en säker måltavla för dom och inte han. Det hade han ju inget att göra med om hon tänkte visa vad hon kunde och inte kunde. Men trots det var Leo orolig för henne. Han ville inte att hon skulle dö. Det var bara att inse det. Leo ville inte att hon skulle dö. Han ville hellre att hon åka hem och att han var den av dom som skulle färdas hem i en kista. Eller så skulle båda komma hem som kalla, bleka lik i en enkel träkista.
"Vi kan väl sitta själva, eller?" svarade han henne. De borde inte skapa några vänskapsband eller något med någon annan. Egentligen borde de inte bry sig om varandra heller, men det var nog försent att tänka på nu. Leo tog mat ifrån de olika borden innan han gick emot ett tomt bord en bit bort från karriäristerna. Om Adina ville sitta med honom fick hon väl komma och sätta sig vid honom. Annars kunde hon ignorera honom och sätta sig någon annanstans. Leo satte sig ner på en stol och började peta i maten.

Adina nickade och satte sig ner på stolen mitt emot honom. Hon såg upp på honom men visste inte vad hon skulle säga, hennes misstag skulle sätta honom i fara med. Eller misstag och misstag, hon kunde inte hur hon än försökte vara dålig. Eller vara dålig kunde hon, men visa sig svag och sårbar det kunde hon inte, inte sedan hon var liten. Men dålig klart hon var det, men det tänkte hon inte visa.
Hon såg på maten och började peta i den, hennes misstag skulle få honom död och det ville hon inte, hon tänkte göra allt för att han skulle vinna. Inte för att hon trodde att någon av dem skulle vinna men ändå. Hon såg bort mot de sex karriäristerna, tänk att få vara en av dem, att vara en karriärist, att ha någon chans överhuvudtaget.

Leo såg på karriäristerna. Hur var det att ha sådana höga förväntningar på sig? Hur var det att bli tränad? Hur var tankarna hos en karriärist som just ska slunga sig fram för att anmäla sig själv som frivillig.
De var sex stycken. 3 flickor, och 3 pojkar ifrån distrikt 1, 2 och 4. De såg alla så tillgjorda ut i Leos ögon. Muskulösa kroppar och ett ansikte som utstrålade att de hade blivit välnärda. De hade inte samma insjunkna ansikte som de som hade fått kämpa för att få mat för dagen.

Adina vände åter blicken mot sin mat och började äta, inte för att hon var särskilt hungrig längre, maten smakade henne inte.
Men hon måste äta upp sig inför spelen, så att hon inte dör av svält det första hon gör. Någon ära måste de föra till sitt distrikt innan de dör, tänkte hon och slängde en blick på Leo. Han var alldeles för ung för att dö, ja det var väll hon med, men ändå. Eller det 12 åriga lilla flickan från 10 hon var alldeles för ung, hennes liv hade knappt börjat å ändå skulle hon snart dö.
Adina åt upp sin mat och såg på Leo. "Ska vi gå tillbaka då? Det finns fler stationer kvar." log hon lite.

Leo åt snabbt upp maten. Egentligen skulle han aldrig ätit såhär mycket om han varit hemma. Men nu, när han behövde den här maten, så skulle han pressa i sig maten om det så behövdes. När Adina sa något, och därmed bröt tystnaden de hade, så såg han upp och lade märke till det där lilla leendet hon hade påklistrat. Hur kunde hon stå ut med att ens försöka le?
"Ja, lika bra att försöka testa de flesta och försöka öka kunskaperna i områdena vi var dåliga på imorgon" sa han.

Adina nickade men sa inget,i ärlighetens namn kännde hon sig dålig på det mesta. Javapen kunde hon hantera ganska bra och ja då knivar var hon utmärkt med. Men det andra att klara sig, växter och sådant,det kunde hon inte alls,ja göraupp en eld ochså kunde hon, det kunde väll varenda människa? Men de skulle säkert luras med växter och sådant, och hon skulle säkerligen bli förgiftad. Hon gick långsamt mot hissarna som skulle ta dem till deras våning, ja imorgon skulle de visa upp sina färdigheter och få poäng för det, hur skulle det gå? Hon slängde en blick på Leo, vad skulle han visa, hon viste att han var duktig,men ändå? Själv skulle hon visa sin skicklighet med knivar, det var redan bestämt.
Nej, nu ville honbara upp duscha av sig och sen, ja hon skulle vilja ha någon att prata med, någon...kanske Leo då? Han var den ända här hon kände förtroende för, hon stannade upp tryckte på hissknappen och väntade in Leo.

Leo lämnade disken där han nyss suttit. En av avoxerna kom snabbt och hämtade upp tallrikarna. Tänk om han själv hade varit en sådan. Fått se nya ungar som sedan skulle dö varje år. Det var nog inte så trevligt. Inte heller det faktum att de inte kunde prata.
Han gick in i hissen, där Adina redan väntade. Han stod och letade efter den knappen där en lysande nia fanns på. Han såg den och tryckte in den. Sedan började de färdas uppåt emot den nionde våningen, som tilldelats honom, Adina + deras handledare och deras eskort.
Hissen stannade. Dörrarna öppnades. Leo hade inte tänkt på att de hade stannat. Han hade kollat ut. Ut över Huvudstaden som mest bestod av skyskrapor. Sådana som han bara sett på tv.
Men nu återvände tankarna till vad han skulle visa upp på sin privata träning. Han skulle säkert misslyckas med att ens få en femma. Men han kunde ju bara fejka att vara så dålig. Så att han blev ett ännu mindre hot som karriäristerna inte skulle bry sig om.

