Victory [HG][PRS]

Det här är ett rollspel mellan mig, Prue, Clove, Cato, Glimmerous, Katniss och Cresta. Så man kan alltså inte anmäla sig!


Regler:
• Bara en kommer levande ut ur arenan, så det är därför tillåtet att döda sina motståndare. OBS! Spelets regler kan ändras (beslutet ligger hos mig).
• Ingen är oövervinnerlig, så därför är det inte tillåtet att döda sina moståndare genom PowerPlay.
• Din karaktär kan inte överleva allt, skjuter någon en pil emot dig så kan du inte alltid välja att undvika den. Förr eller senare skadas du eller så dör du.
• Vi följer även original reglerna som du kan hitta högst upp i rollspels forumet.
• Vi använder våra RPG Sheets så inget gorm om mallar.
• SKRIV LÅNGA INLÄGG. Försök att vara detaljerad och dra ut på grejer blir mer roligt då!

Deltagare:

Glimmerous - Flicka, Distrikt 1

Cato - Pojke, Distrikt 2

whirlwind - Flicka, Distrikt 3

Prue - Flicka, Distrikt 4

Clove - Flicka, Distrikt 7

Cresta - Flicka, Distrikt 11

Katniss - Flicka, Distrikt 12

(Och för att jag är dålig på namn har jag döpt om rollspelet till Victory.)

Vid ymningshornet är arenan en tom och öde plats. En öken. Med endast ett fåtal plantor inom syn. Ymningshornet är täckt av utspridda saker som spelledarna valt ut. Bland annat sovsäcker, vattenflaskor och vapen. Bortom ymningshornet finns en liten oas med vatten (om det heter så o.o) och lite längre därifrån en bit skog som inte är alls så stor. Till väster så finns det en massa berg, sten och grottor. Under natten så är det fortfarande stekhett även om man är vid stenarna.

vi börjar vid ymnighetstornet tycker jag

Alltså att vi står på plattorna eller att vi har hoppat av dem och springer omkring där vid ymningshornet? :>

Att vi står på plattorna

Hon var inte redo, hon ville inte vara med. Men hon hade inget val. Fredsväktarna höll i hennes armar och tryckte henne framåt mot en säker död.
Hon slog vad om att hon skulle få blåmärken på armarna, så hårt höll de i henne. Som tur var, kunde hon nu se hissen hon skulle åka upp i. De knuffade in henne utan att bry sig om att hon flög rätt in i väggen. Och sen var hissen i rörelse. Även för Alice som var från Distriktet med teknologi så var detta något hon aldrig sett förut. Hissen åkte uppåt i hög fart och snart kunde hon se en gnutta ljus som växte sig större och större för varje sekund. Och till slut stod hon på plattan. Alice var nära på att kliva av plattan av nervositet men blixtsnabbt påminde hennes hjärna om henne att hon inte skulle finnas kvar länge till om hon klev av.
Du har sextio sekunder inser hon. Sextio sekunder innan helvetet bryter ut. Panikslaget ser hon sig omkring, hon är omringad av en slags öken. Alice blir ännu mer panikslagen vart ska hon hitta vatten? Det måste ju finnas. Det finns i alla fall ett par växter här och där noterar hon och ser bort mot ymningshornet.
Trettio sekunder.

(OOC: Okej suger på att rolla men ändå! c:)

(Vi kör på hennes öken)

Jag började få panik. Inte en skyddande buske på flera kilometer. Och hur skulle jag klara att inte törsta ihjäl? Detta måste vara den värsta arenan någonsin.

Lystara stog och funderade på vad som skulle hända. Hon tänkte att om hon blir dödad direkt skulle hon inte behöva lida. Men samtidigt ville hon inte ge upp. Hon var tvungen att ta en pilbåge eller kanske en kniv. Men hon var bäst på pilbåge och kunde skjuta riktigt bra. 30 sekunder kvar. Hjälp det fanns ingen återvändo nu.

Jag gjorde mig beredd att kasta mig mot ymnighetstornet. Det var det min handledare hade sagt åt mig, skaffa dig knivar och stick därifrån. Jag började svettas, solen stekte.
10 sekunder kvar.

