To show their courage [HS, sv] [del 9, upd 9/5]

Titel: To show their courage
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 7
Färdigskriven: Nej
Rating: PG/PG-13 (Tja, jag vet inte alls vad som kmr hända, men det är ju Hungerspelen, så en del våld får man nog vänta sig. Och det beror ju även på vad man själv tål.)
Beskrivning: Det är det 81:a Hungerspelet. Inget i böckerna har hänt, och Snow regerar fortfarande.

Japp, här har ni min lilla ff. ^^
Den ligger uppe på Mugglis och har skrivit lite längre där, haha. Men om den får nån comment så kmr de andra kapitlerna också ^^

Del 1

Blake Edevane, distrikt 7
"Jag anmäler mig frivilligt!”
Nej, Corrie. Sluta.
Människorna på torget mumlar och pratar tyst när flickan går mot scenen och tar den yngre flickans plats. När hon går förbi repinhägnaden där Blake står, vrider hon vagt på huvudet. Möter Blakes blick. Kanske är det en triumferande blick. Blake besvarar i alla fall den inte. Han tittar ner i marken. För han vet vad blicken betyder. Corrie vill att Blake ska visa hur modig han faktiskt är. Bevisa att han inte är den fega borgmästarsonen.
Ingen annan än den flickan skulle kunna på honom att göra det. Och nu är det ju Corrie, så Blake gör som hon vill. För att bevisa att hon har fel om honom. Ingen annan anledning finns.
”Jag anmäler mig!” ropar Blake innan den puckelryggiga mannen ens hinner läsa klart nästa namn. Blake kliver ur inhägnaden och viftar med händerna.
Den här gången blir det totalt tyst i publiken. Det är borgmästarens son som har anmält sig som frivillig. Blake går uppåt mittgången. Tittar endast rakt fram. Han kliver upp på scenen. Fortfarande under tystnad. Struntar i att ingen ens gett honom tillåtelse att gå fram.
Det finns ändå inga andra frivilliga. Varför skulle det? Vem riskerar sitt liv för Blake? Ingen. Och det är han glad för just nu.
Blake vägrar möta sin fars blick. Han tar ett steg fram från sin plats bak på scenen och griper tag i Blakes arm. ”Blake, vad gör du?” frågar han. ”Vad håller du på med? Lägg av med det där. Gå ner igen!” svamlar han. Blake skakar av sig hans hand.
”Ser man på”, säger Stead Tregonwell , den puckelryggiga eskorten, och höjer ögonbrynen åt Blake. ”Edevane, minnsan. Två frivilliga. Har väl aldrig förr hänt i sjuan, va?” Han pausar, som om han väntar sig att publiken ska svara honom. Men det enda han får som svar är enstaka mummel och viskningar. ”Nåväl. Vad är ditt namn?” frågan Stead. ”Ja, förutom Edevane.” Han skrattar ett hest skratt. Som om det är något lustigt i att alla vet vem Blake är. Alla vet att han är borgmästarens son, men inte många vet hans förnamn, och det visar väl exakt hur mycket folk bryr sig.
Blake harklar sig och ställer sig där Stead pekar, framför mikrofonen. ”Blake. Blake Edevane.”
”Mina damer och herrar, Blake Edevane och Corrie Skeats. Distrikt sjus modiga tributer i det 81:a årliga Hungerspelet!”

Corrie Skeats, district 7, flashback
”Hej, du där.” Corrie vände sig om. Inte säker på att det var hon som tilltalades. Folk brukade inte tilltala henne. De brukade bara gå förbi, ignorera henne och flöjten hon musiken som strömmade ur flöjten i hennes händer. ”Ja, du.” Det var en pojke i hennes egen ålder. Kort, tillskillnad från Corrie, och med världens finaste chokladbruna hår. Det var borgmästarsonen. ”Fint. Den där trämusiken, alltså”, sa han sarkastiskt och det fick det att bubbla av ilska i Corries mage. Ilska som trängde bort fjärilarna av att höra hans vackra röst. ”Vad har du där i?” sa han retsamt och lyfte upp den malslitna hatten från markens damm och smutts.
”Låt bli”, sa Corrie strävt. ”Om du inte har något att ge mig, stick härifrån.” Jag höll fram handen så han kunde ge tillbaka hatten. Men jag visste att han inte tänkte göra det. Blake Edevane var en bortskämt översittare. En sådan typ som hackade på alla.
”Jasså, en tiggare”, sa han hånfullt. Han vände hatten i sin hand. ”Tack så mycket.” Han slöt handen om de få mynten Corrie lyckats samla ihop och slängde hatten på marken. Det var inte första gången någon tog hennes pengar. Faktum var att minst varannan dag kom en kille från Blakes gäng och tog det hon samlat ihop. Det hon behövde för att överleva. Men det var första gången Blake kom. Han var väl för feg för att stå emot grupptrycket längre, eller så hade han bara beslutat sig för att det var dags att hjälpa de andra att göra mitt liv ännu surare.
”Musiker, kallas det”, morrade Corrie. ”Och jag skulle inte göra så där om jag var du.”
Blake hade stoppat ner mynten i sin ficka och satte armarna i kors. ”Varför inte då?”
”För att du är feg!” Corries näve for fram och träffade Blakes näsa med ett litet skri från pojken.
”Va fan håller du på med?” skrek Blake och trycket handen mot näsan.
Corrie kunde se hur det blödde och log stolt. ”Ge mig mina pengar.”
Blake fumlade med pengarna innan han fick upp dem ur fickan och nästan slängde dem på Corrie. Och utan att se sig om sprang han därifrån, fortfarande med handen tryckt mot sin näsa. Corrie hoppades att den var bruten, och det var med ett leende hon gick hem till sin far den dagen.

Morgonen därefter hade Corrie stigit upp tidigt för att se om hon kunde köpa något nere på marknaden. Efter att hon hade fått behålla sina pengar dagen dessförinnan skulle hon ha råd att köpa något gott till sig och sin far. Corrie hade inte stött på Blake ännu, och det var han glad för. Men när hon var på väg hem och genade över torget förstod hon att Blake hade berättat för sin far, borgmästaren, att Corrie hade knäppt till honom. Runt stupstocken hade det bildats en ring av människor. Först tänkte hon bara fortsätta hem, men då hörde hon skriket.
”Far?” ropade Corrie. Hon släppte den lilla korgen med bröd som hon lyckats inhandla och rusade fram till ringen. Människorna släppte förbi henne, försökte inte hålla henne tillbaka. Tack och lov för det. I stupstocken satt Corries far fastkedjad. Hans överkropp var bar och bakom honom stod en fredsväktare med en piska. ”Far!” Corrie knäböjde vid honom och satte händerna runt hans kinder. ”Herregud, är du okej? Det här är mitt fel. Jag är så ledsen!”
”Är du Corrie Skeats?” frågade fredsväktaren med piskan.
Jag tittade försiktigt upp. ”Ja, det är jag”, sa jag och försökte låta bli att darra på rösten.
Fredsvakten nickade åt en av sina kollegor. ”Ta med henne in.”
”Corrie! Nej!” ropade fadern, men han var utan kontroll att hjälpa till där han stod fastkedjad.
”Släpp mig!” ropade Corrie och stretade emot. Men fredsväktaren var starkare än en tretton åring och tog med henne in i Rättenshus.

