"If you want home, I have to die" (Glarvel)

Fortsätter om några tycker om den XD Den är inte igenom kollad efter stavfel/konstiga ögonblick. Hahha och jag kan säga att jag inte är världens bästa ff-författare direkt xD
Så nu överlåter jag er till läsningen;

Marvel sneglade på flickan jämte honom, igen. Hon med det långa blonda håret och de vackra gröna ögonen. Hon visade inga tecken på att känna av hans iakttagande blickar, utan hon verkade koncentrera sig på filmen. När Marvel kollade på filmen igen, såg han Johanna Mason krossa skallen på den andra finalisten med yxskaftet och bli korad till vinnare. Små applåder ljöd genom klassrummet, eftersom alla uppskattade hennes taktik. Att verka svag och ynklig, men egentligen vara en hänsynslös mördare. Fast det gick inte göra så om man var en medborgare i Distrikt 1. Man var en så kallad "Karriärist" då, och de måste alla ta på allvar, hur låga poäng dom än får.
Läraren lät dem gå tidigare och önskade dom ett glatt hungerspel, vilket skulle behövas för 2 personer. Glimmer försvann ur synhåll, snabbt. Säkert för att träna. Det gjorde nästan alla dagen innan Slåttern, Marvel också. Han ville inte gå hem och se hans mammas olyckliga blickar. Hon ville inte att han skulle anmäla sig som frivillig, om han inte blev vald själv. Marvel hade tagit så många tesseras som han kunde utan att hans mamma skulle märka det, så att han hade en större chans än de flesta att bli vald. Han var trots allt 18 år, och hade tränat inför det här så länge han kunde minnas.

Träningscentret var onormalt tomt. Några få killar och tjejer tränade på sina svagheter inför den kommande dagen. Marvel gick direkt fram till spjuten. De var hans bästa chans. Fick han bara tag i ett spjut så skulle det gå som en dans på rosor. Om inte rosorna plötsligt skulle få vassa taggar, det vill säga. Marvel spetsade dom löjliga dockorna om igen. På något sätt var det fortfarande roligt att se huvudet fara av och den gula stoppningen i dockan visas. För Marvel var det som att se blodet rinna på en riktig levande varelse.
"Du måste lyssna bättre, det vet du va?" hördes en röst bakom honom. Han snurrade runt och såg in i de gröna ögonen. Inga tvivel om vem det var. Det var Glimmer. Hon hade utan tvekan smugit sig på honom utan att han hade märkt det, vilket gjorde Marvel arg. Om det här hade varit hungerspelen hade han varit död nu. Han blir röd i ansiktet och vänder snabbt bort blicken. Glimmer tog hans spjut och siktade innan hon kastade. Spjutet träffade överarmen, där en muskel skulle ha varit.
"Du behöver sikta bättre, det vet du va?" sa han. Effekten av det han sagt var omedelbar. Glädjen i ögonen var som bortblåst, och en ilska började härja. Om det hade varit en vägg bakom honom, och inte en massa spjut, hade hon säkert knuffat in honom i den och hotat med att klösa ut ögonen på honom. Men nu vände hon bara på klacken och gick. En obeskrivlig saknad av närhet sköljde över honom och han kunde inte fokusera längre, så då var det lika bra att sluta upp med det här och samla sig inför morgondagen.

Marvel klädde på sig de fula kläderna hans mor hade lagt fram åt honom. Hade hon inte förstått att han hatade färgen rödbrun än? Tydligen inte. Istället för att klaga högljutt gick han ut och hittade snabbt några jämnåriga att gå till Rättens hus med. Framför Rättens hus skulle scenen stå, och på scenen skulle en för glad Claudia Fondain stå och prata med sin breda Huvudstads dialekt. Undra vilken färg Claudias peruk skulle vara i år? Förra året hade den varit äckligt orange, och därefter hade den varit ett skämt runt om i distriktet. Marvel kom fram till ett par fredsväktare, som registrerade honom, och pekade på en inhägnad långt fram, där han skulle få vänta. Det kändes alltid som om de var höns eller något bondgårdsdjur. Som om de skulle våga springa därifrån? Och vem skulle vilja springa därifrån då? Det var aldrig någon som hade mycket större chanser än någon annan.
"Välkomna, välkomna. Tiden är nu inne för att välja en modig tjej och kille, för äran att få representera distrikt 1 i det 74:de årliga Hungerspelet!" inledde Claudia, som hade ställt sig i mitten av scenen. I år hade hon en ljusblå peruk, med matchande smink och kläder. Hur orkade tjejerna i Huvudstaden hålla på med sånt där? Borgmästaren klev nu fram och började berätta om hur hungerspelen kom till, och varför. Samma gamla berättelse år efter år. De ändrade inte ett ord.... Innan Marvel visste ordet av hördes Claudias röst igen.
"Damerna först" och med de orden hängandes i luften gick hon med sina höga klackar fram till ett klot på högra sidan, tydligen tjejernas. Hon valde omsorgsfullt en lapp, och vecklade upp den. "Glimmer Cotton". Snabbt steg Glimmer fram, innan någon hann anmäla sig frivillig hade hon ställt sig på scenen och väntade nu på killarnas medtävlare. FAN, inte hon! ljöd en tanke i Marvels huvud. Medans Marvel hatade att Glimmer hade blivit vald, tog Claudia upp en lapp ur det vänstra klotet och vecklade ut den..

Jättebra! Mera! Vill läsa

Off topic: Jag hade samma visningsbild som du har nu på Mugglis C:

Awsome!!

Supermegafoxyawesome c:<

Sjukt bra skrivet, Emma. I loove it. :3

Superduperbra Emma
Älskar den <3

ALLTSÅ TACK SÅ MYCKET ALLIHOPA <3 Ni kan inte förstå hur mycket det betyder för mig, att ni tycker om den alltså.

Ska börja på det nya kapitlet imorgon, lovar :)

Foxface skrev:

ALLTSÅ TACK SÅ MYCKET ALLIHOPA <3 Ni kan inte förstå hur mycket det betyder för mig, att ni tycker om den alltså.

Ska börja på det nya kapitlet imorgon, lovar

YAY. :3

Jättebra skrivet :3

Superbra!!