Den mörkt blå färgade dräkten hon tvingats på var lätt som luft och skulle knappast skydda henne mot någon kyla. Inte ens här - i det underjordiska rummet långt under jorden - tycktes den värma henne då hon kunde känna hårstråna peka rakt upp i protest. Men de tankarna varade inte längre än några sekunder. Alice hade mycket viktigare saker att tänka på just nu.
Vakterna som gick bredvid henne höll ett stadigt tag om hennes axlar men lät henne annars gå av egen maskin. De hade koll på hennes distrikt, och de visste att hon inte tänkte skapa något uppror. Inte här och inte nu. Ändå, kunde hon inte läta bli att tveka innan hon steg in i hissen. Vart skulle den föra henne? Hon hade ingen aning om vad som väntade, och paniken började smyga sig fram. Fredsväktarna verkade dock ha tröttnat och gav henne en rejäl knuff i ryggen vilket fick henne att handlöst falla framåt. Förskräckt vände sig Alice om för att få en sista skymt av det lilla rummet. Men det var för sent. Hissen hade redan börjat röra sig uppåt.
När den tillslut stannade kunde hon återigen känna paniken komma smygandes. Oändligt med sand och bara ett fåtal plantor. Här fanns inga trygga träd. Det här var okänd mark, och om hon ville överleva var det bara att bita ihop och försöka rensa tankarna. Hur lång tid var det kvar nu? Hon hade ingen aning.

Fem.
Det var nu det gällde, hon var inte alls lika självsäker nu. Hennes handledare hade talat om för henne att lyssna på hennes styrkor. Hon var inte stark. Så hon hade tänkt att gömma sig i skogen, sno mat från andra. Och hoppas, hoppas på att någon annat tog hand om själva dödandet. Men vart skulle hon gömma sig?
Fyra.
Det kliade i hennes fingrar, egentligen ville hon bara slänga sig ut på arenan och skynda sig därifrån. Men då skulle hon sprängas i bitar. Var det därför de gjorde så här? Var det därför de tvingade dem att vänta i en hel minut innan de fick springa för livet. För att få deltagarna att stressa ihjäl sig?
Tre.
Hon skulle dö på en gång, det var hon säker på. Hon skulle hinna en meter och sedan bli spetsad av någon karriärist. De hade ju trots allt tränat hela livet för just det här. Hon knöt sina nävar vid sidorna och tog djupa men snabba andetag.
Två.
Några få sekunder till sen är jag död, tänkte hon. Hon var bara fjorton år. Skulle hon någonsin få se sin mor igen?
Ett.
Hade hon räknat rätt skulle de springa när som helst. Hon tog ett sista djupt andetag och vände blicken mot svärdet som låg vid ymningshornet. Det var nu eller aldrig. Alice förberedde sig för ett språng.
PANG!
"Överlev." Hann hon viska till sig själv. Sedan sprang hon.

(OOC: OKEJ IDÉTORKA.)

Det är nu det gäller Ciara, liv eller död. Hon knep skamset ihop ögonen, åh nej, det här skulle hon inte klara. Det var vad hennes syskon alltid hade sagt åt henne, du skulle inte ha en chans i arenan Ciara, du tänker alldeles för mycket. Till och med nu stod hon och tänkte, istället för att fundera ut det bästa sättet att ta sig från Ymnighetshornets blodbad levande. Fan vad dålig hon var, helt patetisk. Hurvida man var smart eller ej spelade ingen roll i arenan, den största chasen att överleva hade man om man var en mördarmaskin..
Ciara var på många sätt inte som de andra Karriäristerna från Distrikt 1. För de första, så fann hon inget nöje i att döda. Okej, inte för att hon hade gjort det förut, det hade så gott som ingen som sattes i arenan före spelen gjort, men hon fann inget nöje i att föreställa sig att döda någon. De från Ettan pratade om det jämt, "om man ändå var i arenan och fick döda folk." Och för det andra, så kastade hon sig inte in i farorna med någon iver. Hon höll sig helst utanför och väntade tills de hela hade lugnat ner sig. Okej, nu kanske hon överdrev. Hon överdrev alltid när hon var panikslagen.. Och då satte hjärnan igång på högvarv. Tusen tankar virvlade hit och dit i hjärnan på henne, så många tankar att hon inte ens lade märke till när de andra deltagarna började springa.
"Du har missat din chans, dumbom", muttrade hon för sig själv. Istället för att vara panikslagen så hade hon blivit ovanligt lugn, nästan som att hon accepterade att hon antagligen skulle vara död inom fem minuter. Saker och ting började först klarna när ett spjut kom flygande emot henne. Hon spärrade upp ögonen och vek snabbt undan, och sedan så sprang hon. Det var helt obegripligt för Ciara hur hon överlevde alla knivar och spjut som blev kastade emot henne när hon sprang mot Ymnighetshornets mitt, men på något sätt så lyckades hon. Hon stannade endast för att plocka upp en ryggsäck och några användbara vapen. Den ödsliga och färglösa öknen låg framför henne, och just då kände Ciara bara lycka. Hon kanske hade en liten chans på miljonen, trots allt.

Tick tock.
Tiden till startskottet gick olidligt långsamt, och trots att Alice visste att hon borde studera de andra deltagarna medan hon hade chansen så kunde hon bara inte förmå sig att göra det. Kanske skulle hon se sin framtida mördare i ögonen. Eller sitt framtida offer... Tanken gjorde henne ännu mer oförmögen att titta på någonting annat än marken nedanför hennes fötter.
Men när startskottet ljöd så tvingade Alice upp blicken. Inte för att iaktta de andra, men för att söka efter saker hon kunde få användning för. Hennes taniga och svaga kropp skulle inte orka med någon större last. Inga stora svärd eller karriärist-prylar. Men något litet... Hon skulle nöja sig med vadsomhelst, bara för känslan av att hon åstadkommit något.
Plötsligt kom en kniv farande från ingenstans, och fötterna fick fart. Ett skrik skar igenom hennes märg och ben men hon hade inte tid att vända sig om för att se efter. Vad hade hon tänkt sig egentligen? Att hon skulle kunna ta sig en ordentlig titt och välja ut något bra? Nej. Planerna hade ändrats inom loppet av några få sekunder, och Alice ben bar henne nu så långt bort från blodbadet hon kunde komma. Hjärtat bankade hårt i bröstet och tankarna trasslade in sig i varandra. Långt därborta skymtade hon träd... Var det tillochmed en skog? Det såg så ut. Och utan att tänka ytterligare sprang hon i riktning mot den så fort hon bara kunde.

Alice var van vid att springa, och hade fått en bra start. Hon svischade förbi de andra motståndarna innan de ens hade hunnit uppfatta att hon var påväg mot ymningshornet. Hon böjde sig ned en bit medan hon sprang för att snappa upp en svart liten väska. Sedan fortsatte hon mot svärdet hon stirrat på. Återigen böjde hon sig för att snabbt snappa upp det med, men med hennes svettiga skakande händer tappade hon greppet om svärdet och sprang till och med en bit innan hon insåg att hon tappat det. Snabbare än någonsin sprang hon flåsandes tillbaka och plockade upp svärdet. Men som från ingenstans kände hon något i sitt vänstra ben. Alice såg ner på benet och upptäckte att någon skjutit en pil på henne, och träffat. Hon ryckte ut pilen med en snabb rörelse och sökte efter den som skjutit iväg pilen. Snabbt nog såg hon en pojke* med en båge stå en bit bort. Som sköt vilt omkring sig, men dock träffade han ingen. Han måste haft tur med att träffa henne. Hon måste bort här ifrån. Så hon spurtade iväg så snabbt hon kunde med sitt skadade ben bortom ymningshornet. Där hon tyckte sig kunde skymta vatten.
Det gick inte alls så snabbt hon önskade, och som i en mardröm kunde hon höra skrik och hugg med olika vapen bakom sig. Hon måste verkligen bort, hon höll på att bli galen på ljudet av folk som skadades. Hon kom knappt ihåg varför hon var här. Plötsligt stannade hon till vid en lite växt. Hon var noga med att ställa sig en bit bort från växten, den var säkert köttätare eller spottade gift. Man kunde aldrig lita på att spelledarna bara planterat ut 'snälla' växter. En bit framför henne sprang vad hon kunde se en annan flicka. Skulle hon våga chansa och springa efter eller skulle hon vända och ta ett annat håll? Nej, hon ville inte tillbaka till blodbadet. Så Alice hasade sig vidare.

