~ The Hunger Games (Fullt, påbörjat)

Handling: Rollspelet börjar när de stiger in i hissen. De får inte lämna metallplattorna innan ljudet av gonggongen hörs. Metallplattorna är placerade på land en bit bort ifrån Ymnighetshornet, en silvrig behållare innehållande mat, vapen och annat som hjälper din karaktär under spelets gång. En miltals lång tropisk skog ligger cirka tio meter ifrån Ymnighetshornet. I den gröna skogen finns det många faror, allt ifrån kraftfällt till giftiga djur och insekter till blodtörstiga mutanter. De första spelarna bör göra är att hitta vatten, eftersom att det lär behövas. Under några veckor pågår en blodig kamp mellan liv och död inuti arenan, och endast den sista överlevande får åka hem igen.

Regler:
• Bara en kommer levande ut ur arenan, så det är därför tillåtet att döda sina motståndare. OBS! Spelets regler kan ändras (beslutet ligger hos mig).
• Ingen är oövervinnerlig, så därför är det inte tillåtet att döda sina moståndare genom PowerPlay.
• Din karaktär kan inte överleva allt, skjuter någon en pil emot dig så kan du inte alltid välja att undvika den. Förr eller senare skadas du eller så dör du.
• Endast två spelare från varje distrikt (en manlig och en kvinnlig).
• Vi följer även original reglerna som du kan hitta högst upp i rollspels forumet.
• Innan du anmäler dig som deltagare till ett distrikt, KOLLA FÖRST OM DET ÄR LEDIGT. Det blir lättare för alla så!

TRIBUTES:

Distrikt 1:
Buttercup - Flicka, Distrikt 1
Marvel - Pojke, Distrikt 1

Distrikt 2:
Clovely - Flicka, Distrikt 2

Distrikt 3:
Lisen563 - Flicka, Distrikt 3

Distrikt 4:
Peeta - Pojke, Distrikt 4
whirlwind - Flicka, Distrikt 4

Distrikt 5:
Clove - Flicka, Distrikt 5

Distrikt 6:
Allebasi - Flicka, Distrikt 6

Distrikt 7:
Foxface - Pojke, Distrikt 7
JMason - Flicka, Distrikt 7

Distrikt 8:
EMELESEL - Pojke, Distrikt 8

Distrikt 9:
Primrose - Flicka, Distrikt 9

Distrikt 10:
Rue - Flicka, Distrikt 10

Distrikt 11:
Tess Foxhair - Flicka, Distrikt 11

Distrikt 12:
Katniss - Flicka, Distrikt 12
Peeta Mellark - Pojke, Distrikt 12


Ett exempel på PowerPlay;

"Cassia greppade kniven och tog ett språng emot Eric. Hon tog ett stadigt grepp om kniven, och kastade den mot honom. Kniven genomborrade genast hans hjärta. Kanonskottet ljöd, han var död."

Det är alltså när du rollar med en annans karaktär, istället för att rollspelaren får bestämma över den själv.
So, nu ändrar vi det där inlägget jag skrev, till godkänt rollspel;

"Cassia greppade kniven och tog ett språng emot Eric. Hon tog ett stadigt grepp om kniven och kastade den, i hopp om att den skulle genomborra hans bröst."

Då får alltså rollspelaren som rollar som Eric, bestämma om han ska väja undan eller inte. Däremot, så kan man inte välja att väja undan hela tiden. För hallå, det är ju inte odödliga.

Det är väl OK att undvika ca 2-3 gånger, men som sagt, din karaktär är inte oövervinnerlig.

Vem ska börja och när ska vi börja? :3

I don't really know.. x'D
Eftersom att det är så pass många som har joinat, så kommer det ju bli grymt rörigt.. Så kanske bäst om de startar när inte alltför många är inloggade? o: Vi behöver ju inte rolla såhär super mycket, bara börja lite smått. :3 Kanske kan vi börja lite smått nu, eller i morgon? Den som börjar ja.. Det får väl vara den som känner för att börja, helt enkelt.

