Tick tock [HG][SV]

Tick tock
One-shot

Det är nu det gäller, det du har fruktat ska ta sin början. Detta är början men ändå slutet.
Du har sextio sekunder på dig.
Sextio sekunder, och om du inte använder de på rätt sätt. Kan det bli din död.
Det hade aldrig varit så svårt att röra på huvudet, men hon måste.
För att detta är Hungerspelen. Detta är på liv och död.
Hon undrade om de andra kände lika? Kunde de känna sin egna död smyga sig nära, redo för ett bakhåll när de minst anade det? Hon undrade om de också hade familjer, folk som älskade dem, folk som såg upp till dem. Men hon har inte tid att tänka så, för att detta är Hungerspelen. Och hon har inte tid nog.
Hon sveper sina blååa ögon över arenan. Vildmark, det är detta hon ska leva i, det är det här som kommer vara hennes hem. Det är det här som kommer vara det sista hon ser innan hon somnar in en sista gång. För att hon vet, hon vet att hon inte har en chans. Hon kommer inte att klara detta.
Enda sedan hennes distrikts eskort skrek ut hennes namn med sockersöt röst, och formade orden med sina knallröda läppar. Så visste hon att hon skulle dö först. Men hon har inte tid att tänka på det, för att detta är Hungerspelen och hon kommer inte att överleva. Hon sveper åter igen med blicken över arenan och fångar upp någons blick. Pojken som stirrade på henne i just detta ögonblick skakade så mycket att hon trodde att han skulle sprängas snart. Och det gjorde han till viss del. Pojken tappade balansen och föll av sin platta. Och så fort han nuddade marken fanns han inte mer. Allt detta på några sekunder, ett liv som försvann på bara några sekunder. Någonstans i Huvudstaden satt några och skrattade åt hans klumpighet. Någon annanstans i ett Distrikt långt borta satt en familj och grät för att de förlorat deras son, om han nu hade någon familj förstås. Bara för att vara säker tog hon ett par djupa andetag och ställde sig stadigt på benen.
Hon skulle inte falla, inte än i alla fall.
En tredje gång sveper hon med blicken, noga med att inte få ögonkontakt med någon av deltagarna, oroad över att det kommer vara just det par ögonen hon skulle se på innan hon blundade för evigt.
Hon såg bort mot ymningshornet, föremål som låg utspridda överallt. Föremål som inte skulle hjälpa henne alls. En bit bort om det gigantiska guldhornet skymtade hon två knivar, skulle det vara de som genomborrade hennes hjärta? Eller skulle de ligga i hennes händer efter att hon dödat en oskyldig flicka eller pojke? Men hon sköt undan den tanken, hon skulle aldrig klara det. Hon läkte folks sår, inte hjälpte dem att få dem.

Hon var varmare än hon någonsin varit, trots den kalla vinden som letade sig in där hennes kläder inte var. Hon svettades, och var tung i benen. Hon hade aldrig upplevt känslan i magen hon hade.
Det var som att hon svalt den lilla teven de hade hemma som hon alltid tyckt varit stor. Hennes mage kändes minst lika tung som den i alla fall.
Trettio sekunder, trettio sekunder innan ditt liv är över.
Stressa inte upp dig! Skrek hon nästan. Hon behövde vara lugn och samlad om hon skulle ha minsta lilla chans.
I hennes huvud grävde hon en grop och begravde alla tankar om att förlora. Istället för att tänka så blundade hon och fantiserade om hur det skulle kunna sluta.
Hon såg sig själv, springa vid ymningshornet. Hon hade en orange väska i handen. Bredvid henne for ett spjut och gav ifrån sig ett obehagligt läte. Spjutet som hon upptäckte hade varit riktat mot henne, kom inte längre än så utan föll rakt ner i marken. Vinden hade stoppat vapnet.
Hon sneglade bakåt och såg en pojke med ljusbrunt hår och gröna ögon. Och kände igen honom som karriäristen från Distrikt 1. Hon sträckte sig efter spjutet men insåg att det var inte det hon egentligen ville göra. Det var inte så här man vann, var man smart så skyndade man sig ifrån blodbadet vid ymningshornet. Så hon ryckte tillbaka handen och sprang. Sprang som om det gällde livet, för det var ju just de det gjorde.
När hon äntligen var inne i skogen så var hennes andningsstag höga väsningar. Så hon skyndade sig och stängde munnen och lugnade ner sig själv. ”Göm dig, du måste gömma dig.” Viskade hon.

