Charlotte Jenkins, flickan som överlistar [SV]

Hej! Denna FF är om hungerspelen. Skriver även den på mugglarportalen. Hoppas ni gillar :-D

Titel: Charlotte Jenkins, flickan som överlistar[hungerspelen]
Färdigskriven: Nopp
Antal kapitel: 1 hittils
Rating: PG-12/PG

Kapitel 1.
Charlotte Jenkins är en ganska liten och smidig flicka. Hon var endast tolv år och är redan en av de flitigaste på en av fruktgårdarna i byn. Hon vet att det är för att hon är ganska bra på att klättra omkring och är en av de lättaste så hon kan klättra högst upp i nästan alla träd, och genom det få ner massvis av färsk god frukt.
Hon bor med sin mor, far och storebror Louis i distrikt 11. Eftersom hennes far försörjer familjen genom att jobba som chef på den största fruktgården i distriktet har de råd med ett lite finare hus och mat som mättar magen. Hon tycker själv att hon har ett ganska bra liv.

Det är inte för än två månader innan slåtterdagen som Charlotte inser att hon kan bli vald till årets hungerspel, och oron börjar växa mer och mer i magen för varje dag som går att det är just hennes namn som kommer stå på just den lappen som Celina Samson kommer att ropa upp. Som tur var står hennes namn endast på fyra ynkla lotter, så chansen är inte så stor att det är hon som får repressentera flickan från distrikt 11.

Slåtterdagen flyger närmare och till sist är dagen där. Charlotte börjar den lediga dagen genom att gå ut och sätta sig högst upp i deras äppelträd och njuta av värmen som solen ger medans hon tuggar i sig det rödaste äpplet som hon hittar.
När hennes mor ropar på henne att klockan är 9 så börjar hon sakta gå ner från trädet och in till hennes familj och njuta lite med dem, hon oroar sig lite att det kanske är sista gången. När Charlotte ser på hennes bror märker hon att även han ser orolig ut i sina ansiktsuttryck, även fast det är hans sjunde och sista år att kunna bli den som står på den kusliga lappen.
Charlotte får en snäll order av sin mor att börja göra ordning sig. Hon går till sovrummet och sätter på sig sin finklädnad. Det är en ganska diskret mörkgrön klänning som är ner till knäna och har axelband som är flätade, precis som hennes hår.

Klockan ett ska slåttern börja och familjen Jenkins går ifrån deras röda torp när det är en halvtimme kvar. De har det väldigt nära, det tar endast 5 minuter gående i ett normalt tempo. När de anländer till torget är det nästan redan fullproppat med folk. Alla som är med på lottningen, alltså alla ungdomar mellan tolv till arton år står i sorterade i åldersgrupper, pojkar på ena sidan om åskådarna och flickorna på andra sidan. Charlotte går längst fram, där tolvåringarna står. Hon får genast syn på sina vänner och ställer sig med dem medan hon väntar på att Celina Samson ska komma ut på scenen och läsa upp vilka som ska representera distrikt 11 i det 73:e hungerspelet.

Klockan slår äntligen ett och Celina Samson kommer ut på scenen. Hon ställer sig mitt på det stora utrymmet och öppnar munnen mot mikrofonen.
“Hej distrikt 11!” hör man hennes röst som kommer ut ifrån högtalarna. “Hungerspelens regler är enkla, 24 deltagare och endast en överlever. Förstått? Ikväll kommer två av alla er ungdomar att sitta på tåget på väg till huvudstaden. Låt oss börja direkt med lottningen!”
Celina går fram till en av de stora glasbehållarna och tar upp en lapp och går sedan tillbaka till mikrofonen. Charlotte känner hur hennes mage kurrar ända uppe vid revbenen.
“Okej, här kommer killarnas deltagare.” säjer Celina och stannar upp en stund för att få upp spänningen i publiken. “ Jack Breader”
Jack går upp mot scenen och man ser att han döljer oron innanför hans kropp, han vågar inte släppa ut den.
När Celina går för att hämta flicklotten så börjar Charlottes oro hoppa runt istället för att stå still.
Celina lägger ansiktet extra nära mikrofonen och
nästan skriker: “Charlotte Jenkins!”