Där fick hon träffa borgmästaren och hans son. Blakes näsa såg lite tillknycklad ut, annars hade han samma ansiktsuttryck som vanligt. Corrie kommer väl ihåg den dagen. Borgmästaren berättade allvarsamt vad som skulle hända om hon gjorde om samma sak igen. Den dagen hade hennes fars satts i stocken. Nästa gång skulle de båda kunna hamna i betydligt värre situation. Han påminde Corrie om att han hade makt. Inte lika mycket som President Snow. Men han hade makt över Distrikt 7. Och därefter hade Corrie avskytt Blake Edevane med hela sitt hjärta.

Som vanligt - Fanny slår till igen! Du är grym! Jag älskar denna lika mycket som sist jag läste den :3 Kom igen, lägg in dina andra grejs nu med vavava?

Den är lika bra som på Mugglis vilket är helt obeskrivligt bra!

omg, tack hörni! :')
Här har ni del nomber two ^^


Del 2

Colin James, Distrikt 10
Gavin och Cameron slänger sig båda om halsen på Colin så fort de kommer in i rummet i Rättens hus.
Cameron gråter högljutt och hennes bruna små ögon är översvallade med tårar. Deras mor tröstar henne samtidigt som hon ser oroligt på Colin.
”Du måste försöka”, säger hon. ”Du får inte ge upp. Du får inte låta dig bli … dödad.” Hon tar ett snyftande andetag och släpper Cameron. ”Försöka att vinna, snälla?” Hon tar Colins händer i sina egna och Colin ser sorgen i hennes ögon.
”Jag ska försöka, mor. Jag lovar.” Colin ger henne en stor kram.
”Col?” frågar Gavin ynkligt och rycker lätt i Colins skjortärm. ”Vart ska du? Varför ska du lämna oss?”
”Jag ska bort ett tag”, börjar Colin osäkert. Hans lillebror är bara fyra år och har inte förstått hela innerbörden med Hungerspelen. Ska han berätta att han förmodligen aldrig kommer tillbaka? Att han aldrig mer kommer träffa sin familj? ”Jag kommer komma tillbaka, Gave. Jag kommer snart komma tillbaka.”
”Åh, Col”, gråter Cameron. ”Lova att försöka komma tillbaka till oss!” Hon kramar honom hårt. Cameron är elva år och nästa år finns även hennes namn med i glasskålen. Är Colin där då för att se till att Cameron inte blir dragen? Förmodligen inte. Och det smärtar honom så djupt att hans syskon mycket väl skulle kunna hamna i samma öde som han själv.
”Du klarar dig, Cam”, säger Colin till Camerons röda hårman som kittlar hans haka. ”Det gör ni allihopa.” Han tar hela sin familj till en stor kram och tårarna rinner ohejdat nerför hans kinder. Som trettonåring har Colin ingen större chans att vinna. Han är liten och inte särskilt stark. Och det enda vapen han kan hantera är en smörkniv. Han har ingen chans att vinna Hungerspelen. Ingen chans att få återse sin familj igen. Men han tänker försöka.

Jago Slater, Distrikt 2
”Lycka till, Jago”, ler hans pappa stolt. ”Du vinner det här, och vi får leva loppan resten av våra liv”, säger han belåtet och klappar sin son på axeln.
”Klart jag vinner”, säger Jago. Han är en karriärist. Karriäristerna vinner alltid. Och i år kommer det bli Jago. Han har tränat hela sitt liv för det här. Och nu, när han är äntligen är arton år, är han fulltränad. Och han kommer vinna.
”Du tar den där lilla jäntan enkelt”, säger hans far. ”Vad hette hon nu?”
”Rosie”, svarar Jago. Hon anmälde sig också frivilligt, hon är också en karriärist. Jago har sett henne träna. Hon är bra med svärd. Men inte lika bra som Jago är med sitt spjut. Han skulle vinna över henne. Rosie var bara en liten jänta, med hans fars ord uttryckt.
”Var försiktig”, säger Jagos mor och kramar sin son hårt. ”Du kommer klara dig bra.”
Jago nickar. Klart han kommer.
Dörren öppnas av en fredsväktare som grymtar att tiden är över.
”Jag älskar dig”, säger Jagos mor innan dörren stängs efter hans föräldrar.
Jago lämnas ensam i det flotta rummet. Om han vinner … när han vinner kommer han få ett lika fint rum. Alla kommer veta vem han är. Alla tjejer kommer vilja ha honom. Kanske till och med Rosie. Han ler åt tanken men kommer sen ihåg vad som krävs för att han ska vinna. Han måste döda Rosie. Han skakar av sig den hemska tanken. Förhoppningsvis blir det någon annan som dödar henne innan han blir tvungen att göra det.
Hans funderingar avbryts av att dörren slås upp igen. Först tror Jago att det är Rosie som står i dörröppningen. Sen känner han igen hennes lillasyster, Millie, bara femton år men med exakt samma solblonda hår och fräknar som sin syster.
”Millie, vad gör du här?” frågar Jago förvirrat. Han har pratat med henne några få gånger. Det var han som lärde henne att hantera spjuten när hon var mindre. Hon var duktig, och trevlig. Jago önskar att han hade pratat mer med henne.
”Vill du göra mig en tjänst?” frågade hon lågt. Jago kunde se hur hennes ögon var rödgråtna och han kunde inte annat än svara ja. ”Snälla, ta hand om Rosie. Se till att hon mår bra. Hjälp henne. Snälla?”
Jago ser förvirrat på flickan. ”Ehm, visst. Okej, Millie. Jag ska göra vad jag kan.”
”Tack, Jago”, säger Millie och ler svagt. Hon skuttar fram och ger Jago en puss på kinden innan hon försvinner ut igen.
Jago sitter kvar, som förstenad. Nu måste han ta hand om och hjälpa Millies storastyster innan han dödar henne? Han kommer aldrig förstå sig på tjejer.

Är stort fan av denna ff på mugglis- Skulle uppskatta om du lägger upp mer både där och här

Gemma Elder skrev:

Är stort fan av denna ff på mugglis- Skulle uppskatta om du lägger upp mer både där och här

aw, tack så mkt! :')
haha, jag vet. Det går så himla segt för mig att skriva just nu xd Men jag håller på att skriva in en ny del på datorn, så den kommer förhoppningsvis snart (Y) (:

Here we go..