Jag tycker du ska börja, eftersom du är trådskaparen! c:
För då kan vi se exakt hur vi börjar och hur vi ska skriva, dessutom kan du beskriva arenan helt så att vi förstår hur den är utformad, och bestämma vilka föremål som ligger vid ymningshornet!

whirlwind skrev:

Jag tycker du ska börja, eftersom du är trådskaparen! c:
För då kan vi se exakt hur vi börjar och hur vi ska skriva, dessutom kan du beskriva arenan helt så att vi förstår hur den är utformad, och bestämma vilka föremål som ligger vid ymningshornet!

Håller med

Rue skrev:

whirlwind skrev:

Jag tycker du ska börja, eftersom du är trådskaparen! c:
För då kan vi se exakt hur vi börjar och hur vi ska skriva, dessutom kan du beskriva arenan helt så att vi förstår hur den är utformad, och bestämma vilka föremål som ligger vid ymningshornet!

Håller med

HAHA OMG, PRESSURE. ;o
Men visst hm, ja! Jag försöker knåpa ihop någonting, kanske kan vi börja rollspela ikväll. <:

whirlwind skrev:

Jag tycker du ska börja, eftersom du är trådskaparen! c:
För då kan vi se exakt hur vi börjar och hur vi ska skriva, dessutom kan du beskriva arenan helt så att vi förstår hur den är utformad, och bestämma vilka föremål som ligger vid ymningshornet!

Precis! ^^ Håller med.

Ja det blir nog bra så... men det vore kul om man fick se allas förberedelser och höra deas tankar också x)

Sextio sekunder. Så länge måste de stå på sina metallplattor innan ljudet utav en gonggong släpper dem lösa. Om de kliver av innan den första minuten får de benen bortsprängda av landminor. Sextio sekunder får de på sig att studera cirkeln utav spelare som alla står på samma avstånd ifrån Ymnighetshornet.
Damaris blickar ut över arenan. Så grönt.. Skogen bakom Ymnighetshornet ser ut att vara så full utav liv. Den första tanken som slår henne är vackert. Hon skjuter genast undan tanken. Nej, arenan är inte vacker. Arenan är ett fängelse, på sätt och vis. Ett fängelse som hon ska satsa allt på att komma levande utifrån. Ymnighetshornet är stort och guldfärgat, och ur den cirka sex meter höga behållaren så väller det fram massor utav saker som kan hjälpa deltagarna att överleva på arenan: mat, vattendunkar, vapen, kläder, läkemedel.. Och Damaris ska ge sig rakt in i blodbadet, i jakt på knivar. Får hon bara tag på knivar, så skulle hon kunna vara ett utav de största hoten på arenan, eftersom att knivkastning är hennes absolut starkaste sida.
Mindre än en halv minut kvar nu.. Det rycker krampaktigt i Damaris armar, och hon svettas i floder. Hon kan mycket väl vara död inom tio minuter, om hon inte får tag på något vapen.. Du är en Karriärist, Damaris! Så tänk nu som en. Du kommer överleva det här, du kommer vinna!

OOC; Hoppas att det duger som början, är rätt så dålig på att skriva det allra första inlägget i ett rollspel. Btw, så började jag inte när Damaris steg in i hissen, snarare när hon "kom upp" i arenan, men hoppas att det går bra ändå.

Hon hade aldrig insett det förr, men hon var nog klaustrofobisk, det kändes så i alla fall. Hon var instängd i ett rör på väg upp mot hennes säkra död och bara det skrämde livet ur henne. Svettdroppar började redan formas på hennes panna. Alice pustade ut när hon såg ljuset och en sekund senare så stod hon på plattan ute i det fria. Hon tog ett djupt andetag av den nya fräscha luften.
"Du har sextio sekunder Alice, se vart du är." Mumlade hon för sig själv, hon såg sig omkring på de andra spelarna, alla såg så mycket starkare ut än henne. Hon tvingade sig själv att vända sig bort mot... skogen. Den här gången var arenan alltså en skog. Skogen var djupt grön och det enda man kunde se var växter, hon försökte hitta en springa mellan allt det gröna för att leta vatten men hon sökte förgäves, allt var täckt.
"Trettio sekunder, Alice." Mumlade hon igen. Hon kände pressen, hon kände paniken i benen och i magen. Hon vände sig mot ymningshornet och försökte urskilja föremålen som låg där. Hon kunde inte se så mycket, men åtminstone något låg där. Hon funderade på vad det skulle vara bäst att få tag på. Knivar, vattenflaska, sovsäck, svärd, båge? Hon behövde ju allt.
"Ta vad du kan, sen flyr du." Viskade hon.