*Pojken ska alltså föreställa en deltagare som ingen av oss spelar det är därför jag kan bestämma vad han ska göra ^^

(OOC: Usch va duktga ni är.. nu får jag skrivarångest... :O)

(OOC: MEN NEJ DU ÄGER JU SÖNDER. DU MÅSTE VARA MED. OKEJ? NU SKRIVER JAG UPP DIG.)

Minuten hade gått och gonggongen dånade över hela arenan. Nu var det min chans. Jag sprang spontant fram till det skinande ymnighets hornet och greppade ett svärd. Det stod lutad mot en mörkgrön liten väska som rymde på på min arm. Jag spärrade upp ögonen när jag hörde deltagarna skrika. Där låg deltagare och förblödde. Jag såg att det andra karriäristerna var fullt upp med att försöka döda de andra. Jag svingande upp svärdet och gjorde smidiga, hastiga rörelser omkring mig.

Alice fortsatte att springa. Hon hade tydligen missbedömt avståndet, för det som hon trodde bara skulle ta ett par minuter tyckes istället aldrig ta slut. Hon sprang och sprang, men skogen såg fortfarande lika avlägsen ut. Men hon slog inte av på takten för det. Hon hade fortfarande inte vågat vända sig om och kika över axeln, och risken var ju faktiskt stor att en annan deltagare var henne hack i häl. Hon kunde ju inte vara den enda som längtade efter skogens skydd.
Avlägsna kanonskott fick hjärtat att hoppa till. Hon visste självklart redan att det skulle dö deltagare redan de första minuterna, men bekräftandet av det fick huden att knottra sig på armarna. Vem var det som hade dött? Kanske någon av de minsta. Kanske pojken från hennes eget distrikt... Alice hade aldrig ens lagt märke till honom innan slåttern. Han var arton år, och det skulle ha varit hans sista slåtter. Hon kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
De få sekunderna av ouppmärksamhet kostade. En liten sten dök upp från ingenstans, och Alice föll handlöst framåt. Instinktivt vred hon om kroppen för att skona ansiktet, och slog istället i axeln. Hårt. Den torra marken var helt skoningslös och dämpade inte fallet på något sätt. Alice kände det dock knappt. Hon hade inte tid. Adrenalinet pumpade i kroppen, och likt ett skrämt djur såg hon sig omkring efter de andra deltagarna. Hjärtklappningen lade sig något. Det verkade som att de flesta försökt norpa åt sig något vid ymnighetshornet. Långt därborta skymtade hon människor på väg i hennes riktning, men de var för långt borta för att de skulle kunna skada henne. Lättad reste sig Alice, och fortsatte springa den sista biten in till skogen.

När Ciaras namn hade dragits på Slåttern så hade hon blivit förskräckt, men det var ingenting jämfört med den förskräckelsen hon kände just nu. Ingenstans fanns det att gömma sig, att slå läger över natten. Öknens trista landskap bestod endast utav kalla, vassa stenar, kanske skulle hon inte ens behöva dö utav en annan deltagares spjut eller svärd, det ända som krävdes var ju att hon snubblade och krossade skallen. Hon ryste till. Vilket hemskt sätt att dö på. Hon hade kommit en bra bit bortifrån Ymnighetshornet nu, så det kändes någorlunda tryggt att sjunka ner bakom ett medelstort klippblock. Hon öppnade försiktigt den fånigt minimala ryggsäcken, och däri hittade hon en sovsäck, ett elddon och en tom vattenflaska. Ciara suckade. Ja, det var ju alltid något. Svetten blänkte i hennes panna, och hon var övertygad om att hon inte skulle ha klarat att hålla medvetandet speciellt länge till om hon inte hade fått lite skugga. Hon tänkte på vilken usel Karriärist hon var, sprang ifrån farorna istället för att möta dem med iver. Men vi gör ju alla vad som krävs för att överleva..

