The Hogwarts Games [thg/hp, prs]

Japp, jag och Skipbo (Jonna, Peeta) kom på värsta awsm iden! En crosover mellan Hungerspelen och Harry Potter. Detta är dock ett privat rollspel mellan oss två.
Are u ready, Skipbo? Let the games begin, and may the odds be ever in your favor
"edit": det här blev typ långt, och som du vet tog det jäkligt lång tid för mig att skriva det, haha. Men, awh, sry!




Georgina Knight söker med blicken över eleverna i Stora salen. Snart är 24 av dem, slumpmässigt utlottade tre pojkar och tre flickor från varje elevhem, på väg till arenan för att slåss tills bara en står levande kvar. Voldermort. Georgina är inte rädd för hans namn, men hon är rädd för vad han kan göra. Med bara en liten sväng på trollstaven har han hela landet på knä framför honom.
”Från Slytherin…” Professor Dumbledores röst ekar genom Stora salen. Den Flamande bägaren fräser illa och en lapp landar i professorns utsträckta hand.
Georgina drar nervöst in andan och släpper den sakta när det inte är hennes namn som ekar genom salen. En vilsen liten pojke kliver på osäkra ben fram. Ännu ett namn ropas upp och Georgina är lika nervös, men det är inte hennes namn. Inte ännu.
Den tredje lappen landar i professor Dumbledores utsträckta hand. ”Georgina Knight.”
Det känns som ett hårt slag i magen när allas blickar sakta vänder sig mot Georgina. Hon tar ett steg framåt och hoppas att hon inte ser alls lika rädd och förtvivlad ut som hon känner sig. Med en snabb rörelse sätter hon en mörkt brun hårslinga på plats bakom örat, och fortsätter med snabba steg mot professorn och de andra två redan utlottade spelarna. Nu är det bara att hoppas att ingen som hon känner blir dragen.
Det är då Georgina inser att hon aldrig kommer fylla sjutton år, att hon aldrig kommer se sin familj en sista gång, att hon förmodligen aldrig mer kommer skratta. Inom en snar framtid kommer en segrare av The Hogwarts Games koras, och det kommer inte bli Georgina.

Wes tittar på flickan som går fram. Han ger henne en sorgsen blick innan han vänder sig mot sitt bord igen och koncentrerar sig på vem som ropas upp. Wes hör ytterligare 3 namn innan Professor Dumbledore går vidare till Gryffindor.
”Wes Evans!” namnet stannar kvar i luften, och Wes tittar förskräckt på Dumbledore som ger honom en medlidsam blick. Någon bakom Wes ger honom en knuff för att få honom att resa på sig. Han sväljer hårt och reser sig hastigt innan han släntrar fram till dem andra uppropade. Han ger flickan från Slytherin en osäker blick och tittar sedan ut mot Gryffindor bordet.
Detta händer mig verkligen, tänker han och känner hur paniken börjar sprida sig. Wes blir stel när han hör det namnet som ropas upp.
”Alison Evans” den lilla flickan kliver fram med ostadiga ben. Wes skyndar fram till henne. ”Alison, jag älskar dig”, viskar han tyst i sin systers öra. ”Du ska överleva detta”, säger han sedan, ”Okej?” Hans syster nickar långsamt och sedan tar hon tag i Wes’ hand innan hon går fram.
Inte min Alison, tänker Wes. Hennes kopparfärgade hår hänger ned på hennes rygg, hennes ljusa hy och hennes gröna ögon gör, hennes vackra leende och hennes synliga fräknar. Han tittar på sin syster och det ända han känner är hat. Detta kan vara den sista chansen för honom att se sin lillasyster.

Georgina slänger en sorgsen blick på den lilla Gryffindor flickan. Hon är ung. Hon kan inte vara mer än 13 år i alla fall. Stackarn. Med så få år på skolan kan hon inte ha lärt sig så himla många formler som kan hjälpa henne i spelen. Hon är så gott som redan död.
”Må oddsen alltid vara er gynnsamma!” Dumbledore klappar i händerna och får med sig bitar av publiken också. ”Och nu, festmåltiden!”
Det är en tyst måltid. Georgina sätter sig hos sina årskurs kamrater vid Slytherins bord. Ingen av dem blev valda, tack och lov. Men en pojke, Ethan, hans storebror blev vald. Dem två bröderna sitter tätt ihop och verkar för en gångs skull inte prata om allt och alla. Men det är ingen skön tystnad.
”Jag går och … ” Georginas ord fastnar i halsen, ”packar. Jag går och packar. Vi … ses senare.” Med dem orden lämnar hon bordet. Ta farväl av sina vänner får hon göra senare, efter att hon har packat sin koffert, just nu orkar hon inte med det. Hon kliver ut i Entrehallen och blicken faller snart på den stora marmortrappan. Hur många gånger hade hon inte skyndat upp och ner för den trappan, för att inte komma försent till lektionerna. Trots att hon ska till fängelsehålorna, och alltså inte uppför den maffiga trappan sjunker hon ner på ett kallt marmor trappsteg, och för första gången på länge låter hon tårarna falla från hennes ögon.

Får man vara med?

Everdeen skrev:

Får man vara med?

Ledsen, men detta är ett privat roll, så du kan tyvärr nt va med. c: