Victory [HG][PRS]

(OOC: Ja alltså jag vet inte vart de andra tagit vägen? ): Vill helst att killen från mitt distrikt ska ha klarat sig, hade tänkt stöta på honom lite senare hehe. Annars spelar det ingen roll för min del! OCH KATNISS DU STÅR JU TILLOCHMED UPPSKRIVEN I FÖRSTA INLÄGGET KLART DU SKA VARA MED??)

(Haha visste inte ens att jag var med haha ajdå men jag får nog hoppa av eftersom jag ligger så efter xD )

(OOC: Okej han kan få överleva, och alla vi på första sidan förstås. Vi säger att ..eh 9 har dött? Vilka i så fall?

Och Katta det är ju helt lugnt att du ligger lite efter det är bara att köra!)

(OOC: Spelar som sagt ingen roll egentligen. Fast det kanske är lite konstigt om nästan alla karriärister dött, så vi kanske kan skona dem haha?
Och Katniss, vi har ju knappt börjat egentligen. Vore bara roligt om du hoppade in! Men om du inte vill så behöver du ju självklart inte.)

Ångesten steg när hon tänkte på hur hon praktiskt taget slaktat en ung pojke från distrikt ett som gjort ett tamt försök att anfalla henne med kniv. Hon suckade tungt och satte sig ned i gräset vid vattnet eftersom hon behövde några sekunders vila. Hon kände hur blodet som runnit längs med hennes arm stelnat och det stramade när hon sträckt på den. Hon tänkte på sin familj och på hur de skulle reagera av att se henne visa sig svag. Det skulle förmodligen vara okej. Hennes moder hade i tidig ålder lärt henne att det var okej att gråta. Denna gång fanns det bara en person som hindrade henne från det, henne själv. Hon andades häftigt och satte sig med knäna böjda uppåt med ryggen mot vattnet för att ha den fria sikten klar ifall någon skulle dyka upp oplanerat. Hennes ihopflätade hår hade rivits upp en aning i närstriden med den numera avlidne pojken. En slinga som vanligtvis var brun var numera mörkröd då hans blod färgat det i samma stund som hon hade släppt hans döda kropp ur sina armar. Med en djup suck och en ilande kyla innombords, förstod hon att hon skulle behöva ta sig till en säkrare punkt. Kvällen började falla in och den säkra plats i trädens högre delar hade hon överlevt stora delar utav dagen. Hon tänkte på brevet som hon lämnat på hotellet och en kort stund funderade hon på om det ens hade upptäckts eller om det lästs och kastats direkt. Hon såg sig omkring och reste långsamt på sig. Kroppen var tung och lungorna kändes mindre och mindre för varje steg hon tog. "Jag får inte ge upp.." tänkte hon och började jogga uppåt mot ett skogsområde som inleddes med en liten stig som täcktes utav trädgrenar som en allé in mot djupare skog. Hon stannde upp och lyssnade ivrigt efter steg när hon skymtade skuggor av en individ som satt placerad lutandes mot ett träd. Han kunde inte vara död, då skulle han inte få sitta kvar. Hon tog upp en flaska vatten som hon fyllt nere vid vattnet och kastade den mot området där personen satt. Sedan gömde hon sig snabbt ned i gräset. Smärtan som slog i när hennes skadade arm träffade backen i samband med det skydd hon tagit gjorde henne nästan snurrig men envisheten och målmedvetenheten fick henne att näst intill ignorera den obehagliga känslan. Oavsett vem individen var så behövde han eller hon vatten. Larenda var inte där för att rädda folk men att dö av hunger eller törst kunde hon inte unna ens sin värsta fiende. Detta var en känsla hon lärt sig att sky under sin uppväxt i distrikt 12.

(Ok fo real, that sucked.... asså jag hoppar nog av O.o.. känner att det ehm.. nej men fasen..)

(OOC: Men slutaaa, det där var ju grymt bra, klart du ska stanna!)

(OOC: Ja det var ju jätte bra skrivet!)

(Ooc: usch jag har så dåligt självförtroende Det är jättejobbigt att ha)

(OOC: Nu tycker jag vi ska fortsätta här så vi inte glömmer bort att skriva )

((OOC: jag skrev sist så ngn måste ju kontra .. ))

(OOC: Och jag skrev ju näst sist... Du kanske kan skriva Whirlwind? )

(OOC: Okej ska börja skriva strax :3)

Att en sådan liten väska rymde så mycket hade hon aldrig kunnat gissa. Alice fortsatte med att peta runt i den svarta väskan och log för sig själv. Det här var perfekt. Ett paket kex, bandage, torkad frukt, en ficklampa och en svart filt att linda in sig i. Hon drog ut bandaget och skar av det i en lämplig längd, sedan lindade hon det runt hennes skadade ben. Sedan fortsatte hon med att halta vidare mot skogen som såg väldigt långt bort ut. Vad hon skulle göra där visste hon inte, det enda hon visste var att hon skulle dit. Kvällen började närma sig, för solen skimrade i en rosa röd färg. Snart skulle de som dött visas upp på en skärm på himlen. Alice undrade om pojken från hennes distrikt hade klarat sig, hon kände såklart inte honom så väl men ha när ändå från hennes distrikt. Orken hon haft i början när hon började springa hade sakta men säkert runnit av henne, som vatten, och nu orkade hon knappt fortsätta. Skulle hon våga stanna?
Alice stannade upp och skrattade försiktigt och tyst åt sin dumhet då hon plockade fram sin filt och ett kex, sedan lutade hon sig ner mot en sten mitt ute i öknen och började gnaga på kexet. Med hennes vapen i tryggt förvar i hennes famn, blundade hon för att äntligen få sova.
Det här var såklart det mest dummaste stället att sova på, men om hon somnade direkt efter hon sett vilka som dött skulle hon säkerligen vakna tidigt och hinna vidare innan någon annan kom.