Alice frestades hela tiden med att stanna till och kolla vad som fanns i den svarta väskan hon plockat upp. Men hon visste att hon inte kunde, hon måste vidare. Annars får de tag på mig, tänkte hon. Hennes mun hade blivit torrare än hennes omgivning och om hon inte drack snart skulle hon inte orka springa mer. Allt hängde på att kontrollera andningen när man sprang. Man måste vara lugn, ta djupa andetag, annars orkar man inte. Tur att hon var bra på någonting i alla fall. Hittills hade hon hört tre kanonskott, tre döda alltså. Hon undrade vilka det var som hade dött, fast det skulle hon ju få reda på ikväll. Alice fortsatte att springa även fast hennes hals kändes ihop snörd av hennes torra mun. Varken skogen eller vattnet hon såg framför sig närmade sig vidare snabbt. Och det gjorde heller inte en annan deltagare. Hon skulle vara helt chanslös i en strid nu även fast hon hade ett svärd i handen. Hennes ben blev tyngre och tyngre och till slut bestämde hon sig för att pausa i en minut. Inte mer. Omgivningen var fortfarande öken, men det fanns mer växter längre fram, började hon närma sig? Hon försökte fukta läpparna med tungan men det fanns ingenting att fukta med så hon struntade i det och fortsatte springa med blod rinnandes från hennes vänstra ben.

(OOC: Alltså... Tänkte gå in här och svara men såg att det bara var två som svarat sedan den senaste gången jag skrev. ): Vad tycker ni, är det okej att svara när så få har hunnit skriva eller borde jag vänta?)

(OOC: Svara du! :3)

(OOC: Haha okej, då gör jag det! )

Stärkt av avståndet mellan henne och de andra deltagarna lyckades Alice springa den sista biten till skogen. Och det var först då, när hela hennes kropp omfamnades av trädens skuggor, som hon insåg hur otroligt varm hon var. Den öppna öknen med den stekande solen hade påverkat henne mer än väntat, och den traumatiska språngmarschen hade fått henne att bli otroligt utmattad på bara några få minuter. Alice hade aldrig haft fritid värd att ägna åt träning, och för första gången någonsin beklagade hon sig över sin fysiska form. Hur skulle hon klara av spelen om hon blivit såhär trött på bara den tid som gått?
Utan vidare tanke fortsatte hon in mot skogens djup. Nu färdades hon betydligt långsammare; dels för att benen helt enkelt inte klarade av att springa för tillfället och dels för att få pulsen att lägga sig och tankarna att klarna. Men den långsamma takten fick henne snarare att stressa upp sig än att lugna ner sig, och hon var tvungen att vända sig om var och varannan minut för att försäkra sig om att ingen var bakom henne. Att hon inte blev förföljd.
Det här fungerade inte. Hon behövde sätta sig ner och tänka igenom situationen grundligt. Alice sökte med blicken efter potentiella gömställen och hittade nästan genast ett perfekt träd. Högt med många grenar längst upp, smalt, men ändå såpass starkt att det skulle orka bära henne. Äntligen en egenskap som hon kunde dra nytta av. Efter alla dagar hon fått plocka frukt från de allra svåraste träden var det här en baggis, och hon var uppe på bara några sekunder. Förhoppningsvis hade de andra distrikten inte lika stor erfarenhet av klättring, och förhoppningsvis skulle de inte kunna komma åt henne även om de hittade henne.
Hon satte sig tillrätta på en stadig gren och spanade genom trädkronorna.

(OOC: Är det bara vi som rollspelar? ): Vi är ju sju stycken..
Och eftersom det är kväll snart kanske vi borde bestämma vilka som har dött eftersom de ska synas på himlen )

(Jag e åskådare xD eftersom ajg aldrig får vara med xD)

(OOC: Men Katta jag har skrivit in dig på första sidan så det är bara att skriva! ;D)