Peeta Mellark [Hungerspelen] [SV]

Detta är en fanfiction om Peeta Mellark som jag har postat på Mugglis också. Men jag postar den här anyways ;D
Namn: Peeta Mellark [Hungerspelen]
Rating: PG tror jag skulle passa bra.
Säg till om ni vill läsa så postar jag ett nytt kapitel right away!

Men du postade den inte

Katniss skrev:

Men du postade den inte

... För att ingen sa att de ville läsa

Men jag vill ju lääsa, posta så läser jag sen när jag kommer hem. Jag vill! Jag vilL! *vifta med armarna*

^ Yay! Då postar jag nu då ;D

Kapitel 1

Peeta Mellark vaknade upp ur en väldigt bra dröm. Den hade handlat om henne. Katniss. Han sträckte på sig. Klockan var bara halv nio. Slåttern skulle hålla till klockan två här i Distrikt 12. Men Peeta steg ändå upp ur sin säng. Han gick och såg om det fanns något vettigt att äta; brödrester eller något. Kanske en ekorre som Katniss skjutit? Då var han där igen. Med att tänka på Katniss. Trots att han hade vant sig att inte tänka på henne, så strök hon förbi hans tankar åtminstone en gång per dag.
Nä, tänker Peeta, jag har redan nog mycket att oroa mig för. Slåttern, bland annat. Det var ju det, då. Varje år uttas en pojke och en flicka från varje distrikt till att tävla mot de andra. Man vinner inte förrän det står en ensam segrare kvar. Alltså måste man döda alla motståndare till slut. Detta absurda spel är regimens sätt att påminna alla om vad som hände under 'den mörka tiden'. Man kan ta tesseras - då får man säd och dyrbar olja - i utbyte mot en extra lapp med sitt namn i skålen där de drar upp namnen. Peeta hade tagit tre sådana, så hans namn stod på fyra (räknat med den obligatoriska). Så det är fyra stycken på flera tusen lappar. Det gör att chansen för att bli uttagen är väldigt liten. Efter att han åt frukost går Peeta fram och tittar sig i spegeln. Det blonda håret var ganska rufsigt, men ögonen lyser lika klart som alltid. En dörr öppnades och Peeta vände sig om. Det var hans mor.
"Sluta upp med att beundra ditt utseende och gör istället någon nytta!" säger hon vresigt.
Peeta har lärt sig att inte svara om han slapp när hans mor pratade. För det första är hon alltid sur och vresig, och för det andra är hon ingen bra mor.

När klockan blev ett började Peeta sakta gå mot torget, där slåttern infinner sig. Han hade på sig sina vanliga slåtterkläder; en blåvit skjorta och ett par enkla byxor. Det var tur att han kom i tid. Annars skulle han bli tvungen att klämma sig förbi alla, och han tyckte att sånt var snudd på otrevligt. Han skulle ju ändå stå bland de andra sextonåriga killarna. Fortare än vad Peeta ville blev torget fullbelastat med folk, och den hemskt friserade och piffade Effie Trinkett var på väg att gå upp på scenen med sina svarta klackskor som såg ut att vara väldigt opassande till resten av hennes kläduppsättning.
Alltså presenterade hon den 74:de årliga slåtterdagen som aktiv och de otroligt bisarra orden "Och må oddsen alltid vara er gynnsamma!"
Så snart hon var klar med det tassade hon fram till flickornas skål med lappar - "Damerna först!" mässade Effie ivrigt. Hon tog helt spontant upp en lapp, och en av de värsta styngen av medlidande Peeta någonsin känt vällde upp inom honom när han hörde Effie säga:
"Primrose Everdeen!"
Katniss syster? Hur kunde detta komma sig? Så vitt jag vet hade hon sitt namn på bara en lapp, tänkte Peeta.
Men det kom som en chock för honom när han fick höra en desperat röst skrika:
"Prim! Prim!"
Det var Katniss som sprang mot scenen, och just som Prim skulle lägga sin första fot på trappan som ledde upp till den, hade Katniss tagit Prim bakom sin rygg som om det skulle skydda henne, och fortfarande desperat sa hon:
"Jag anmäler mig som frivillig!"
Hjärtat sjönk som en sten på Peeta. Katniss, i Hungerspelen. Visserligen visste han att hon var en skicklig jägare, men det kändes även som om Peeta aldrig hade varit olyckligare. Han hängde inte med vad som hände den närmaste minuten; som publikens hyllningsgest. Han vaknade till liv först när Effie halvt skuttade fram till killarnas skål. Och om Peeta hade varit olycklig när Katniss anmälde sig som frivillig var det ingenting jämfört med när Effie sa:
"Distrikt tolvs andra deltagare är Peeta Mellark!"
Det var inte hans namn som gjorde honom så olycklig. Det var tanken på att de två skulle så småningom ställa sig emot varandra inne på en arena och kämpa för deras liv, kanske till och med döda varandra, som gjorde honom så fruktansvärt olycklig.