Var det bra? Ett nytt kapitel kommer efter en komentar(eller två)

Här kommer nästa kapitel. I hope you like it!

Kapitel 2:

Kapitel 2:
Charlotte står helt förstenat utan att släpa ut ett ända andetag i 20 sekunder medans hon kollar bort mot sin familj och sin bror som alla har tårar på kinden. Charlotte är säker på att om Louis skulle vara en flicka så skulle han anmäla sig som frivillig bara för att skydda Charlotte. Familjens lilla söta unge som alltid ler och hoppar omkring med sitt bruna hår som oftast är utsläppt.

Charlotte går ut mot gången där två fredsväktare med vita kläder kommer och bär henne mot scenen. Hon försöker att inte släppa ut en ändå tår, eftersom kameror flyger runt henne.
Tillsist står hon uppe på scenen och Celina frågar om någon är frivillig fast ingen ropar till. Då kan hon inte dölja tårarna längre. De rusar ner från kinden och åker ända ner till marken.

Celina pratar lite mer men Charlotte har stängt av sitt öra, hon vill inte höra Celinas mjuka röst mer för stunden. När det äntligen är dags att gå för att säga hej då till sin familj i avskedshuset så suckar Charlotte av lättnad, för då slipper hon visa sig gråtande uppe på den stora hemska scenen. Hon går till huset tillsammans med två fredsväktare och Jack. Det är inte förens då hon tänker på hur hennes motståndare ser ut. Han kan inte ha växt så mycket under hans 14 år, eftersom han är väldigt kort för sin ålder. Han är däremot ganska kraftig och det passar väldigt bra med hans långa bruna hår och hans kastanjbruna ögon.

Det dröjer inte mer än 2 minuter att gå till avskedshuset. När de står utanför huset skiljs hon och Jack och går mot olika håll. Charlotte blir medtagen in i ett rum med ros röda väggar och svarta sammetssoffor.
Efter några minuter av tänkande kommer hennes familj in. De kommer fram och kramar om henne hårt allihopa och hennes mor sjunger en visa för henne. Det lugnar henne. Efter 10 minuter kommer fredsväktaren in igen och säjer att de måste gå, men Louis frågar om han får stanna i några minuter och det får han. Charlotte ger sina föräldrar en sista kram och säjer: “Jag älskar er!” innan dem går ut.
Louis ställer sig framför Charlotte och kollar henne rakt i hennes bruna ögon.
“Kom ihåg, använd din klättringskunskap mycket och försök att nappa åt dig något litet vid ynmingshornet som ingen annan vill ha, förstått?” säjer Louis.
Charlotte svarar med en lätt nickning. Sedan ger hennes bror henne en kyss på kinden och går iväg.

Charlotte sätter sig i soffan och förväntar sig att ingen mer kommer komma, fast det gör det. Efter 10 minuter ser hon en dam med grått hår och ett trevligt ansikte vid dörröppningen. Hon går direkt och kramar om sin mormor. Det är hennes mormor.
“Hej mormor”, viskar Charlotte och släpper henne.
“Hej gumman”, svarar hennes mormor. “Jag ville bara säja lycka till och att jag hejar på dig.” Hon stannar upp en stund. “Men om du inte skulle komma tillbaka vill jag ge dig den här” Hon sträcker fram en silvrig ring med en röd sten i.
“Tack mormor” säjer Charlotte stammande. Det är första gången hon har något smycke, det har hon aldrig haft råd med även fast hon är en av de som har mest pengar i byn.
Charlotte ger henne en puss på kinden, precis som Louis gav henne. De säger hejdå och lycka till varandra innan hennes mormor lämnar rummet.
Efter det kommer ingen mer in så Charlotte sätter på ringen på ringfingret i lugn och ro.

Fredsväktaren kommer och hämtar henne lite senare och tar med henne till det stora gråa tåget.



