[FF] Drömmar om frid. (Brevet på bordet i hotellrummet)

På Natthusbordet i hotellrum för distrik 12.

Till dig som läser,

Kanske var det just en kväll som denna som jag borde gott och lagt mig tidigt. Kanske var det en kväll som denna som jag borde spendera min, vad som kunde bli, den sista natten i livet med att minnas de glada stunderna jag haft tillsammans med dem. Kanske var det också just denna natt jag borde förbereda mig mentalt, lägga upp en mindre taktisk plan på hur jag skulle agera när signalen väl gjort sitt. Istället finner jag mig själv vankandes fram och tillbaka i vad som egentligen borde varit ett lyxigt och för ovanligheternas skull, kliniskt rent och städat rum. Tanken på poäng, bedömningar och en politiskt uttröttad värld gjorde mig allt för illa till mods för att ens kunna avsluta en redan skalad banan som jag endast tagit några få tuggor på. Som liten hade familjen alltid hållt mig undan från spelen. De hade inte låtit mig se dem på tv och vid slåttern hade dem hållit hårt i rädsla för att nästa barn som skulle bli uppslukat utav huvudstadens käftar, skulle vara jag. Minnen från dagen då fredsväktarna slet mig ur min moders armar spökar agressivt och bilden av min far, som tvingats hållas fast utav vänner från vårat distrikt är det första jag ser när jag vaknar. Vad det sista jag ser när jag lägger mig är, vet jag inte. Jag somnar mest utav ren mental utmattning. Huvudstadens fantastiska vyer och arkitektur har jag inte ens lagt märket till. Jag ser huvudstaden som en stad i ruiner, omringad utav svart rök där skriken från de plågade invånarna dånar mitt i natten. Jag ser regimen som ett hån mot mänskligheten och jag ser Panem som ett fängelse där vi säljs för politik och makt, där vi används i deras konstanta spel som trots hungerspelens årliga event enligt mig, konstant pågår.

Nu ska jag tävla för dem, dem som befinner sig i den lilla del där jag faktiskt känner trygghet, Distrikt 12. Ett trots fattigdom mycket rikligt distrikt. Trots att de tillgångar vi har inte är annat än moraliska och fyllda med omtanke och kärlek så finner jag trygghet. Trots tankarna på att jag skall ställas inför dödens portar på en arena med honom, så är det inte det som skrämmer mig mest. När jag funderar på allt det där jag kommer att missa efter att kanonens ljud ekat över arenan, känner jag mig bestulen. Inte på livet eller på chansen att vinna och överleva men på min frihet. Skingrar jag tankarna i några sekunder så ser jag endast dem. Mor och far och den enda syster jag har som jag kanske aldrig kommer att få uppleva växa upp. Kanske är jag självisk som vänder oron utåt. Kanske är jag för orädd för att faktiskt fokusera på min egen överlevnad. Detta är något jag frågat mig själv de senaste dagarna. Det som skrämmer mig mest är nog tanken på att allt detta kommer att fortsätta oavsett hur det går för mig. Att 23 andra familjer kommer förlora sina barn nästa år, året därpå och så vidare. Som spelpjäser på deras bräde utnyttjas människan som karaktärer i deras tv serie. Ett dödsfall som för oss är sorg är för dem högre tittarsiffror. En vinnare är för dem, seriens hjälte. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett upp till en enda vinnare tidigare år. Jag kan inte minnas att jag kunnat glädjas med segraren och jublat när hon eller han klivit upp i vinnarintervjun.

Imorgon är det 24 nya ungdomars tur att offra sin själ för diktaturens kulturella nöjesspel. Denna gång är jag en del utav detta. Denna gång är jag en av dem. Skamset ser jag ut genom fönstret. Människorna som vandrar nere på huvudstadens gator ser fram emot starten. Jag ser fram emot slutet, oavsett hur det slutar. Just nu spelar det nästan ingen roll. Kanske var det en tillfällighet att just jag var här. Ibland inbillar jag mig att tävlingen är uppgjord och att de på något sätt lagt ned fler namn är godkännt. Det skulle inte förvåna mig när det gäller huvudstaden. Jag lämnar detta brev på natthusbordet i det rum där jag befann mig natten innan spelen. Inte för att ta farväl och heller inte för att på något sätt använda mig utav det i spelen. Jag skriver det nog egentligen bara för min egen skull om jag tänker efter ordentligt. Inte för att det lugnar mig speciellt mycket men för att den som läser detta ska förstå att oavsett vem jag tvingas döda, så går mina tankar mot regimen för folket. Folket av Panem.

Larendawien Ferocian
Tribute
District 12

(Ok this was just some random s*it haha.. använde mig av min spelarkaraktär mest av randomness.. xD första och sista ni får läsa av mig för jag har så sjukt dåligt självförtroende när det gäller att skriva sådanna här texter.....)

Åh det var.....

Spoiler:

Här får du en ros.

Men gees, tack :O

Du skriver helt fantastiskt! <3

Ååååh tack söta Prim.<3