Born to die.

En fanfiction om Distrikt 2's mördarmaskiner Cato & Clove, i det 74:e årliga Hungerspelen. De må vara karriärister, men det är ju mänskliga ändå? Katniss & Peeta var inte de enda kärleksparet i arenan [Clato]. Kommer skriva från både Cato's och Clove's perspektiv, fram till det tragiska avslutet i arenan.

Clove Everett avskyr Cato - avskyr. Hon avskyr det hånfulla leendet som ständigt klamrar sig fast på hans läppar, hon avskyr sättet han beter sig på - som att han vore så mycket bättre än alla andra, än henne, och hon avskyr hur han frivilligt tänker ställa upp i Hungerspelen för att mörda folk, hur han frivilligt skulle ställa upp i regimens sjuka spel. Men mest av allt, så avskyr hon honom för det faktum att hon dras till honom.

DEL 1

En fridfull tystnad fyllde det stora träningsrummet. Cato stod orörlig och stirrade på en blå träningsdocka på andra sidan rummet. Han kramade krampaktigt spjutet i handen innan han höjde armen och kastade iväg spjutet med sådan kraft att han nästan blev förvånad. Spjutet träffade dockan i bröstet och gick igenom den. Spetsen stack ut mellan dockans skulderblad och skulle ha genomborrat dess hjärta, om den nu haft något. Cato såg på sin tränare som tyst stod och betraktade den trasiga dockan. ”Cato, var det detta vi skulle göra idag?”, sa han lågt innan han började traska emot dockan. ”Det var slutet för den dockan och din träning, i alla fall för idag… Lämna oss.”, muttrade tränaren. Oss? Cato såg sig omkring i rummet, det var ju bara han där. Då förstod han att tränaren inte menat någon levande person. Upprört och märkbart sårat slöt han handen om ett nytt spjut. Spjutet var långt, kraftigt och väldigt tungt. Metallen den var gjord av blänkte svagt i ljuset ifrån takbelysningen. Utan att tveka slungade han iväg det emot dockan. Tränaren skrek till och skyndade ur vägen. Spjutet träffade dockan i ”ansiktet”. Tränaren reste sig och började gå emot Cato, högröd i ansiktet. Men Cato var redan på väg ut ur träningsrummet.
”Cato, stanna! Du kunde ha dödat mig, det vet du eller hur? Cato, nu stannar du. Cato. Cato!”, tränarens ord hade ingen som helst effekt på Cato. Han ryckte rasande upp dörren och smällde igen den hårt efter sig. Han var rasande. Han visste att det inte var det som de skulle göra idag, men ändå hade han inte kunnat motstå frestelsen att ”göra slut” på dockan. Han hade varit arg redan innan han kom till träningen, på sin närmsta vän, Jameson, hade ignorerat honom hela veckan pågrund av något han inte ens kom ihåg.I ett rasande tempo gick han emot den svarta, blänkade bilen som stod parkerad i skuggan av ett träd. Han kom faktiskt inte ihåg att han tagit sig ut ur träningscentret, men det kvittade. Han var ju ute. Frånvarande öppnade han dörren och slank in, slog sig ned på sätet. Nu skulle han därifrån och han skulle inte återvända dagen efter.