Kapitel 2
Okej, du kommer att lösa det här, tänker Peeta när han går upp på scenen. Han anstränger sig för att inte visa hur nervös han är. Han möts av Effie, som trippar fram och för honom så att han och Katniss står två meter ifrån varandra. Både Katniss och Peeta kastar blickar på varandra då och då, fast Peeta försöker att verka likgiltig.
Så fort jag får tid till det måste jag tänka ut en taktik, tänker Peeta. Kanske Haymitch kunde hjälpa honom? Haymitch. Om han kunde hålla sig nykter under spelen skulle det vara ett under.
Haymitch är den enda nu levande som tagit hem segern till Distrikt 12 i Hungerspelen. Man kunde ju hoppas på det bästa.
Peeta lägger inte märke till att Effie slutat tala och fredsväktarna höll på att omringa honom. Fredsväktarna skulle föra bort honom. Vart - det visste han inte. Han verkar bli förd till Rättens Hus, där man kan ta tesseras. Såsmåning om kommer han till ett rum med en soffa och några stolar. Hit skulle förmodligen hans mor, far och syskon komma och ta adjö av honom. Han såg sig om i rummet. Det var inte särskilt stort. Men om man trängdes tätt inpå varann, så visst, hundra personer skulle få plats.
Plötsligt öppnades dörren, och hans mor, far och syskon trär in. Hans far omfamnar Peeta, och Peeta kramar tillbaka och försöker hålla tillbaka tårarna.
"Du kan fixa det här, min son", säger hans far peppande. "Jag tror på dig."
Hans mor omfamnar honom inte (vilket inte var så oväntat), men hon säger:
"Nåja. Distrikt tolv kanske får en segrare i år. Den där flickan ser ut att ha lite krut i sig."
Peeta tog inte åt sig av vad hans mor sa, men det känns ganska humörfallande ändå. Nu kommer hans bröder, Kevin och Pine fram och omfamnar honom. Båda är äldre än honom, så ingen kunde ta hans plats. Kevin är äldst, han är tjugo, och Pine är nitton.
"Jag vet att du kan hantera knivar ganska bra", säger Kevin.
"Och om du kan kamouflera dig på något sätt, så se till att göra det. Sen kan din styrka också hjälpa dig", säger Pine allvarligt.
Peeta har inte kunnat få fram ett ord. Detta överväldigade honom så; att nästan alla i hans familj trodde på honom. Nu droppade det tårar nedför hans ansikte. Just som fredsväktarna kommer in för att meddela att tiden är slut, säger Peeta:
"Jag ska inte göra er besviken."
Hans var nickade och mumlade 'bra'. Han visste att hans vänner inte skulle komma för att ta adjö av honom - de var ganska glömska av sig.
"Nu måste du gå ombord på tåget", säger en fredsväktare sakligt.
Peeta nickar och följer efter.

OMG OMG OMG!! MOORE!!! :D:D:D

NICENICENICE! Har redan läst lite på Mugglis, men fortfarande lika nice! Go Peeta ff´s!
Förresten, sa jag att det var nice?

Tack så mycket! Jag kan posta ett kapitel lite senare idag, jag har ju några på lager ^^

Fantastiskt.

Jättebra.
Längtar tills nästa kapitel.