Del 3

Drew Witt, Distrikt 4
Drew har aldrig åkt tåg innan. Landskapet svischar förbi utanför fönsterna i fasansfullt snabb takt. Men ändå känner man knappast att tåget rör på sig.
Distrikt fyras lilla kvintett bestående av Drew, Lucy, deras mentorer Tanya och Robin och eskorten Wilson sitter uppradade framför reprisen av Slåttern från de olika distrikten. Drew sträcker på sig i sin fåtölj. En tv har hans familj hemma. Men den går inte att jämföra med denna. Apparaten sitter inte fast på väggen, utan verkar sväva framför väggen istället. Den styrs inte heller av en projektor eller något liknande. Drew måste erkänna att han inte alls är någon expert på teknik, men detta är i alla fall något mycket extremt för någon från Distrikten.
”En frivillig”, säger Tanya upphetsat och pekar på skärmen. ”Från sjuan.”
Drew flyttar blicken till själva tv bilden. En flicka, kanske femton år anmäler sig som frivilligt. Det är inte ofta någon från de yttre distrikten gör det. Drew förstår inte varför man gör det alls. Fyran anses vara ett Distrikt med karriärister. Och det är sant. Lucy är en karriärist. Hon har tränat hela sitt liv för att döda. Han blir så arg när han tänker på det. Själv har han ägnat hela sitt liv åt fiske. Inte riktigt samma sak, va?
Drew anmälde sig inte frivilligt. Och det gjorde inte någon annan pojke heller. Iså fall skulle han inte sitta här nu. Inte vara på väg mot Huvudstaden. Mot sin död.
Tanya och Robin drar efter andan. ”Borgmästarens son!”
”Han måste verkligen älska flickan”, suckar Tanya. ”Så sött!”
”Eller så är han en karriärist”, muttrar Drew. Han reser sig upp och går. Han har ingen lust att se resten av Slåttern. Ingen lust att se alla de han kommer slåss mot till döden.
På väg mot sin kupé stannar han till vid ett fönster. Det är inte långt kvar till Huvudstaden.
”Tittar du på utsikten?” frågar en röst. Drew vänder sig om och får se Lucy stå lutad mot väggen.
Drew rycker på axlarna. ”Ska du inte se klart Slåttern?”
”Bara ytterdistrikten kvar, ju. Inget roligt att se dem förlorarna”, säger flickan uttråkat.
”Dem är inga förlorare”, muttrar Drew och ser ut genom fönstret. Farten som tåget håller gör allting därutanför grönt och suddigt.
”Nej, visstja. Förlåt”, säger Lucy med sockersöt röst. ”Vi borde ju låta dem smutsiga och skabbiga distrikten få all äran.”
”Gärna för mig”, mumlar Drew men Lucy avbryter honom.
”Du har inte tränat, va? Jag har inte sett dig träna. Du är ingen karriärsit, eller hur?” Lucy pratar i snabbt tempo, så det är nästan svårt att höra vad hon säger.
”Nej, jag är ingen karriärist”, säger Drew irriterat. ”Jag är endast här för att mitt namn blev draget i Slåttern.”
”Synd för dig.” Lucy låter inte alls som om hon tycker det är synd om honom. ”Men om du kan du bli den första som spetsas på mitt spjut. Så slipper du arenan. Deal?”
”Vi får väl se vem som spetsar vem”, säger Drew och går sin väg. Men han tänker inte spetsa Lucy. Han tänker inte ta någons liv. Men vill han komma tillbaka till sitt distrikt och sin familj, blir han tvungen.

Det här är sista kapitlet innan jag är ifatt med tråden på Mugglis. ^^
Så fort jag har postat detta fortsätter jag att skriva på det nya kapitlet, som förhoppningsvis kommer upp idag. Ok, nu ska det bli mitt mål att posta det idag!


Del 4


Jamie Thompson, distrikt 9
Tåget hade stannat vid kanten av ett klippigt stup med otroligt fin utsikt. De hade alla gått ut för att njuta av utsikten då solen steg bakom bergsklipporna. De andra gick ut för att få frisk luft. Jamie gick ut för att få frihet.
”Släpp mig!” ropar Jamie. Hon stretar emot. Klöser med naglarna över mannens armar.
”Få in henne i tåget igen, för guds skull!”
”Släpp mig!” Jamie får in en spark och mannen viker sig dubbel av smärta.
Hon springer. Men kommer inte långt innan de får tag på henne igen.
”Jamie!” Det är Harold, och han är arg. Han grepp hårdnar och Jamie slutar sakta kämpa emot. Flickan ser stridslystet upp på den fånigt klädda eskorten. Hans hår är illoranget och kinder och näsa är prydda med oranget glitter. ”Du ska med till Huvudstaden, förstått?” Jamie skakar ilsket på huvudet.
Nu tar hennes mentor till orda istället: ”Jag vet att du inte vill det här. Ingen av oss ville till arenan. Men om du står ut några dagar, väntar tills du kommer till arenan. Då slipper vi alla besvär!”
”Ska jag bara vänta in min död? Varför inte få slut på allt nu?” fräser Jamie. ”Jag har en lillasyster, en storasyster och en mor. Huvudstaden tog allt det ifrån mig när mitt namn lästes upp på Slåttern. De tog ifrån mig hela mitt liv! Jag har ingen chans att vinna. Jag har ingen chans att få tillbaka det jag förlorade. Så snälla, släpp mig och låt mig få allt överstökat.”
”Hur gamla är dina systrar?” frågar Harold.
”Nio och tjugo.”
”Vet de om att du inte ens tänker försöka?”
”De vet att jag inte kommer vinna”, säger Jamie och rycker på axlarna.
”Man kan alltid hoppas. De kan alltid hoppas. De kan hålla modet uppe när de ser dig på tv-skärmen.”
”När de ser mig bli dödad?” fräser Jamie. Hon skakar på huvudet.
Så får hon en idé som kan funka. Jamie skriker. Så högt hon kan. Hoppas på att det låter som om det är fullt med smärta. Sedan faller hon ihop, låtsas förlora medvetandet.
Som hon hoppats på överraskar detta Harold och han släpper de hårda greppet om henne när hon faller till marken. Innan han ska hinna få ett nytt grepp gör Jamie en ograciös kullebytta mot stupet.
”Jamie! Sluta, för helvete!”
Jamie kastar en sista stridslysten blick på människorna som rusar fram för att stoppa henne. Sen kastar hon sig över stupet. Mot friheten.

Distrikt 9, Thompsons
Knack, knack.
”Jag öppnar!” ropar Lily glatt. Hon når dörren innan den tredje knackningen och öppnar den förväntansfullt. ”Det är fredsväktare”, säger den lilla flickan förbryllat.
”Lily, gå och hämta mor”, säger Chloe till sin lillasyster. ”Kan jag hjälpa er med något?” frågar hon de tre fredsväktarna medans Lily springer in i köket.
”Jag vill att ni följer med oss”, säger en av fredsväktarna. ”Det gäller er syster.”
”Mor kommer snart”, säger Lily och dyker upp i hallen. Hon ställer sig bredvid Chloe i dörröppningen.
Chloe bleknar vid hans ord. ”Vad menar du?”
”Hon … gjorde inte riktigt som vi önskade.” Väktaren ler snett och räcker fram sin hand, förmodligen menat som en snäll gest. ”Kom med oss.”
”Vadå? Var är hon?” frågar Chloe och knuffar Lily bakom sig.
”Vad står på?” frågar flickornas mor och dyker upp i hallen.
”Ah, mrs Thompson. Så trevligt att träffas.” Fredsväktaren skakar hennes hand. ”Synd bara att det blir så kortvarigt.” Sprutans trycks in i hennes arm innan hon hinner protestera och hon faller till marken.
”Mor!” skriker Chloe. ”Lily, spring!”
”Var inte orolig”, säger fredsväktaren. ”Mötet med er två kommer bli mer långvarigt. Efter att ni fått lite sömn förstås.”
De andra två fredsväktarna har redan fått tag i flickorna som också faller till marken med en spruta i armen. Fredsväktarna bär med sig de två flickorna och lämnar huset.

Blake Edevane, distrikt 7
När vagnen framför rullar iväg börjar Blake bli nervös. Han slänger en blick på Corrie för att se om hon reagerar likadant. Klart hon inte gör. Corrie ser lika självsäker ut som alltid, trots att hon är uppklädd i en brun tight dress med håret stelt spretande åt alla håll föreställande trädets grenar. Fast Corrie ser förstås bra ut ändå. Blake har en likadan kostym och han känner sig så otroligt löjlig.
”Du ser rädd ut”, säger Corrie och skrattar.
”Jag är inte rädd!” försvarar sig Blake men just då rullar deras vagn ut och han griper hårt tag i vagnens kant för att inte trilla omkull.
Corrie höjer på ögonbrynen. ”Inte?” Hon ler. Sitt vackra underbara leende som bara hon kan le och för en sekund känns allt så rätt.
Men sen dras han tillbaka till verkligen av den hurrande publiken. Det är skrämmande hur så många människor i galna kläder kan åstadkomma så mycket ljud. Blake ler osäkert och vinkar till publiken. Han få syn på den stora tv skärmen och för några sekunder fångar kameran hans ansikte. Han ser rädd ut. Irriterat försöker Blake ler större, men då byter kameran till en annan vagn.
Blake känner igen pojken från reprisen på Slåttern, han är från distrikt nio. Men flickan känner han inte alls igen. Hon är liten. Mycket mindre än vad han kommer ihåg. Hon kan inte ens vara tolv år.
Det verkar som om han inte är ensam om att inte veta vem hon är, för under hennes ansikte dyker ett namn upp på skärmen, Lily Thompson.

Haha, ok, det känns som om jag skriver till enbart mig själv, men jaja. Nu är jag ifatt tråden på Mugglis, so that's good. (Y) Nästa del innehåller typ lite poäng och interjuver, and then will the games begin!


Del 5

Drew Witt, distrikt 4
”Ses senare, loser”, skrattar Lucy hånfullt och skuttar iväg till den lila gruppen karriärister.
Drew suckar. Han ser sig omkring och bestämmer sig för att börja med spjut, något han faktiskt är riktigt duktig på.
När han kliver fram på spjutbanan hör han Lucys spydiga röst igen. Hon och karriäristerna måste ha bestämt sig för att driva med Drew ännu mer.
”Åh, får se hur duktig du är då.” Lucy lägger armarna i kors och sträcker på halsen. De andra karriäristerna bakom henne flinar elakt.
Drew ställer sig framför ställningen med spjut och försöker ignorera blickarna som borrar sig in i hans nacke. Han väljer ut ett av spjuten och väger det i handen. Det är ingen större skillnad mot de spjut han är van vid att använda, så det duger. Hans mål blir en docka sådär sju meter därifrån.
Trots att Lucy praktiskt taget hoppar upp och ner och ropar till Drew för att få honom ur balans tränger spjutet in i dockan, nästan precis där hjärtat skulle ha suttit.
Han ler nöjt och vänder sig mot sin lilla publik samtidigt som han plockar till sig ett nytt spjut.
De ser missnöjda ut. Det här var tydligen inte vad det hade väntat sig.
”Nå?” Drew slår ut med händerna och viftar överlägset med spjutet.
Några av karriäristerna backar undan, men Lucy står oimponerad kvar. ”Du blir mitt första offer”, väser hon pekar rakt mot Drews hjärta. ”Var så säker!” Hon vänder på klacken och följer upp med de andra karriäristerna.
Shit.
Nu har han fått sig själv till nummer ett på Lucys ”att döda-lista”. Frustrerat kastar Drew iväg sitt nästa spjut och frustar irriterat när den träffar dockans ”hjärta” med en hårsmån.
Han tvivlar inte på att Lucy kan döda honom. Hon har tränat hela sitt liv inför det ögonblicket då Drew faller död till marken och hon står ensam som segrare.

Tom Quenell, distrikt 9
”Kan du hantera något vapen?” frågar Tom försiktigt.
Den lilla flickan skakar på huvudet.
”Okej. Vi kanske ska börja med växterna.” Tom går till stationen med Lily hack i häl. De sätter sig ner i den otroligt värklighetstrogna, men dock konstgjorda, skogsgläntan tillsammans med en ung instruktör.
”Har ni någon erfarenhet av växter?” frågar han. Mannens sätt att prata påminner Tom om sin far och han slår ledsamt ner blicken.
”Sädeskorn”, säger Tom. ”Men jag antar att det inte är någon större chans att det finns på arenan.”
”Man vet aldrig”, säger instruktören. ”Du, då?” frågar han Lily.
Hon skakar blygt på huvudet vilket får hennes blonda lockar att studsa runt hennes huvud.
Instruktören börjar plocka bland en massa växter och håller upp två blad. ”Ett av dessa är giftigt. Vilket?”
Tom suckar. Hur ska han kunna veta detta? ”Det högra”, gissar han och instruktören skakar på huvudet.
50% chans, och han hade fel. Turkille, va!
Om arenan skulle innehålla fält med sädeskorn skulle Tom kanske ha en chans. Han hoppas det, för sin egen och för Lilys skull.
Än finns bilden i hans huvud av när Jamie hoppar nerför stupet. Än hör han hennes triumferande skrik. Om Jamie hade vetat vad som skulle hända hennes syster skulle skriket inte varit triumferande, utan skräckslaget, det är Tom säker på. Han har själv en lillasyster. Sammie. Lily påminner så mycket om Sammie att det enda han har kunnat göra den senaste tiden är att intala sig själv att hon inte är Sammie, och att det kostar honom mycket att hjälpa henne på arenan. Men Lily var Sammies vän. Han kommer ihåg de varma sommardagarna när de små flickorna lekte tillsammans ute i värmen.
Tom tänker göra allt för att komma hem till sin familj, men kan inte han vinna tänker han se till att det är Lily som kommer hem.

Blake Edevane, distrikt 7
”Hallå där!” säger en kall röst.
Blake vänder sig om och står öga mot öga med en lång flicka vars mörka hår är uppsatt i en stram knut. ”Ja?”
”Min kniv.” Hon nickar mot hans hand.
Hon är en karriärist, självklart. Blake höjer ett ögonbryn. ”Den låg där. Den är till för att alla ska använda den.”
”Den är till för att vi som faktiskt kan använda den, ska använda den. Och jag måste säga att varken lilla du eller din flickvän kan använda en kniv.”
Blake suckar. Det är inte värt att bråka med karriärister, det gör bara att man dör ännu snabbare. Han sträcker fram kniven för att flickan ska kunna ta den, men Corrie hinner först. Innan Blake hinner uppfatta något har Corrie kastat iväg kniven mot en docka, kanske åtta meter därifrån.
Corrie blänger på flickan. ”För det första; jag är inte hans flickvän! För det andra; jag tror nog jag vet hur man använder en kniv.”
Och visst vet hon det. När Blake storögt tittar närmare har knivens blanka blad spetsat in i dockans bröst, bara nån centimeter ifrån dess ”hjärta”. Blake visste att Corrie var duktig på att tälja, hon och hennes far hade trots allt tillverkat egna flöjter, visste han inte att hon var så duktig på att kasta knivar.
”Jag är Amy”, hälsar flickan och sträcker fram sin hand.
Istället för att ignorera henne och gå sin väg, som Blake hade väntat sig, skakar Corrie Amys hand och presenterar sig.
Blake hostar lätt i näven. ”Karriärist”, mumlar han som för att få Corrie att förstå vem det är hon hälsar på.
”Jaså, du är fortfarande här, lillen”, säger Amy.
”Hörde du inte vad Amy sa? Knivarna är till för dem som kan använda dem. Inte för små fega farsgrisar.”
” Jag anmälde mig frivilligt till Hungerspelen! Bevisar inte det att jag inte är nån feg farsgris?”
”Äh, kom igen. Du anmälde dig bara för att skydda din flickvän”, säger Amy som om det vore självklart. Corrie grymtar bredvid henne. ”Fast det är i och för sig ganska modigt.”
”Stick iväg till knoparna, eller nåt som du kanske har en chans att klara av”, säger Corrie och viftar med händerna mot Blake.