Alla gick ut och Adina såg på Leo som såg ut att vara långt borta i tankarna. Hon la handen på hanns axel, log lite och såg på honom. "Hur är det, vad tänker du på?" sa hon vänligt.
Hon ledde honom ut ur hissen så den kunde åka vidare och de andra försvann in till sig och lämnade Adina och Leo ensamma. "Ta och byt om och duscha innan middagen." var det sista tanten sa innan hon försvann till sitt rum. Adina bara nickade och såg henne försvinna innan hon åter vände sig mot Leo. "Nervös för imorgon?" sa hon lätt och döljde som vanligt hennes egna oro, hennes egna känslor och lät lika oberörd som vanligt.

Leo såg upp på Adina. Hon hade lagt sin hand på hans axel. Så som hans mamma brukade göra när han hade varit nere. Och detta gjorde att han tyckte Adina reagerade som en storasyster för honom.
"Imorgon. Du vet när vi ska visa spelledarna vad vi kan" sa Leo. Han märkte att hans röst lät darrig när han uttalade orden. Trots att han försökt låta så lugn som möjligt, så gick det bara inte. Det här var något helt annat att vara nervös över. Inte som hemma i nian, där det bara var för en skoldag. Det verkade löjligt nu. Att han varit rädd för skolan och vad som skulle kunna hända där. Det var ju inget emot detta. Att vara på väg mot en säker död i självaste Hungerspelen. Det hade inte varit så stor chans att han skulle bli vald, men ändå så blev han det. Hade Adina haft en massa lotter? Hade hon tagit ut tesseras?
Men hans tankar avbröts av tanten som sa att de skulle duscha och byta om före middagen, och även sedan av Adinas fråga ifall han var nervös. Självklart var han det. Så han nickade och fick fram ett "ja, det synts ju långa vägar".

Adina nickade men kommenterade det inte, vad skulle det tjäna till? Ja, det syntes att han var nervös, och hördes för den delen med. Men det var ingen idé att säga det till honom. Själv var hon minst lika nervös som han lät, hon bara döljde det och hon döljde det mycket bra.
Hennes erfarenheter hade gjort att hon aldrig kunde visa sig svag eller visa hennes känslor. Det medförde att alla trodde hon ver en tuffing, men så var inte fallet. Visst hade hon tillslut slått tillbaka när mobbarna som vanligt gett sig på henne, men hon hade aldrig slått någon sen dess. Ja, förutom med sina bröder då, men det var mer brottning för att hon skulle öva upp sig. Öva sig om hon skulle hamna i spelen så att hon skulle ha en chans. Hon var tacksam för det nu, med tanke på hur många teseras hon hade tagit ut dels för sin, sina bröders och andras räkning var det inte särskilt konstigt att hon hade hamnat här.
Hon log och såg på Leo "Det ska nog gå bra, du är duktig. Och om du inte vill ha höga poäng, så visa dem inget." sa hon enkelt och log. Själv visste hon hur hon skulle göra hon skulle visa sin färdighet med knivar och få höga poäng på det viset. Sen när de väl var inne i spelen skulle hon göra allt för att Leo skulle vinna, han förtjänade det verkligen.
Hon slängde en blick ut genom fönstret, att de ens gillade att bo såhär, bland alla skyskrapor och fejkmänniskor hon förstod det inte.
"Bäst att vi går och duschar och byter om" sa hon lite frånvarande och lämnade Leo och gick in på sitt rum.

Leo ryckte på axlarna.
"Vi får väl se vad jag gör" mumlade han och försjönk in i tankarna igen. Skulle han visa dom något? Ville han verkligen ha höga poäng? Det skulle ju visa karriäristerna att han var ett hot och då skulle de behöva ta itu med honom snabbare. Visst, han skulle ge sin mor högre förväntningar på att han skulle överleva, men han skulle göra sina odds mindre, var vad han trodde. Men Leo kunde ju dölja vad han kunde. Men då skulle han inte få sponsorer. Fast det skulle nog Adina klara av att få. Hon skulle nog visa dom allt hon kunde, hon verkade ju vara en sådan typ. En självsäker person.
"Jaa" svarade han innan han fick gå tillbaka till sitt rum och ta en dusch, för han ville inte stå kvar och se efter Adina. Då skulle väl tanten få för sig att det var något mellan dom. För det var det ju inte. Inget mer än något hastigt knutet vänskapsband i alla fall.