Kapitel 3
Man kunde nästan inte gå ombord på tåget som skulle föra de tävlande och deras ledare från Distrikt 12 till huvudstaden. Det var smockat med journalister och andra människor som ville få en sista skymt av de människor som skulle iväg och kanske aldrig mer komma tillbaka. Väl ombord på tåget, eskorterades Peeta till hans rum, som var väl designat. Det såg ut som en smal lägenhet. Han beslutar sig för att byta om till något mer vardagligt. Han öppnar en låda och finner kläder som passar honom väldigt bra; en vit T-shirt och ett par svarta byxor med en logga på. När han tittar närmare ser han att det är huvudstadens logga som de brukar använda om det är något viktigt på TV. Vid närmare eftertanke så tar Peeta av sig "huvudstads-byxorna" och återgår till hans slåtterbyxor. Han sätter sig på en stol gjord av några sorts strån. Han sätter huvudet i händerna och funderar på lite allt möjligt om vad som skulle komma härnäst.
Det knackar på dörren. Peeta tittar upp. Det är en fredsväktare som ger tecken att följa med honom. Peeta antar att han inte har något val, så han följer lydigt efter. Han går på en ny vagn, som ser ut som en lunchvagn. Han hade inte fel. Effie sitter där och smackar med tungan medan hon tittar på de olika rätterna som är placerade framför henne.
Effie på honom och ler.
"Sätt dig. Vi väntar på de andra."
"Vem?" frågar Peeta dumt medan han sätter sig.
"Haymitch och den där flickan... Katniss, din dumma pojke", säger hon en aning förebrående.
Efter en stund kommer Katniss in, och Peeta känner hur han av något anledning blir het i ansiktet. Deras blickar möts för en sekund, men sen tittar Katniss bort och sätter sig.
Hon har mycket fina ögon, tänker Peeta.
"Vart är den där klumpedunsen?" säger Effie, mer till sig själv än till Peeta och Katniss.
Efter någon minut kan hon inte behärska sig något mer, så hon säger:
"Äh, han får äta när han kommer. Hugg in bara!"
Både Peeta och Katniss tar för sig av så mycket mat, att när de äter upp sig känner sig Peeta alldeles spyfärdig - han är inte van med sådan mat - och med en blick på Katniss ser han att hon tänker detsamma.
Det är helt tyst. Men helt plötsligt uppstår ett ljud som får honom att hoppa till; Haymitch kommer inklampande. Man ser på långa vägar att han är jättefull. Han öppnar munnen som för att säga någonting, men istället kräks han över golvet. Inte nog med detta. Han ramlar i det också. Effie flyr i skräck, vilket resulterar i att Peeta och Katniss blir kvar med Haymitch.

Damdi dam Peeta Mellark äger på att skriva! *sjunga* x)

BRAAAAAAA

Tack ni båda! Det värmer och gör mig så glad, det ni skriver! Som tack får ni ett nytt kapitel ;D
__________________________________________________________________________________________
Kapitel 4
Det uppstod en pinsam tystnad. Peeta försöker komma på något att säga. Men varje gång han öppnar munnen för att säga någonting så ändrar han sig. Det ser förmodligen ut som om han har något problem med käken.
"Vi kanske borde tvätta av honom?" säger Peeta till sist.
Katniss ser ut som om det var det sista i världen som hon skulle göra, men hon nickar ändå. De för Haymitch in till hans eget "rum". Där baxar de in honom i ett badkar. Men sedan fattar Peeta sympati för Katniss och säger:
"Det är lugnt. Jag kan ta honom, gå du."
Katniss tittar förvånat på honom och svarar:
"Säkert?"
"Ja, gå du."
Katniss går iväg, och Peeta har inget annat val än att tvätta honom.

När Peeta har tvättat Haymitch så går han därifrån.
Haymitch kan väl lika gärna sova där till han blir nykter? tänker Peeta. När han tittar ut genom ett fönster ser han att det börjar mörkna, så han beslutar sig för att gå till sitt rum och bara tänka över den händelserika dagen.
Klockan är över tolv när han beslutar sig för att gå till sängs, och när han ligger ner är det väldigt svårt att sova. Men efter ett tag blir ögonlocken så tunga, och Peeta kan inte stå emot tröttheten något mer...
Efter vad som känns som fem minuter vaknar han upp av dova knackningar på dörren, följt av Effie Trinkets fåniga röst som säger:
"Vakna! Idag är det en stor, stor dag!"
Effies ord fastnar i hans huvud, och det enda han kan tänka på medan han klär på sig är "Idag är det en stor, stor dag!" Usch! Han gillar inte Effie, det är väl till stor del på grund av hans avsky mot huvustaden. Effie är uppvuxen och bor i huvudstaden, men är eskort åt Distrikt 12. Det innebär inte bara att hon måste läsa upp namnen på de utvalda vid slåttern, utan också att hon måste eskortera de till huvudstaden och ha de under sitt "befäl" tills de ska ge sig ut på arenan. Men alla vet att Effie vill vara eskort åt ett annat Distrikt.
I dag skulle de egentligen välja handledare, men eftersom Haymitch var den enda de hade så hade de inget val. Men Peeta var fast besluten att kanske till och med tvinga Haymitch att hålla sig nykter så att han kunde åtminstone hjälpa honom och Katniss att få en chans att vinna spelen. Eller, någon av dem.