CORRIE ÄR TASKIG. FANNY. ALLTSÅ DU FÅR INTE GÖRA HENNE TASKIG. OCH DU FÅR INTE SKRIVA SÅ BRA. MEN JAG KAN BARA TÄNKA PÅ GRYMTA, FRÄSA, GRIS, KATT, BRUMMA, BJÖRN. HAHA, JAG DÖR. Men ah, MER FÖR GUDS SKULL.

Så hemskt ledsen att det dröjde så länge! Ska förska bättra mig! (Y) (:

Men nu har jag iaf bestämt mig för att häär kommer arenan *trummvirvel*, nej, men, haha. x3


Del 6

Lily Thompson, distrikt 9
Glasröret för henne uppåt, mot ytan. Mot arenan. Mot sin död. Lily förstår att hennes enda chans att överleva är Tom.
Lily känner vinden leka med hennes lockar och hon torkar bort tårarna från sina kinder. Hon blickar ut över arenan. Det är grönt. Mycket skog. Lily har knappt aldrig sett skog, och den skrämmer henne. De höga träden som sträcker sig efter skyn är högre än något hon nånsin har sett.
När Lily försiktigt ser sig om över axeln måste hon anstränga sig hårt för att inte låta tårarna börja rinna igen. En sjö som speglar träden breder ut sig över marken. Lily har aldrig lärt sig simma. Hon vänder sig fort bort från den mörka ytan.
Hon kommer inte klara det här! Det enda hon vill är att vara hemma med sin mor och sina systrar. Hon vill hem!
Men så samlar hon tillräckligt mod för att se sig omkring på ringen av spelare. Hon får syn på Tom, det är bara en spelare emellan dem. Lily vinkar försiktigt till honom, och han vinkar tillbaka. Hon ler svagt. Tom kommer hjälpa henne hem, det vet hon.
37 sekunder.
Tom pekar mot skogen och Lily förstår att det är där han vill att de ska möta. Men hon vill inte in bland de höga träden som håller solljuset borta. Lily skakar på huvudet och den här gången kan hon inte hålla tårarna borta.
”Tom!” ropar Lily. ”Jag vill hem!”
Hon ser hur Tom förskräckt vänder sig mot hennes röst. Vad han ropar som svar är oklart för orden drunknar i den höga explosionen.
Pojken som skulle hjälpa henne hem är borta.

Drew Witt, distrikt 4
En explosion. Tystnad. Sedan en explosion till.
Drew ser sig omkring. På platsen där Cole, killen från ettan, stod återstår nu bara rök från minan, precis som på killen från åttans plattform. Cole måste ha varit så beredd på att springa när gonggongn ljöd att han trodde det var den, när det istället var åttans minor som utlöstes.
Cole ville väl vara först till Ymnighetshornet, först till att välja det bästa vapnet, först till att döda. Drew suckar, både tacksamt och skakad. Två spelare ute ur leken redan.
Han trampar nervöst på sin egen plattorm, illa medveten om att enda litet felsteg får honom till samma öde som Cole och åttan.
20 sek.
Drews blick faller på några spjut, inte så långt ifrån Ymnighetshornet. Alltså alldeles för långt bort.
Han kastar en blick på Lucy, kanske fem spelare bort. Hon ser fokuserad ut. Drew gissar att hon tänker gå för spjuten. Alltså ännu en anledning för Drew att inte göra det.
Lucy kommer jaga honom och vare sig han har något vapen eller inte kommer Lucy lyckas. Om inte Drew kan få tag på spjuten.
10 sek.
Han flackar med blicken mellan Lucy och spjuten, utan att kunna bestämma sig för vad han ska göra.
5, 4, 3, 2, 1.
Gonggongen ljuder.
Drew springer mot spjuten så fort han bara kan. Han får upp tre av de fyra spjuten innan han kutar mot skogen, det bästa stället att gömma sig på.
Han hör ett frustrerat skrik, som sannenligt är Lucys. Hon är efter honom. Och hon har de spjut som Drew inte fick med sig.
”Du har visst tränat, eller hur!” ropar Lucy bakom honom. ”Du är minsann en liten karriärist, visst är du!”
”Det enda jag har spetsat med spjut är fisk!” ropar Drew ansträngt tillbaka.
Drew har inget stort försprång och med spjuten i handen minskar avståndet sakta mellan dem.
Han blir illa tvungen att sakta in när han kommer till en stenig glänta. Just som han snubblar till över en sten och tappar balansen ser han ur ögonvrån hur något blänkande viner förbi hans ena öra och Lucys spjut borrar sig in i en trädstam på andra sidan gläntan.
”Tack så mycket Lucy!” flämtar Drew. Lättad över att det var träden och inte Drew som genomborrades av spjutet kastar han en blick över axeln.
Dumt gjort.
Drews fot fastnar framför en sten och han faller till marken medan han hör hur metall spjuten faller mot stenarna, ur hans hand.
Snabbt är Lucy över honom med ett av hans spjut riktat mot hans bröst. ”Tack själv, Loser”, flinar hon. ”Synd bara att jag inte kommer få se mer utav dig i framtiden. Något du vill att jag ska hälsa din familj när jag kommer tillbaka till fyran?” frågar hon med sin sockersöta röst.
”Du ger fan i min familj”, morrar Drew.
”Jag ska hälsa dem att du sa det. Nej, vänta. De ser ju säkert på just nu. De ser hur deras älskade lilla son blir spetsad likt en fisk.”
Inte nog med att hon drar in Drew familj i det hela, att hon använder hans egna ord får honom på något vis ännu argare. ”Gör det barra”, morrar han sammanbitet och förbereder sig för vad som komma skall.
”Så gärna”, flinar Lucy. Hon höjer spjutet för att föra det genom sin distrikt partners bröst.

Tack Rue!