Hon öppnade ögonen igen, det hade varit en så verklig fantasi. Så realistisk. Men ändå inte. För hon skulle aldrig klara det där. En annan tolv åring hade aldrig klarat det här, så varför skulle just hon göra det.
Hon funderade på vad som skulle hända hemma efter att de visat på teven om och om igen hur någon högg henne med ett svärd eller bröt hennes nacke med bara händerna. Skulle hennes mor ge upp igen? Skulle hon ens överleva? Hon var osäker på det. Det var nog tillräckligt för hennes mor att gå igenom en förlust. Två skulle knäcka henne för alltid, ta kål på henne till och med.
Tio sekunder kvar och hon förstår fortfarande inte vad hon gör där, på plattan ute i en vildmark hon aldrig ens sett förut. Hon insåg att hon hade stått och räknat in sin död. Och för detta hatade hon Huvudstaden. Det var inte ofta hon hatade saker, för hon var inte en sån person. Alla hade sina dåliga sidor, och istället för att störa sig på dem brukade hon söka efter och plocka fram deras bra sidor. Det kanske var därför hon var omtyckt.
Hon hann ta en sista titt omkring sig innan hon hörde ett högt ljud, ett pang, ett kanonskott.
Och hon visste att detta var slutet, det var nu det skulle sluta. Men hon måste försöka, hon lovade.
Snabbt och smidigt hoppade hon nerför plattan och rusade bortåt, bort från blodbadet mot säkerheten. Men hon hann inte långt, för någon vill döda, någon vill göra slut. Och någon bryr sig inte om vem det är. Och denna någon kastade plötsligt ett spjut rakt i ryggen på henne.
Det är hennes tid att falla och det gör hon.
Hon faller på mage och känner marken smutsas ner med hennes blod.
Det gjorde ont det gjorde det, och det var inte så fridfullt som hon föreställde sig i sängen på tåget där hon försökt lugna ner mardrömmarna. Men det förstås hon låg ju på mage på marken mitt i ingenstans. Det kändes som att någon sparkade henne i ryggen om och om igen. Men såklart var det ingen där utan det var så det kändes att få ett spjut i ryggen. Hon skulle sakna att leva, att vara. Hon skulle sakna allting. Hon suckade en belåten suck hon ville sova, bara sova ingenting annat. Allt annat hon tänkt på alla beskymmer spolades bort. Och ersattes med en trötthet som hon gladligen välkomnade. Den bedövade smärtan, den bedövade ljuden, den bedövade allting hon inte ville vara med om. Och lämnade henne med frid. Hon suckade en sista gång, och när hennes kropp sjönk ner för även sin sista gång, gled hennes blonda hår ner över ögonen, som hon stängde.
Det sista hon hörde var kanonskottet som ljöd.
Hon heter Primrose Everdeen. Detta är Hungerspelen. Och oddsen har inte varit henne gynnsamma.

____________________________________________

Hej jag är inte nöjd med den här fanfictionen (heter det ens det? xD). Men a, la upp den ändå. Det ska alltså föreställa att Primrose var Distrikt tolvs tjej deltagare istället för Katniss och ja den blev lite för komplicerad och svår läst och ja... nu ska jag sluta klaga, kommentera gärna! :3
(finns nog en del grammatiska fel för jag skrev den här klockan fyra imorse så ja haha)

Jättebra!! Dramatiskt och.. Haha, nu låter jag som en djuping till bokrecensör. xD

Hahaha! Men tack :')

Otroligt bra skrivet.. Wow, säger jag bara.

ååh så himla bra skrivet

Du är jätte duktig, WW! Ska du ha med denna i tävlingen?
Jag tror du skulle få många röster

Men tack alla vad glad jag blir! :')

Peets, ja vi får väl se om någon röstar på det xD

whirlwind skrev:

Men tack alla vad glad jag blir! :')

Peets, ja vi får väl se om någon röstar på det xD

Ska jag länka det i forumet som ditt bidrag?

Peeta skrev:

whirlwind skrev:

Men tack alla vad glad jag blir! :')

Peets, ja vi får väl se om någon röstar på det xD

Ska jag länka det i forumet som ditt bidrag?

Kan du göra om du vill, haha fast jag förväntar inte att jag ska vinna xD

Tack Rue :3

Jag vågar inte vara med längre.... xD

Hahaha joooo! Du är säkert bättre än mig! Det här var ju bara slarvigt och ja ... xD

whirlwind skrev:

Hahaha joooo! Du är säkert bättre än mig! Det här var ju bara slarvigt och ja ... xD

Tro mig, efter att ha läst ditt så vågar jag inte vara med alls eller skriva ngt här längre i fanfic/novelllikandne. Jag har skitdåligt självfötroende, det ska ni veta om mig.

Funderar på om jag ska skriva en fanfiction med flera kapitel, men jag är osäker på om någon skulle läsa, vad tycker ni? :>

Jag skulle streckläsa kan jag ju säga dig.

Haha naaw, då kanske jag gör det

Fantastiskt bra skrivet! Jag älskar det

Pixi Odair skrev:

Fantastiskt bra skrivet! Jag älskar det

asdfghjklafjk;

TACK SÅ MYCKET!