Hahaha stackars Haymitch haha.

suuperbra! läser denna på mugglis också!

Nytt kapitel kommer förmodligen idag. Jag har inte hunnit skriva (det är på samma kapitel som på mugglis också nu!)

Har inte upptäckt den här på mugglis, men jag läser den väl här då!

Oops! Jag har varit inaktiv på datorn under en period, men nu kan jag posta ett kapitel
______________________________________________________________________________________________
Kapitel 5
"Nå, har ni funderat ut några planer?" frågar Haymitch.
De sitter i tågets lunchvagn och käkar frukost. Peeta har en hyfsat god aptit, men han kan inte få i sig det sista av teet och skorpan med marmelad. Haymitch tittar på både Peeta och Katniss. Sedan häller han upp ett tredje glas stark whiskey och sveper en hela av volymen i en enda klunk. Inte nog med det; han tar och häller upp ett glas med rött vin. Toppen, tänker Peeta, klockan är inte ens tio på morgonen och Haymitch har redan börjat dricka...
Men Peeta tänker hålla det han lovat sig.
"Ska inte du ge oss tips och så?" frågar Peeta.
Haymitch fäster blicken på honom med viss svårighet.
"Här ska ni få ett tips: håll er vid liv"
Av någon anledning så bolmar en stor ilska upp inom Peeta, och innan han hinner tänka efter slår han vinglaset ur handen på Haymitch, så att det går sönder och far vin lite varstans i vagnen. Ett tag tror han att Haymitch ska döda honom, men han nöjer sin med att ge honom en örfil. Resten händer väldigt snabbt; en millisekund senare tar Katniss sin kniv och kör den mellan fingrarna på Haymitch, ner i bordet.
"Det är mahogny!" utropar Effie i chockad och anklagande ton.
Peeta vet inte om han ska skratta eller inte. Han har ont på det stället Haymitch slog honom, men han orkade inte bry sig särskilt mycket; de hade fått hans uppmärksamhet! Nu kanske han kunde ge dem några tips.
Resten av resan förflöt väldigt bra. De fick några tips som kunde vara till nytta. Precis när deras samtal var klart fick de sina första glimtar av huvudstaden. Peeta tyckte att det såg otroligt överdrivet ut. Under en liten tid funderade han på om han inte kunde få stanna i tåget för alltid, och slippa gå ut till det han hatade så mycket. Men det fanns ingen återvändo. Han var dömd. Dödsdömd.

Yes! vi fick ett till kapitel!

Jag har ett till kapitel, jag ska posta det om jag får en till kommentar - gärna lite konstruktiv kritik också

Eeeh. jag är inte så bra på konstruktiv kritik. Du skriver fantastiskt bra och vad jag kan se så stavar du allting rätt. Och så klart vill jag ha ett kapitel till!

Tack ändå, Rävflickan! ;D Nytt kapitel nu, jag trodde att jag hade postat, men jag måste ha glömt ;$