Efter en dusch med oändligt tryckande på knappar och ett oändligt letande efter normala kläder så stod han och såg in i figuren som visades i spegeln. Den personen som visades i spegeln hade helt nya dyra kläder, som inte hade ens ett litet spår efter fläckar. Han hade hittat ett par mörkt gröna byxor och en svart kortärmad tröja. Figuren hade Leos mörka hår. Figuren var ju han själv, men ansiktsuttrycket gjorde så han knappt kände igen sig själv. Ett ansiktsuttryck präglat av nervositet.

Adina kom in på sitt rum och drog av sig träningskläderna, hon lämnade dem i en hög på golvet och steg in i duschen. Efter ett antal tryckande på knappar där allt från kokhett till iskallt vatten fanns och massor av doftande krämer och så vidare.
Hon steg sedan ut och lät sig torkas av nån luftström som sammtidigt redde ut hennes trassliga hår.
Sen var det bara kläderna som fattades, tanten hade lagt fram för henne passande kläder, men Adina avböjde den med en blick. Sockersöta klänningar och klackskor man inte kunde röra sig i var ingenting för henne. Hon öppnade garderobern och såg på de övriga kläderna. Hon drog på sig ett par svarta shorts och ett grönt linne, ingen av skorna som säkert var en meter höga föll henne i smaken så hon drog på sig ett par vanliga snekers. Hon kunde inte annat än le detta skulle allt reta tanten, hon skulle inte få Adina till en dam, det kunde hon bara glömma.
Sedan gick Adina ut och satte sig i sällskapsrummet och hoppadeas på att Leo skulle komma ut, det var ett tag till middagen och hon ville inte vara ensam. Ensamheten skulle få henne att tänka tankar hon inte ville tänka.

Skulle han gå ut till de andra eller inte? Egentligen hade han ingen lust att socialisera sig med de andra. Men det skulle kanske hålla tankarna på att han imorgon skulle stå ensam inför spelledarna och försöka visa dom något han var bra på.
Ett snabbt val skedde i Leos hjärna, och han styrde en sekund senare stegen emot dörren. Han öppnade den och gick ut. Han gick ut så han kom in i det så kallade sällskapsrummet, eller vardagsrummet som han hade hört någon kalla det. Där befann sig Adina.

Adina såg upp när hon hörde stegen och såg att det var Leo. "Hej, precis den som jag ville skulle komma." sa Adina uppriktigt och log. Hon nickade sen mot fotöljen mitt emot henne och drog upp fötterna i sin egen fotölj och såg ut genom fönstret. Hon suckade en aning och kände sig ytterst modstulen. Hon slappnade av men sa inget, hon orkade inte spela den orädda glada Adina längre i hanns närvaro. Mot alla andra, ja mot hela Panem kunde hon, men inte mot Leo det kändes falskt.

Leo såg på henne. Inte samma självsäkra Adina längre. Nej den här tjejen framför honom var tydligt rädd. Leo såg hennes nick emot fåtöljen mitt emot hennes. Skulle han sätta sig där? Han antog det. Medan han slog sig ner i fåtöljen kunde han inte hålla inne frågorna.
"Du är rädd? Det har du varit hela tiden, eller hur?" sa han snabbt. "Och hej förresten" mumlade han sedan.

Adina såg upp och nickade mot Leo. "Ja, jag är rädd, och det har jag varit hela tiden." sa hon sammanbitet och försökte hålla sig lugn. "Jag vet att jag kommer dö." sa hon och drog efter andan. "Men jag vill inte dö, eller ja, jag hoppas det går sabbt att jag slipper lida." sa hon och slängde en blick på Leo "Och jag vill inte se dig död heller." sa hon och såg ner på sina fötter.
"Jag vill åtmindstonde att vi får dö värdigt, att vi blir en heder för vårt distrikt." sa hon och kände hur tårarna brännde bakom ögonlocken.

Åh, varför hade han dragit upp det här ämnet? Leo kunde ju inte sådant här.
"Jag vill inte att någon av oss ska dö heller. Men.. kan du lova att om det ändå är kört för mig, och jag är svårt skadad eller så, att du dödar mig? Jag vill inte dö långsamt om du förstår vad jag menar." sa han. "Och vi är en heder för vårt distrikt om vi bara får över en femma på träningarna imon." Leo såg på Adina. Han hade aldrig sett henne såhär. Det oroade honom. Hon hade alltid varit en trygg punkt. Det hade aldrig slagit honom att hon också säkert var lika rädd som han själv.
"Och du, det är okej att gråta eller så. Jag har säkert gråtit flera gånger redan" sade han sedan.

Adina såg på honom och skakade på huvudet, men nickade sedan. "Ja, om du är så svårt skadad att jag absolut inte kan hjälpa dig." sa hon tonlöst och såg ut genom fönstret "Kan du lova detsamma? jag vill inte lida till döds." sa hon ynkligt och nickade. "Ja, det har du rätt i, det är inte många från vår distrikt som får högre än så" sa hon och suckade, just poängen skulle hon säkert fixa. Hon såg på honom och skakade på huvudet "Nej, det är inte okej att gråta, inte ens visa sig såhär, jag är svag." sa hon och kröp ihop på fotöljen. Hon hatade det här, hon ville tränga undan alla känslor som vanligt.