I have to become the victor [Privat, Marvs & Clovie]

MARVS, hit. Vi börjar på slåtterdagen, och ja.. Du börjar. xD

Jaha.. o.o Okej..

Ljudet av högklackade skor tvingade Duncan att se upp. Chloe Yule har skuttar fram till talarstolen. "Glatt hungerspel! Och må oddsen ALLTID vara er gynnsamma", säger hon och stryker bort en grön hårslinga. Hon ler älskvärt, ett vitt strålande leende.
"Som vanligt... damerna först", fortsätter hon och går självsäkert fram till en av glaskloten, sticker ner handen och drar upp en papperslapp. I maklig takt går hon fram till talarstolen igen, slätar ut lappen och harklar sig.

"Damaris Caeli!" Hon säger namnet med klar röst. Hon rättar försiktigt till den gröna peruken med vänsterhanden, samtidigt som hon blickar ut över folkmassan. "Damaris Caeli?", frågar hon. Det är först då som det går upp för Damaris, det är ju hennes namn. Hon sväljer, hårt. Nej, hon var inte redo. Inte än. Hon hade planerat att vänta i ett år till.. eller två. Så att hon hann förbereda sig ordentligt. Flickorna från Distrikt 2 stirrar på henne, väntar på att hon ska stiga fram. Damaris tar ett försiktigt steg framåt, sedan två, tre. Hon stålsätter sig för att gå upp för trappan.
"Det är bra, kom, kom", kvittrar Chloe med sin pipiga huvudstads röst. Damaris står nu på scenen och nej, ingen frivillig anmäler sig. Chloe går snabbt vidare, och nu är hon framme vid pojkarnas klot. "Spännande, spännande!" Damaris kan inte låta bli att himla med ögonen mitt i allt elände. Chloe gör en fånigt dramatisk rörelse med handleden, sedan greppar hon den första lotten hon får tag i.
"Duncan Luxe!"

Duncan stelnar till och sväljer, hårt. Detta hände inte, det var meningen att han skulle kasta sig fram som frivillig. Men nej, Chloe stod otåligt och väntar. Duncan går med raska steg emot scenen. Pojkarna i hans egen ålder stiger åt sidan och släpper fram honom. Duncan stiger upp på scenen, stelt kastar han en blick emot folkmassan på torget. Chloe frågar efter en frivillig men det är person som vill ta hans plats. Men ingen kastade sig fram som frivillig.

OOC: Det är bland det sämsta jag har skrivit men... ja.. jag vet inte vad jag ska skriva. .__.

Åh nej, varför just han? Varför just någon som hon faktiskt kände igen från skolan? Det spelar ingen roll Damaris, tänker hon. Du känner honom inte personligen, och du måste göra vad som krävs för att vinna. Har du tur så.. Gör någon annan slut på honom, innan du hinner göra det. Chloe ler ett brett, i Damaris ögon tillgjort, leende. "Dåså! Ni två, skaka hand." Hon klappar i händerna som att hon fort vill få det bortgjort. Damaris skakar stelt Duncans hand, utan att möta hans blick.

Duncan sitter stelt i en fåtölj, stirrar ut igenom fönstret. Ser Distrikt 2 försvinna allt längre bort. Tjejen, Damaris, har inte sagt någonting till honom. Duncan vänder sig emot henne, men hon stirrar bara tomt framför sig. Duncan svalde hårt. "Skulle inte du ställa upp som frivillig?", frågade Duncan, försökte få igång ett samtal.

Damaris sitter ihopsjunken i en utav de gräsligt rosa fåtöljerna, djupt försjunken i tankar. Hon tänker på det sista mötet med sin far i Rättens Hus*, vad han hade sagt åt henne. "Du kommer klara dig utmärkt sötnos, du är stark, smart och smidig." "Det handlar allt om att hedra sitt Distrikt", mumlar hon, knappt hörbart. Att hennes mor inte hade dykt upp var respektlöst även för att vara hon, men hon kunde ju inte förvänta sig något utav en kvinna som hon. "Ceri stod inte ut med att komma i fall om att.. Hrm. Inget att oroa sig för." Orden hade känts som ett knytnävslag i Damaris mage. Hennes mor trodde tydligen inte att hon skulle klara det, att hon skulle dö i arenan. Men det skulle hon ju inte! Hon skulle vinna! Men ändå.. vilken mor kommer inte och tar farväl utav sin enda dotter? Damaris frustar irriterat till. Hon skulle allt få se.. När Damaris vann så.. Hon rycker till. Det hade varit tyst så pass länge i kupén att ljudet utav Duncans röst lät ovanligt högt i hennes öron.
"Vänta, va?" Hon blinkar. "Skulle inte du ställa upp som frivillig? Hon skakar av sig tanken på Distrikt 2, hennes respektlösa mor och på hennes far. "Nej.. Inte i år. Jag hade tänkt vänta något år till, för att förbereda mig.." Damaris avbryter sig själv mitt i meningen. Varför pratade han med henne? Ville han lära känna henne eller vad? Hon rynkade pannan. Nej, det skulle hon inte tillåta. För hon ville inte lära känna honom, inte om hon skulle bli tvungen att döda honom.. Lugna ner dig Damaris! Det var bara en enkel fråga, inget mer.

*Är inte säker på om det heter Rättens Hus även i Distrikt 2, men vi kör väl på det.

Duncan nickade kort och såg sig fundersamt omkring. Han skulle just öppna munnen för att svara då någon stegade in. Det var en lång, slank man med ljust brunt hår. De blåa ögonen granskade Duncan med missnöje. Sedan vände han sig emot Damaris. "Hmm..", tonfallet lät missnöjt och det irriterade Duncan att mannen inte ens försökt dölja det.
Duncan stirrade på mannen då han kom ihåg vem det var. Det var deras mentor, Distrikt 2's senaste vinnare.
"Så.. ni är alltså Distrikt 2's senaste spelare.", sa han och slog sig ned i en av fåtöljerna.

(OOC: HJÄLP. jag suger på det här.)

Damaris hade precis återgått till sina funderingar när en ung man trädde in i kupén. Han hade ett mycket missnöjt uttryck i ansiktet, ett sådant uttryck som Damaris bara ville sudda ut ur hans ansikte. Det påminde henne alldeles för mycket om hennes mor, som hon hade bestämt sig för att inte tänka på, alls. Hon blängde på honom, så det där var alltså hennes mentor. Hon var inte alltför imponerad. Han hette Clematis Brunwin om hon inte mindes helt fel, Distrikt 2's senaste vinnare. Han hade vunnit genom att döda sina allierade i sömnen, ett trick som Damaris föraktade starkt. Vinna någons förtroende och sedan krossa det. Patetiskt. Men han hade ju vunnit, så det hade ju fungerat? Hon snörpte på munnen åt hans kommentar, men sa inget på en lång stund.
"Clematis Brunwin, han som mördade sina allierade i sömnen, har du några livräddande råd?" Hon lade armarna i kors och försökte att se så trotsig ut som möjligt.

OOC; Rollade först i "nutids"-form, men eftersom att jag tycker att det är rätt svårt och ja.. Komplicerat, så har jag ändrat till dåtid! Hoppas att de inte rör om för dig Annie. xD