Har vart hemma från skolan idag då jag är lite halv-sjuk, så här kommer ett nytt kap som jag hann skriva idag. ^^
Jag vet inte, jag blev lite halvnöjd med Colins perspektiv, men nu får det vara så. x3 Well, enjoy! ^^



Del 7

Colin James, Distrikt 10
Colin springer fram bland träden, osäker på vilket håll han ska åt, osäker på vilket håll som snabbast tar honom bort från Ymnighetshornet. Han håller hårt i den lilla blå ryggsäcken han fått tag på. När han rusar in i en stenig glänta stannar han fort. Han är inte ensam. Flickan vänder sig mot honom med höjt spjut och Colin hoppar kvickt bakom ett träd. Flickan ropar till och när Colin vågar titta fram ser han hur hon snubblar till marken.
”På återseende, Lucy!” ropar pojken och grabbar tag i spjuten innan han vänder sig mot Colin. ”Tack, lillgrabben!” Han springer ut ur gläntan och Colin blir ensam kvar med flickan som jämrar sig tyst och redan börjar komma på fötter igen.
”Vänta på mig!” ropar Colin och springer efter pojken.
”Hoppas du kan springa, lillgrabben” ropar pojken tillbaka.
Colin springer tyst efter och anstränger sig hårt för att hålla samma tempo som pojken, och när den brunhåriga pojken äntligen stannar sjunker Colin flåsandes ihop på marken.
”Lucy är nog fortfarande efter mig”, säger pojken. ”Så det är ingen idé för dig att hänga efter mig, då blir du bara dödad av henne.”
”Kom igen”, säger Colin. ”Du räddade ju mig. Jag kan säkert rädda dig också.”
Han skakar på huvudet. ”Nej. Om du nu ursäktar mig måste jag hitta ett bra gömställe.”
Colin ser på hur han letar efter ett passande träd att klättra upp i. Han verkar bestämma sig för att en hög ek duger och han försöker utan framgång att komma upp i det. ”Kanske det där är bättre?” föreslår Colin och pekar ut en stor sten några meter bort.
”En sten. Hur skulle det hjälpa mig?” säger pojken skeptiskt men går närmare stenen för att ta en titt.
”Till vänster om den.”
”Ahaa, smart”, säger pojken då han inspekterar den utstickande stenklyftan som bildar ett skydd över marken under, nästan som en grotta.
”Så, vad säger du?” frågar Colin.
”Om vad?”
”Får jag stanna här med dig? Det var ju trots allt jag som hittade det.”
”Okej, då”, säger pojken tillslut. ”Bra jobbat, lillgrabben. Jag heter Drew.”
”Jag är Colin.”
”Okej, lillgrabben.”

Jago Slater, Distrikt 1
”Du där!” ropar Jago samtidigt som han stormar fram emot en liten flicka som på något vis kommit ända fram till Ymnighetshornet. Hon skriker. Han drar ut spjutet som spetsar hennes mage och ser nöjt på blodet som droppar från spetsen. ”Är det några kvar?” ropar han till de andra karriäristerna.
Et högt skrik från en pojke skär genom luften. Amy skrattar högt. ”Nu är det ingen kvar.”
Som om det var en stickreplik hörs kanonerna avfyras. 9 kanonskott.
”Synd att Cole var alldeles för framrusig. Han skulle ha vart till bra hjälp”, säger Rosie och inspekterar svärden hon fått tag på.
”Vi klarar oss bra utan honom”, snäser Jago, aningen stött. Fast hon har rätt. Det är bara Jago och fyra tjejer bland karriäristerna i år. Men desto större chans för Jago. Och Rosie.
”Vi har ju Corrie”, säger Amy med sin vanligt glada röst.
”Ja, och vart tog Lucy vägen?” frågar Rosie och sätter sig ner på en trälåda som står uppallad mot Ymnighetshornet.
”Tror hon stack efter killen från sitt distrikt. Ni vet han med spjuten”, säger Jago och sätter sig bredvid Amy.
”Så vad gör vi nu?” frågar Amy och tar en tugga på ett rött stort äpple.
”Vi borde ställa iordning här innan någon får för sig att springa efter lite extra mat eller vapen.” Det är Corrie som pratar, och alla vänder sig mot henne.
”Vad gör du ens här?” frågar Rosie. ”Amy, varför är hon här?”
Amy ger Corrie en snabb blick och kastar upp sitt äpple i luften och kniven som Corrie kastar klyver äpplet mitt itu.
”Hon får stanna”, säger Rosie snabbt.
”Absolut”, håller Jago med och försöker att inte låta alldeles för imponerad. ”Kom igen nu. Nu ska vi få iordning på det här stället!” Han reser sig upp för att bära bort lådorna och Amy erbjuder sig kvickt att hjälpa till. ”Visst”, säger Jago. ”Tror du verkligen att tjejen kan vara till hjälp?” frågar han efter en stunds bärande. ”Jag menar, för eller senare måste vi ju döda henne.”
”Äsh, du såg ju hur duktig hon är med knivar”, säger Amy. ”Och hon fick ju faktiskt en 10 av spelledarna. Det är till och med mer än vad jag fick. Och dessutom”, säger Amy som om hon kommit på nått nytt, ”tror jag att hennes lilla pojkvän gärna ser till att inget händer henne. På så vis kan vi bli av med honom. Alltså killen från hennes distrikt”, säger Amy när Jago ser oförsående på henne.
”Han som fick en fyra?” skrattar Jago. ”Han behöver vi nog inte oroa oss för.”
”Om Corrie fick en 10 skulle han säkert också fått bättre poäng om han försökte. Jag tror att han bara vill framstå som vek.” Amy ler belåtet, som om hon just avslöjat killens hemliga vapen.
”Jag vet inte det”, funderar Jago. ”Och hur vet du att han verkligen skulle rädda henne om nåt hände?”
”Det ser man. Likadant som jag ser hur du vill skydda Rosie. Du vet, hon gillar dig.” Amy blinkar med ögat och går bort för att hjälpa Corrie. Jago ser bort mot Rosie. Var det sant, eller hittade Amy bara på? Han skakar på huvudet. Men han kan inte glömma Millies ord.

Jag är ledsen för att den här inte uppdateras oftare, men jag måste trots allt koncentrera mig på skolan alla läxor och sånt också. Jag tror ni kan förvänta er ett eller två kapitel i veckan, mer än så tror jag inte jag hinner.
Men tack till er som läser, stort tack!

Och hörni, hörni. Har ni förslag på nån "fälla" som kan finnas på arenan? Skulle betyda jättemycket om ni kom med förslag faktiskt. Och sen är jag lite intresserad i att höra om det är någons perspektiv som ni kanske vill läsa lite mer av? Skulle vara roligt att veta. ^^