Lestara stod och tittade runt sig. Hon svettades och hade panik. Hon tänkte att innom en minut kunde hon ligga död. Hon ville inte döda någon men samtidigt inte dö själv. Hon ska ta allt hon hinner ta och sedan springa så långt hon orkar. "Du klarar detta, det vet du", viskar hon för sig själv.
_____

Hinner inte skriva mer nu XD

De båda vakterna som stadigt höll ett vardera grepp om min arm i den där tunneln bort till platsen där mitt liv skulle förändras, verkade inte allt annat än rutinerade. Deras hårda blickar fick mig att åter igen svälja bort en tjock klump i halsen, sådär som jag gjort de senaste dagarna. Den underjordiska korridoren kändes obehagligt lång och kall. Framme vid röret kändes det nästan som att jag skulle avtjäna ett dödsstraff för ett brott jag inte begått. Det var hennes närvaro som lugnare mig. Kvinnan som gjort mig vacker, som för första gången presenterade mig för tvål, hade kommit för att önska mig lycka till. Lycka till för vad? Lycka till med att leva...? Jag sträckte på mig och kände hur jag trots situationen, värmdes smått utav de där orden. "Larendawien, glöm inte bort att du alltid har en andra chans här att göra ett gott intryck". Tv kamerorna skulle jag formodligen glömma bort helt och hållet.

När rörets glasdörrar slog igen klistrade jag blicken på Dawna vars tre fingrar stod högt i skyn. Jag svarade henne med en osäkerhet som jag visste att jag skulle behöva göra mig av med på arenan. Mitt distrikt litade på mig och nu var det dags. Dawna blev allt mindre och mindre och jag knöt ena näven samtidigt som jag lät den andra vila på cylinderglaset.

60 sekunder skulle vi stå och instruktionerna hade vi blivit väl tillgodosedda med. En tjyvstart skulle betyda direkt död. Vinden slet tag om de slingor som hängde löst från luggen. Resterande del av håret hade jag väl slängt ihop i en på huvudet högt placerad fläta för att undvika distraktion ifall det skulle släppa. Jag betraktade de andra spelungdomarna utan en tanke på vilka de kunde vara. Framför mig , i mitten av cirkeln låg pilbågen och ett svärd tillsammans med andra vapen och användbara redskaö. Det var dock något utav dessa jag siktade in mig på så fort plattformen stannat till. En arena med den vackraste natur skulle komma att bli ett blldbadsfält och min kropp kunde vara en av de som straxt därpå skulle hämtas upp utav huvudstadens personal. Jag hade sett spelen, varje år och avskyn hade endast vuxit för varje år som gått. Detta år hade jag verken råd eller möjlighet att hata, bara tänka och framför allt, överleva. Tankarna som snurrade vilt inom mig gick till mor, far, Tim och Joyce. Dem gick till hela mitt distrikt och till de föräldrar som skulle förlora sina barn inom en kort framtid. Jag bet ihop käken och skakade av mig det sentimentala. Fokus, fokus. Är allt jag har råd med i denna stund. För mig och för distrikt 12.

(Finns det svärd?)

Ellinor var rädd. Rädd för att hon skulle dö. Men hon vet i alla fall vad hon ska göra. Det är pilbågen som hon skulle ha. Hon såg sig omkring. Hon var redo. 30 sekunder kvar.

(ooc: Yeaps Allebasi, det gör det :>)

( OOC: Jaaaa, va bra! ((man skulle ju skriva "OOC". Glömde det)) )

Evielina åker upp i röret 60 sekunder. Hon ska ge mig in i blodbadet och försöka få tag på saker vid Ymnighetshornet. Det är hennes ända chans att överleva. Hon vet inget om jakt eller vad som går att äta i naturen. Hon har inte så stor chans endå.Hon får hoppas på ett underverk.