Gillar ni det?

TUMMEN UPP FÖR DETTA!

Tack så mycket!
I det här kapitlet har jag ändrat lite och skrivit i jag och nu form istället för hon/han och då form.

Kapitel 3:

Jag klev på det stora tåget efter Jack. Jag tog några steg men stannade sedan i några sekunder för att se hur det ser ut. Det såg ungefär ut så som jag hade föreställt mig, en lång korridor med massor av dörrar som jag trodde ledde in till små kupér.
Fredsväktarna ledde in oss i ett ganska stort rum med ett bord som nästan tog upp hela ytan och var uppdukat med massor av mat. Det satt två personer vid bordet, Celina och hon som vann hela hungerselen för 5 år sedan. Reeka Flouser. Nu var Reeka den som tog ansvar för deltagarna från distrikt 11. Hennes uppgift var att vägleda dem, fixa sponsorer och peppa dem. När jag har sett henne på TV så tyckte jag att Reeka sköter jobbet väldigt bra och förhoppningsvis gör hon det även det här året, tänkte jag. När det är det var hennes tur att vägleda mig och Jack
Jag gick fram till bordet och satt sig medans tåget snabbt började rulla från perrongen. Det gjorde även Jack.

Celina sa glatt åt oss att börja ta för sig av maten och det är det vi gjorde. Jag tog nästan lite av allt, lite av riset, köttgrytan, grönsakerna och pyttelite av den vita såsen som nyfikheten tvingade mig att testa. Den såg ganska fast ut, men ändå lite geleig ut.
Jag väntade trevligt på att någon skulle säga varsågod, och det gjorde någon så småningom. Då tog jag direkt en stor tugga av riset och kände den ljuvliga smaken som jag bara känner på högtider hemma, som på jul och nyår.

När alla har ätit klart i en stor tystnad så började Reeka kolla på mig och Jack, en i taget. Sedan frågade hon om vi vill träna tillsammans innan vi ska in på arean men det sa vi nej till, eller Jack sa nej. Jag brydde mig inte så mycket om det, men när jag har sett hungerspelen på TV tränar de flesta enskilt så det är väll det som är bäst.
Efter det så började vi prata, vi pratade om allt mellan himmel och jord. Jag fick veta att Jack bara bodde med sin mor eftersom hans pappa hade dött i en olycka. Jack berättade också att det var hans mormor hade varit med i hungerspelen det andra året, och överlevt! Det var han väldigt stolt över märkte man. Men det skulle jag också vara.
Det var några saker vi inte sa ett ord om, och det var hungerspelen och våra skickligheter, de sparade vi tills vi skulle få varsin enskild pratstund med Reeka två dagar därpå.

När klockan slog tio sa Reeka åt oss att det var dags att sova, eftersom morgondagen skulle bli en lång dag.
Vi gjorde som hon sa och gick och la oss i våra hyttar. Jag somnade nästan direkt när jag hade lagt mig i sängen den kvällen för ovanlighetens skull.

“God morgon god morgon!” ropade någon utanför min dörr och jag hörde på rösten att det var Celina. “Gör dig i ordning och kom sen ut till matsalen.” Efter det hörde jag henne gå till nästa dörr och säja samma sak.
Jag reste mig upp efter bara några minuter och gick in till badrummet. Jag tog en snabb dusch innan jag gick och tittade i garderoben som jag märkte igår kväll. Där inne hängde det en svart tröja och en blå kjol med massor av volanger på. Jag kollade på dem ännu en gång och fattade inte att det var jag som skulle ha på mig dem, dem var så fina! Jag satte på mig kläderna och gick sedan och kollade mig i spegeln. Jag log när jag såg mig och börjar tänka vad jag ska göra med håret. Jag bestämde mig för att låta det vara utsläppt och bara dra en kam igenom det.