Del 8


Amy Trevena, distrikt 1
”Stick ner till sjön och hämta lite vatten!” ropar Lucy till Amy.
Den mörkhåriga flickan muttrar tyst men gör som hon blir tillsagd. Lucy verkade inte ha hittat killen som han jagade utan var nu tillbaka vid Ymnighetshornet, och Amy förstod att det inte var någon idé att tjabba emot om man inte ville ha ett spjut genom magen. Hon drar åt sig en tom vattenbunke och börjar sakta gå ner mot sjön. Det är dags att börja röra sig från Ymnighetshornet och börja jaga de andra spelarna. Något Amy ser fram emot. Men de behöver vatten med sig. Och som vanligt bossar Lucy runt och skickar iväg Amy för att bära upp tunga bunkar med vatten. Men Corrie verkar hon gilla. Amy undrar hur länge Corrie tänker stanna bland karriäristerna. Med hennes knivar är det en stor, stor bonus för dem att ha henne med sig, hellre än mot sig. Men Amy anar att Corrie kommer sticka efter pojken från hennes distrikt snart. Det är inga tvivel om att hon vill att han ska överleva. Hennes lilla skådespel lurar kanske de andra, men Amy känner igen äkta kärlek. Kärlek som hon själv aldrig upplevt utan bara skådat på avstånd. Sett på hur kärleken getts till hennes nu avlidna storebror. Hon vill vinna detta. Hon vill bevisa för sina föräldrar att hon visst är värd att älska. När hon kommer tillbaka med pengarna och en nyckel till ett av de flotta husen i Segrarbyn kanske de inser att de har underskattat henne under alla dessa år som de gått och sörjt efter bilolyckan.
Amy är framme vid sjön nu, och hon måste skjuta undan tankarna för en sekund. Men hon kan inte låta bli att undra vad hennes familj gör nu. Sitter de hemma i soffan och ser på spelen. Är de oroliga för henne? Saknar de henne? Eller bryr de sig helt enkelt inte?
Hon drar bunkern genom vattenytan och låter den sluka så mycket vatten som hon kommer orka bära.
Det är ganska vackert här. Sjön är inte särskilt stor och runtom den växer beskyddande träd. Även här var hon tvungen att tränga sig igenom ett stort buskage för att nå fram vid vattnet. Hon står hukad på en sten och försöker hålla balansen. Hennes blick faller på solnedgången framför henne. Den rosaskimrande färgen speglas i vattnet.
Busken bakom henne prasslar till.
”Du behöver väl inte smyga”, muttrar Amy och vänder sig om, beredd att få se Cole stå där flinandes. Tanken på att det skulle vara Cole är så absurd och samtidigt smärtande att Amy stannar till. Cole är död. Hennes distriktpartner är död. Hon kände honom inte, men han verkade vara en trevlig kille. Herregud, tänker hon för sig självt. Om jag bryter ner för att en kille jag inte kände är död, kommer jag få det svårt på arenan.
Hon vänder sig om och söker med blicken. Först ser hon inte till någon bland de gröna buskarna. Sedan vajar en gren till och hon får syn på ett blont huvud bland allt det gröna.
”Rosie?” frågar Amy skeptiskt. Den enda hon kan komma på som är blond. ”Vem är det?”
Plötsligt blir det fart på vem det än är som gömmer sig. Det blonda huvudet rusar ut från busken och därifrån.
”Hallå där!” ropar Amy och släpper bunkern då hon reser sig upp och börjar orientera sig ut ur buskaget. ”Vänta!”
Där, inte ens fem meter framför henne springer den blonda flickan. Det måste vara den lilla från nian.
”Snälla”, kvider flickan när Amy springer ifatt henne. ”Snälla, skada mig inte.”
”Jag ska inte skada dig”, säger Amy lugnande och som vanligt när hon pratar med mindre barn blir hennes röst aningen mjukare. ”Ta det lugnt. Jag ska inte göra dig illa.”
Flickan verkar inte helt övertygad, men hon slutar i alla fall springa. Amy ser hur skärrad hon är. Stackarn. Det är inte vettigt att Huvudstaden har slängt in en sån liten flicka här, tänker hon. Det kan väl inte ens Huvudstadens invånare tycka om, eller?
”Jag heter Amy”, säger Amy och lägger försiktigt en hand på flickans axel. ”Det kommer bli okej.”
”Lily”, säger flickan blygt, men drar sig inte undan.
”Det kommer bli bra”, upprepar Amy.

Blake Edevane, distrikt 7
Blake rör sig sakta genom skogen. Han drar in dofterna från träden. Dem påminner honom om sitt distrikt. Han undrar hur det är där nu. Vad håller hans pappa på med? Har han kanske letat upp Corries pappa för att anklaga honom för att Blake anmälde sig till spelen? Det skulle vara typiskt honom i så fall. Men Blake hoppas att borgmästaren ligger lågt och inte förstör hela distriktet i frustation. Han kommer väl aldrig förstå varför hans son frivilligt deltar i spelen. På samma sätt kommer han aldrig förstå varför någon som Corrie sätter sin knytnäve i någon som Blakes ansikte.
Bok, asp, björk. Det finns många olika träd. Ek är Blakes favorit. Det är ett sådant han letar efter nu. Solen har nästan gått ner, och det är dags för honom att hitta en plats att sova på. På ryggen bär han en liten blå väska, det som han snabbast grabbade tag i vid Ymnighetshornet innan han flydde in i skogen. Han har inget vapen, men så har han aldrig lärt sig att hantera något heller. I väskan fanns i alla fall inget vidare användbart. Något konstigt kort metallföremål och runt en meters rep. Och vatten fick han inte heller tag på. Hans plattform stod olyckligtvis inte särskilt nära sjön, och med tanke på att karriäristerna troligtvis har sitt ställe där, är det ju synd att riskera att bli dödad.
Han får syn på en ek och ökar takten samtidigt som han undersöker om trädet är en bra plats för att sova på. Nej, grenarna sitter alldeles för högt upp, konstaterar han, men fortsätter söka med blicken.
Ett stort misstag.
Med blicken fäst högt uppe i trädets krona ser Blake inte det stora hålet framför sig innan han faller.

Hej hörni!
Jag måste säga att jag placerade mitt skrivbord på en otroligt bra plats när jag möblerad om i mitt rum, för iaf så är det så lättare att skriva än när man stirrar in i en grå vägg, haha. Men i alla fall så har jag fått lite bra idér nu. ^^ Och jag har beslutat att vi ska få följa Warren också, en ny karaktär. ^^
Enjoy!


Del 9

Warren Ellis, distrikt 3
”Prisma, skärp dig!” ryter Warren till sin distriktspartner.
”Men du fattar ju ingenting!” skriker Prisma. ”Cloe gillar dig! Hon verkligen gillar dig!”
Clothilda Turpin. En klasskamrat till Prisma och Warren hemma i trean.
”Det gör hon inte…”
”Tro mig, Warren! Snälla tro mig! Cloe är störtkär i dig. Du borde prata med henne!”
Warren har ingen aning om hur deras ”bråk” startade och nu har han heller ingen aning om vad det handlar om. Warren hade berättat för Prisma om sina planer att ge sig på karriäristerna. Det skulle ta hans liv, förstås, men det var det fan värt. Prisma hade börjat skrika åt Warren att han inte bara kunde ge upp sitt liv, och nu har hon börjat radda upp en massa meningslösa argument för att Warren skulle ha något att kämpa för. Det var så hon nämnde Cleo. Warren har alltid gillat flickan med det vackra leendet och rödblonda hår i hemlighet, men aldrig trodde han att hon hade känslor tillbaka.
”Varför gör du detta, Prisma? Varför vill du att jag ska leva?” frågar Warren trött.
”För…för att…” Prisma verkar inte veta vad hon ska svara men det hindrar henne tydligen inte från att fortsätta skrika. ”För jag tycker om dig!” får hon tillslut ur sig. ”Det har jag alltid gjort. Du är en toppenkille, Warren. En av de bästa jag har träffat.”
”Vänta, handlar detta om mig och Cloe eller om mig och dig?”
”Jag vet inte, jag bryr mig inte! Men jag vill inte att du ska dö!”
”Om jag ska leva, måste du dö, Prisma.”
”Jo, tack, jag vet det.”
Dem blir tysta. Och Warren kan äntligen hålla jämt tempo med Prisma nu när hon slutat störta genom skogen. Solen har gått upp och trots att deras vatten redan är slut är Warren glad att dem båda har överlevt första dagen på arenan. Han drar sakta handen genom sitt yviga blonda hår. Det var nio ansikten på himlen i natt. Lika många som blev slaktade vid Ymnighetshornet, enligt kanonskotten som kom där efter. Så det verkar som om karriäristerna har låtit dem andra vara. Men ännu större risk att dem går ut idag och jagar.
”Vi borde inte ha skrikit”, mumlar Warren. ”Om karriäristerna är i närheten…”
”Slår du ner dem?” föreslår Prisma ironiskt och får ett muttrande till svar.
Dem har lämnat lövträden bakom sig och framför dem höjer sig en stor, stor sten.
”Kolla, en grottgrej!” Warren pekar ut krypinet under den utstickande stenen.
”Mysigt”, muttrar Prisma men skiner snart upp. ”En väska!” Den lilla blå väskan ligger vid grott öppningen och Prisma plockar upp den. Hon kastar den till Warren. ”En väska betyder människa, dem kan vara tillbaka när som helst.”
”Drew!” hörs en röst inifrån grottan.
”Eller så är dem redan här! Prisma, spring!”
Utifrån grottan kravlar sig en lång kille ut. Fyran. Karriärist! Med ett spjut!
Utan något vapen ser Warren det som bästa utväg att fly.
”Spring!” upprepar han och greppar tag i hennes hand medan han springer.
Ett svischande ljud. Ett skrik. Prismas skrik. Hennes hand som släpper hans. Den vaga dunsen av en kropp som faller till marken.
”Prisma!”
”Spring, Warren”, flämtar Prisma tyst och tar långa rassliga andetag. Spjutet sticker ut genom hennes mage på ett groteskt sett. ”Spring och lev. Hälsa Cloe från mig.”
”Jag lämnar dig inte!”
”Det gör du visst.” När Warren fortfarande inte rört sig viskar Prisma inte längre hesa meningar. Hon skriker. ”SPRING! LEV!”
Warren springer. Snart hörs ljudet av en kanon som avfyras. Han försöker torka bort tårarna som gör det så svårt för honom att se. Han springer. Och han lever, än så länge. Men det gör inte Prisma Kelly.