Jag ser sig omkring. Jag är alldeles för rädd för att kunna få någon närmare inblick på de andra deltagarna, än mindre lista ut hur de ska gå tillväga när gonggongen väl ljuder. Själv är jag säker. Eller, det tror jag.
Ut i skogen, i den exotiska grönskan. Att få utforska det den för tillfället döljer var ingen uppgift hon såg fram emot, men vad hade hon för val? Stanna här och bli styckad i bitar av de stora, välnärda karriäristerna?
Nej, jag tänker ta raka vägen ut till skogs. Kanske att den gröna ryggsäcken ett tiotal meter från mig skulle kunna komma med mig, men jag är för rädd för att ge mig in i blodbadet. Jag kanske inte är i yngsta laget, men jag är fortfarande liten.
Liten och sårbar.
Pojken från mitt distrikt verkar ha all fokus framåt. Så dumt. Men det finns ingen tid att ödsla på hans val. För allt som tiden tickar iväg, märke jag till min förlägenhet att benen börjat skaka. Jag anstränger mig till sitt absolut yttersta för att hålla mina känslor i schack, inte bli för nervös, eller - om jag ska vara ärlig - rädd. Ingen sponsor skickar gåvor åt en fegis.
Klockan tickar och nervositeten övergår till ren fasa. Nu återstår bara sekunder av min hela minut. Vad ska jag göra? Ska jag ta ryggsäcken?
"Bestäm dig, Dakota", befaller jag mig själv.
Jag bestämmer mig i grevens tid. Ryggsäcken är min.

(( OOC; Jag kunde inte hålla mig, men förstår om inlägget inte passar in... ))

Adina stod och såg ut över alla saker, knivar var det hon skulle ha. Men hon visste att hon inte var den ända som skulle ta dem, en av de där karriäristerna, tjejen skulle också ha dem. Det hade hon minnsan sett på träningarna. Så det stod emellan att kanske få knivar, bli dödad eller komma ut i arenan utan knivar. Det sista var så dumt att hon skakade på huvusdet, skulle hon vinna det här måste hon ha knivar. Men de låg utspridda och hon fick väll ta de som inte den andra flickan tänkte ta. Hon tänkte inte förlora det här antingen döda eller bli dödad.

Marylin var rädd. Hon stod i ett rör påväg mot en säker död. Visst, hon skulle kunna överleva men det var inte så stor chans att det hände. Det var ju 24 deltagare och bara en kommer ut. Marylin kommer upp och får se arenan för första gången, hon har sextio sekunder på sig att studera arenan. Det fanns skog, bra, hon skulle kunna springa dit och klättra upp i ett träd. Därifrån skulle hon kunna leta reda på vatten. Det var en bra plan, hon vill inte se eller delta i blodbadet.

Jack kände att paniken började växa inom honom. Han satt fast inuti ett trångt plaströr! Kunde man tänka sig värre? Jo, det kunde man, visade det sig när han kom upp ovanför marken. De andra 23 deltagarna stod i en ring runt ymnighetshornet. Han såg diverse prylar ligga omkring det. Han fick beslutsångest. Skulle han springa och gömma sig? Eller skulle han kasta sig direkt in i blodbadet? Det första alternativet var betydligt mer frestande än det sistnämnda, men han var ju trotts allt snabb och brukade vara rätt bra på att undvika saker. Dessutom så skulle ingen få tag i ett vapen innan den personen också kastat sig in i blodbadet. Om han bara han före alla andra dit. Det visste han att han kunde, men tillbaka? Det visste han inte. Men han fick väl chansa, så var det i livet.
Han vevar tafatt med armarna för att försöka värma upp sig. Han undrar om han borde ha snackat lite med deltagarna från distrikt ett, två eller fyra, han skulle gärna vara med i deras lilla gäng, även om han vet att det bara är tillfälligt.
Han bestämmer sig för att försöka få tag på någonting användbart och sen ta sig därifrån när det har lugnat ner sig lite. Sen försöka skaffa sig lite bundsförvanter. Kanske.

((OOC: Jag har säkert missat nåt, men jag vet fortfarande inte hur arenan ser ut...))