Kapitel 6
Portia, Peetas stylist, gick runt och granskade Peetas utstyrsel. Hon hade lovat att det skulle bli utöver det vanliga, och att ingen skulle glömma honom.
Assistenterna Riita, Silos och Jia hade redan tagit itu med lite olika saker. Direkt Peeta hade kommit ut ur tåget var det visst dags att bli stylad till paraden, som alltid hålls i samband med spelen. Han blev förvånad när han fick se stylisterna som hade tilldelats Peeta; Riita, som hade sitt hår rosa med gröna toner och en massa tatueringar, såg överdrivet tillgjord ut. Silos, som hade lila medellångt hår och ganska mycket smink, var den i trion som såg mest naturlig ut. Han var förövrigt den enda killen i gänget. Jia, som påstod att hon var släkt med Flavius från Katniss gäng, hade en randig helkroppstatuering och blått hår. Om hon skulle snurra runt så skulle man säkert bli hypnotiserad.
När Portia, som såg helt naturlig ut, bortsett från det lilla sminket hon bar, var klar så var det dax att ställa sig i triumfvagnarna. Katniss kom lite efter Peeta. De såg på varandra och nickade.
Hon är helt enkelt snygg, tänker Peeta. Det lilla lager smink hon har ser bara bra ut. Det är tur att stylisterna kan sin sak. Det kommer säkert bli utöver det vanliga, som Portia hade sagt.
En efter en åker vagnarna - som är dragna av hästar - genom staden. Som vanligt är Distrikt 12 sist. Nu åker elvans vagn ut. Då kommer Cinna (Katniss stylist) och Portia fram till de och tänder på mantlarna och huvorna med sina facklor. Det gör inte alls ont. Peeta kastar en blick på Katniss. Han blir mållös. Hon ser helt fantastisk ut! Man blir som förtrollad. Han sliter blicken från Katniss och fäster den på Cinna. Han gör något tecken med armarna. Han försöker säga något. Peeta buffar på Katniss. Hon tittar också på honom. Plötsligt går det upp för Peeta vad han försöker få dom att göra.
"Jag tror han vill att vi ska hålla handen."
Han tar Katniss hand - och jublar inombords - och tittar på Cinna för att få veta om de gör rätt. Tydligen gör de det. Nu sätter vagnen av. När publiken får syn på dom brister alla ut i vrål. De är fullkomligt galna. Peeta antar att han måste göra sitt bästa för att vinna deras förtroende. Han vinkar och ler. Det ser förhoppningsvis bra ut. Nu har publiken börjat skrika deras namn.
"Peeta! Katniss!"
Peeta kastar en blick på Katniss. Hon ler och vinkar. Hon är helt obeskrivlig! Han sliter blicken från henne och ler ännu mer. Han känner sig redan som en vinnare!
Nu är paraden slut. Vagnarna kör in i ett stall, och de kliver av. Först nu märker Peeta att hans blodtillförsel är stympad i handen. Båda måste hållit ett hårt grepp, för Katniss masserar också sin hand.

Det är middagsdags nu. Middagen består av underbara maträtter. De är helt utsökta. När efterrätten ska serveras säger Katniss till en avox - en stum person - att hon känner igen henne. De andra i bordet säger att det är omöjligt, då avoxerna gjort brott och blivit stumma - hur kan hon känna igen en sån? Då säger Peeta:
"Delly Cartwright! Det var hon det liknade!"
Han möter Katniss blick och försöker få henne att hålla med. Hon fattar galoppen.
"Ja. Det måste vara något med ögonen."
"Och håret."
Peeta känner Delly, och hon avoxen är så olik Delly man kan bli. Men vad gör det? Ingen av de andra känner henne, och Peeta vill inte att Katniss ska råka i knipa, ännu mindre när de är bevakade.
Efter middagen måste de se repriserna av kvällens 'uppträdande'. Man blir verkligen mållös när man ser Distrikt 12:s vagn. Det är magnifikt. Peeta passar på att tacka Portia och Cinna för den genialiska idén.
Efter det är det i princip dags att gå till sängs. Men Peeta vill höra den sanna historien om avoxen. När de är framme vid dörren till Katniss rum säger Peeta:
"Har du varit uppe på taket? Det är fin utsikt, fast det blåser mycket."
Han hoppas att hon ska förstå innebörden i det. Det verkar hon göra också, för hon följer med.
Väl uppe får han höra historien, om den rödhåriga flickan och en pojke som sprang genom skogen kring Distrikt 12, om hur svävaren kom och dödade pojken och tog med flickan. När Katniss berättat klart ser hon frusen ut, så Peeta ger hans jacka till henne. Hon tar emot den, vilket Peeta konstigt nog blev glad av. Han försöker ideligen låta bli att tänka på arenan, och vill utnyttja tiden här till att lära känna Karniss och visa Katniss vad han tycker om henne.
När Peeta är ensam på sitt rum tänker han att han kanske har en chans i spelen, tack vare Cinna och Portia. Men han får väl se hur det artar sig i träningen.

Haha, hej igen. JAg måste bara säga att jag har ett nytt kapitel, och sen så vet jag inte om ni märkt det, men det kan hända att jag byter tempus då och då. Jag försöker skriva i "framtid", men jag är van att skriva i imperfekt, så det är lite svårt! X)

Jag brukar inte tänka så mycket på olika tempus men jag är inte så petig. De kanske är andra som tycker att det är viktigt. Men inte jag . Jätte bra kapitel föresten.