Blake Edevane, distrikt 7
Blake sluter ögonen och lutar sig mot den täta väggen av jord. Han är öm i hela kroppen efter fallet. Solen silar ner på honom. Det måste vara morgon eller tidig eftermiddag. Blake vaknade för nån timme sedan och har ingen aning om hur länge han har varit utslagen. Vad han vet är att någon när som helst kan gå förbi och få syn på honom. Nere i gropen, och utan något vapen har han ingen större chans.
Rep biten räcker inte heller till och den mystiska metallsaken har han inte klurat ut vad det kan vara än. Någon sponsor gåva har han heller inte fått. Det förvånar honom inte egentligen, men han förargas ändå av att hans pappa har mer än tillräckligt med pengar för att skicka något riktigt bra till honom.
Ett lågt ljud gör att Blake tittar upp. I ett lyckligt ögonblick tror han att en liten fallskärm ska komma dalande ner till honom. Men när han öppnar ögonen skymmer något solen framför gropens kant.
”Vad gör du där nere?” muttrar en röst.
Det här är slutet, tänker Blake. Det är nu det tar slut.
”Jag f-föll”, stammar han, och stel av rädsla blickar han upp mot den stora killen med yvigt blont hår, två-tre meter ovanför honom.
”Vad roligt för dig, då”, säger han och låter totalt uttråkad.
”Döda mig inte”, mumlar Blake tyst och lyfter ryggsäcken som ett skydd för vapen som eventuellt kommer komma flygande.
Killen som verkar ha hört detta ropar högt i frustation. ”Jag ska fan döda dem där jävla karriärist skitarna!” skriker han. ”Dem ska dö så jävla mycket!”
Blake sitter skrämt kvar, vågar inte göra ett ljud ifrån sig i hopp om att killen ska glömma att han sitter där nere, som ett otroligt lätt byte.
”Fan, fan, fan!” skriker killen. ”Fan, Prisma. Fan, Cleo. Fan, Acton. Fan karriäristerna!”
”Hur är…?”
”Och vad fan sitter du där för?” Killen skriker fortfarande och Blake drar sig skrämt tillbaka. ”Vill du hänga med och döda lite karriärister?”
Blake mumlar något ohörbart till svar.
”Du är sjuan, va?” Blake nickar försiktigt. ”Härligt! Och den andra sjuan är väl med karriäristerna? Verkar som om du hänger med mig.” Han lägger sig på mage och sträcker sig ner mot Blake.
Förvirrat reser sig Blake upp och sträcker på sina vägrande ben. Han hivar upp ryggsäcken på ryggen och sträcker sig efter killens hand. Med Blakes ringa längd måste han ställa sig på tå och nästan hoppa för att nå handen. När han väl får tag på den ropar killen åt honom att klättra uppåt med benen. Blake gör som han blir tillsagd och snart känner han skogens barr klädda mark under kinden.
”Tack”, flämtar han. ”Jag heter Blake.”
”Warren”, säger killen kort. ”Imorgon dödar vi karriäristerna.”
Blake svarar inte utan går tyst vid Warrens sida.

Amy Trevena, distrikt 1
”Hur länge ska den där barnungen stanna här?” fräser Lucy.
Amy sätter armarna i kors och slutar för en stund upp med att packa. ”Hon stannar så länge som hon vill.”
”Amy. Vi kan fan inte sitta barnvakter samtidigt som vi dödar!” Lucy ser bort mot den lilla flickan som sitter i gräset en bit bort. ”Jag borde göra slut på henne direkt.” Lucy tar ett steg mot Lily men Amy hejdar henne kvickt.
”Jag och Lily stannar här och vaktar medan ni är iväg. Jag ser till att hon inte hamnar i vägen.”
Lucy muttrar ett ’okej, då’, och en halvtimme senare är de andra karriäristerna på väg därifrån.
Amy som fått som uppgift att bl.a. ställa i ordning maten går bort till lådorna vid Ymnighetshornet. ”Lily!” ropar hon. ”Har du lust att hjälpa mig?”
Lily kommer lydigt skuttande och Amy visar henne vart hon ska lägga all frukt och bröd.
Amy är helt upptagen med att sortera maten att hon först inte hör när någon plockar åt sig filtar och tändstickor en bit bort, men så ropar Lily till Amy och hon ser flickan vars famn är full av saker. Så fort flickan inser att hon är avslöjad släpper hon allting och i hennes hand blänker en kniv. Amy hinner inte få upp sin kniv i tid utan fumlar med knivens skydd. Flickans kniv kommer farande mot Amy. Men den träffar henne inte. Det borde den ha gjort. Men i vägen ställde sig Lily. Amy får av knivens skydd och hennes kniv träffar flickan i halsen, och hon faller till marken med ett skrik.
”Lily!” Amy slänger sig ner vid sidan av den lilla flickan. Ur såret i hennes bröst pumpar blodet ut. ”Det kommer bli bra, Lily. Allt kommer bli bra.”
”Det gör ont”, viskar Lily och hennes tårar färgas röda. ”Allting gör så ont.”
”Det kommer bli bra”, upprepar Amy. ”Blunda, Lily. Blunda och sov. Snart kommer du träffa din syster igen. Jamie hette hon, va? Snart kommer du och Jamie träffas igen, och allting kommer bli bra. Bara sov.”
Lily nickar. ”God natt, Amy.” Hon blundar, och öppnar aldrig mer ögonen.
”God natt, Lily.” Tårarna rinner ner för Amys kinder när hon hör kanonskottet. Snart hörs ytligare ett och den andra flickan är också död.