"Lycka till", sa hans stylist när David gick mot glasröret. Han tittade mot sin stylist som nickade kort åt honom när han gick in i glasröret. Han kände hur den höjdes upp och han skymtade dem andra deltagarna. Han kände paniken sprida sig som ett virus, men han tvingade sig själv att hålla sig samman och behöll masken. David tittade sig omkring. Arenan såg ut att vara ganska grön, vilket innebar skog, och skog innebar träd. David skymtade ett högt träd. Han flinade. David suckade lågt. Han tittade på ymnighetstornet, och sedan ned på plattformen. Han granskade knivarna som låg i en hög, samt så spanade han in en väska. Han log snett. Sedan tittade han upp, och insåg att det fanns andra som hade spanat in knivarna vilket fick honom att fräsa surt. Några plattformar iväg stod Alice, flickan från samma distrikt som David.
”Lycka till”, mimade han. Han visste inte om Alice tittade på honom, han ville bara göra det. David lyssnade och spände käkarna. Om bara några sekunder skulle gongongen gå, och han skulle vara först fram vid ymnighetstornet, det visste han, för han sprang snabbast, hoppades han. David hade alltid varit en utav de snabbaste pojkarna i distrikt 4. Han riktade sin blick framåt och fokuserade på knivarna, han ville ha minst en kniv. Men han tvekade då han insåg att det var många som skulle till ymnighetstornet. Han suckade. Han lät blicken glida bort mot skogen, och sedan tillbaka till ymnighetstornet. Han ville inte vara med i blodbadet, men han behövde verkligen ha den där väskan. Han skakade på huvudet, men han hade bestämt sig, om det så skulle bli hans död. Han skulle ha knivarna och den där förbaskade väskan.

((OOC: Det står i det första inlägget som Clovely skrev i rollspelet, inte det första på framsidan, utan när det börjar.))

Leo kände att röret började röra sig uppåt. Paniken steg. Svetten började rinna. Hur skulle han göra? Han var tvungen att få tag på något litet i alla fall. Något långt ut. Ingen kanske skulle bry sig om honom efter den ynkliga fyran han hade fått efter träningen.
"Lugna dig, du behöver inte vara död om mindre än 2 timmar. Du klarar det här" mumlade han tyst för sig själv. Glaset sänktes runt honom och han såg sig runt på de andra. 23 andra. 23 skulle vara döda innan det här var slut. Skulle han vara en av dom? Leo torkade av händerna på jackan. De skulle stå här 60 sekunder. Det måste ha gått minst 30 utav dom. Han kollade åt ymnighets hornet. Där vällde det ut saker. Han skulle behöva en yxa för att ens ha en chans. Men att slåss hade aldrig varit Leos starka sida..

Han var nervös. Sjukt nervös. Han ställer sig på plattan som ska föra upp honom till arenan. Det kan inte vara många sekunder kvar nu.
"Lycka till", säger hans stylist som heter Mike.
Peeta Mellark kunde inte svara. Det var en klump i halsen som inte gick att få bort. Nu börjar plattan att röra sig upp för en cylinder. Han vet vart detta kommer sluta. Det kommer att sluta med att han står mitt på arenan, runt ymnighetshornet med de andra deltagarna utspridda i en cirkel bredvid honom. Vad skulle han ta ur ymnighetshornet? Kanske en ryggsäck och pil och båge? Ja! Det är en bra idé! Hoppas bara att det finn en ryggsäck och pil och båge...
Nu stod han på arenan, på plattan. Han fick inte röra sig på en minut, för då skulle han sprängas i bitar... Om bara gonggongen kunde ljuda snart så kunde han ta det han ville ha och kuta iväg. Snabb, det var han då i alla fall. Nu var det väl bara en tidsfråga innan det var dax. Han gjorde sig beredd att springa för sitt liv. Bokstavligen.

Allebasi skrev:

(OOC; kan jag skriva nu?)

((OCC: Jadå, men inte att de 60 sekunderna tar slut, det låter vi Clovely bestämma så att även alla har chans att skriva innan dem ska bort från plattorna. ))

(ooc: oki^)