När allt var klart så gick jag ut ur kupén och gick mot matsalen, precis som Celina sa åt mig att göra. Alla satt redan vid bordet och åt, så jag gjorde precis som dem och tog för mig av den underbara maten. Jag tog mest ägg och bacon. Det gick väldigt snabbt för mig att äta. Det tog nästan bara 10 minuter innan tallriken var tom och magen var proppfull.
Vi satt kvar vid matbordet och såg repriserna från slåttercermonin från alla distrikt. Det var bara en till person som var tolv år förutom jag, det var en kille med blont hår och havsblåa ögon från distrikt 7.
Vi åkte in i en tunnel och det blev väldigt mörkt i tåget. Då sa de vuxna att vi nästan var framme, vi skulle bara åka igenom tunneln och sedan skulle vi se huvudstaden. Det tog bara 5 minuter innan vi såg den stora glamourösa staden.



Ska jag skriva i jag form eller hon/han form och vilket av då eller nu form? Skriv gärna vad som passade bäst!

Super, läser den här på mugglarportalen oxå

Primrose Everdeen skrev:

Super, läser den här på mugglarportalen oxå

Tack!

Jättebra!

Joshie skrev:

Jättebra!

Tack så mycket!

Nästa kapitel kommer imorgon eller ikväll.

Jag gillar det, mera.

Tack allihopa! Ni fattar inte hur glad jag blir!
Här kommer nästa kapitel

Kapitel 4:

Jag satt i en grön mjuk soffa och väntade på min stylist skulle komma. Jag visste bara en sak om stylisten och det var att hon hette Sophie. Det hörde jag att en av mina assistenter sa när hon noppade mina ögonbryn. Det gjorde ganska ont tyckte jag, att våldsamt dra bort mina ögonbryn, fast det var inget gemfört med när dem rakade mina ben. Det gjorde så ont så skriket for ut ur mig, som ur ett vattenfall.

Sophie kom instigande efter bara några minuter. Hon hade långt silkesblont hår med blåa slingor i. Hennes ansikte var ganska lite sminkat tillskillnad från alla andra i huvudstaden som hade grönt blåa ögonbryn och grönt läppstift. Det ända som Sophie hade gjort med sitt ansikte var att hon hade förlängt sina ögonfransar och målat sina ögonlock i en blågrön färg. Hon bar ett blått linne som passade bra ihop med ögonskuggan och sina svarta jeans.
Sophie kollade på mig uppifrån och ner innan hon hälsade. Hon presenterade sig med sitt namn, som precis som jag trodde var Sophie.
Sedan började hon prata om kläder och att hon hade stylat tvåan förra året som verkade stolt över. Jag hade inget minne av hur han såg ut, fast något säger mig att han inte hade heltokiga kläder. Sophie gick till garderoben och tog fram mina kläder som var gömda bakom hennes rygg när hon gick tillbaka till mig. Jag fick inte kolla när hon trädde plagget över mig, så när jag väl öppnade ögonen blev jag helt förbluffad.

Klänningen som jag hade på kroppen var brun, inte ljusbrun som min kropp, utan mörkbrun. Klänningen prydes med små röda och gröna paljetter så att det nästan såg ut som ett äppelträd.
“Vad fint!” sa jag till Sophie och hon fick genast ett leende på läpparna.
Hon hämtade assistanterna och bad dem att fixa mitt hår. De flätade mitt hår för att sedan sätta upp det i en bulle.
Sedan förde de mig ut till vagnarna, där Jack stod och väntade. Han bar en röd skorta och bruna byxor. I handen höll han en trädsax, som visade att vi kom från distrikt 11.
Vagnarna åkte ut till publiken i ordning, så vi stod och väntade en stund i vagnen innan våra hästar sakta började trava ut.
Vi fick en ganska liten applåd när vi kom ut, men tillskillnad från när distrikt 12 kom var vår applåd ganska stor. Vi red igenom publiken och ställde oss på en yta där alla andra distrikt stod. President Snow gick fram och gratulerade oss för att vi hade blivit uttagna, det tyckte jag var lite konstigt eftersom dem flesta inte ville vara med i hungerspelen men det höll jag i mitt huvud.
Han stod där en stund och pratade tills våra hästar började rida ut från publiken.