Alarmklockans tjut ekade emot de vitmålade väggarna. Clove kastade sig förskräckt ur sängen. Var befann hon sig? Då hon snabbt såg sig omkring insåg hon att hon var trygg. Hemma, på sitt rum.
”Clove! Du missar träningen. Skynda dig!”, Alders röst hördes nerifrån. Clove muttrade något i stil med ”jag kommer” och gick fram till garderoben och drog ut en av de avlånga lådorna där hon förvarade sina träningskläder. Hon betrakade de mörka träningsbyxorna och den matchande t-shiren en stund innan hon drog tröjan över huvudet och sedan drog hon på sig byxorna. Med avsmak betraktade hon sig i spegeln. Hennes hår stod åt exakt alla håll. Hon svor en lång ramsa och knöt på sig träningsskorna. Sedan gick hon för att ta itu med sitt hår. Gång på gång drog hon borsten genom håret, men hon fick aldrig till det. Men håret var inte lika ihop trasslat längre. Fortfarande en aning missnöjt satte hon upp håret i en slarvig hästsvans innan hon spurtade nedför trappan. Alder stod redan vid dörren, väntade på att henne. Han granskade henne från topp till tå innan han räkte fram henne regnjackan. ”Du lär behöva den”, tillade Alder då han såg att hon stirrade på den omorderna jackan. Motvilligt slängde hon den över armen och gick ut till bilen som hennes bror lyckats få tag i. Det var inte världens mest märkvärdiga bil. Men Alder älskade den i alla fall. Hon sträckte sig efter handtaget men Alder ryckte upp dörren åt henne. ”Stig in, min fina dam.”, sa han med snobbig röst. Clove kände sig förlägen då hon klev in i bilen som luktade starkt av herrparfym. Äcklat slutade hon andas genom näsan, men det gjorde inte saken bättre. Hon tvingade sig själv att veva ner rutan. ”Clove...”, Alder sneglade på henne då hon stack ut huvudet. ”Det stinker här inne!”, klagade hon men kunde inte hålla sig för skratt då hon såg sin brors min. Han såg generad och sårad ut. ”Alder... jag menade inget illa.”, sa hon lågt och Alder sken upp, som när någon tänder ett ljus som inte brunnit ut helt dagen innan. ”Glöm det. Du är redan förlåten, gumman.”, sa Alder vänligt och strök henne över håret med ena handen. Clove kände paniken krypa fram inom henne. ”Alder! Händerna på ratten.”, Alder muttrade lågt och lade handen på ratten igen. Clove lugnade ner sig och ägnade all uppmärksamhet åt delen av Distrikt 2 hon kunde se från bilen. Men egentligen fanns det inte mycket att se så hon vände sig emot Alder. Hon skulle just fråga honom om deras mor då han stannade utanför träningscentret. För första gången på länge såg hon besviket på byggnaden. Den var gigantisk och då hon var där om kvällarna var det nästan kusligt att vara där, eftersom att det alltid var tomt på människor då. Oftast i alla fall. Hon sa snabbt ”hej då” till Alder innan hon skyndade sig emot träningscentrets ingång. Det tog mindre än en minut att leta reda på hennes träningsrum, men då hon steg in i rummet möttes hon av en kylig blick ifrån Thom, hennes tränare. Men det var inte bara Thom som befann sig i rummet. En bit bort stod en lång, blond, kraftigt byggd kille. Thom sneglade på honom och sedan på Clove. ”Du får sällskap idag, Clove.”, sa han lågt och såg sedan på killen igen, som nu vände sig om. Clove stelnade till. Hon kände mycket väl igen honom. Cato. De gick i samma skola och hon stötte då och då ihop med honom it ränings-centret, men hon hade aldrig pratat med honom. ”Ni ska träna tillsammans idag, eftersom att Catos tränare vägrade ta emot honom.”, Cato såg upp i taket, som om han var uttråkad.
”Ja, Clove. Det här är då Cato, och Cato.. det här är Clove.”, Thom svalde hårt och Clove kunde se att han bet sig kinden, gång på gång. ”Jag vet.”, svarade Cato ointresserat och betraktade vapenskåpet med knivar, dolkar och svärd och sedan såg han direkt på Clove. Men då han såg att hon stirrade på honom vek han undan blicken. Snabbt gick hon fram till vapenskåpet och drog fram ett bälte med knivar. Hon knäppte det runt midjan och såg bort emot ”banan” där man kunde kasta knivar emot orörliga dockor. Varsamt drog hon en kniv och ställde sig framför en av dockorna. Utan en sekunds tvekan slungade hon iväg kniven som träffade dockan i bröstet.
”Du har talang.”, hörde hon någon säga alldeles intill henne. Snabbt hade hon snurrat runt och riktade en kniv emot personen, som nu visade sig vara Cato. Han ryggade undan, men leendet blev allt bredare. ”Och så är du lättskrämd.”, sa han lägre och lutade sig emot henne. ”Det är ingen bra kombination, sötnos.” Clove rynkade pannan och knäppte till honom i pannan.
”Backa. Du står alldeles för nära.”, Cato rörde vid sin panna. Han såg stött ut, men han backade. Det var ju det hon velat. Cato spände blicken i henne, samlade ihop sin stolthet gissade Clove hånfullt. Hon trodde att han skulle säga något, men istället vände ha tvärt och stegade iväg. Det var första, och antagligen sista gången de pratade direkt till varandra. Eller det var det Clove trott, tills Thom fick en idé. ”Ni ser ut att trivas med varandra.”, sa han glatt och ägnade sedan all sin uppmärksamhet åt att prata med Cato. Clove gick tillbaka för att kasta knivar men kunde inte undgå sig att lyssna på deras samtal.
”Cato, trivs du med din tränare?” hörde hon Thom fråga. Cato var inte speciellt mångordig.
”Nej.”
”Har du några önskemål, alltså...”, Thom tystnade. Cato såg på honom med uttrycklösa ögon.
”Skulle du ta emot mig, i sådana fall?”, frågade Cato. Clove stelnade till och kastade en kniv, för att Thom inte skulle upptäcka att hon hade tjuvlyssnat. Hennes privatlektioner... skulle hon behöva spendera de timmarna med någon annan, någon annan än Thom. Med... Cato. Hon skakade av sig tanken, nej. Thom skulle inte göra så, hon trodde i alla fall inte det. Hon hörde fotsteg bakom sig och tvingade sig själv att vända sig om. Där stod Cato. Hon kände sig faktiskt obekväm med honom i närheten. ”Vad?”, fräste hon. Cato flinade emot henne. Hånade han henne?
”Clove, din tränare har just kokat ihop något så det ser ut som om vi har gemensamma träningstimmar du och jag.”, sa Cato och lade armarna i kors. Clove bet sig i tungan, hårt. Hur kunde Thom göra så emot henne? Det var ju hennes träningspass, och hon var inte villig att ha någon annan i rummet då hon tränade. Speciellt inte någon som Cato. Så istället för att ägna honom någon mer uppmärksamhet gick hon för att prova på att kasta spjut. Hon kastade iväg ett smalt spjut emot en av träningsdockorna och träffade den i armen. Hon drog ett nytt spjut och höjde armen och skulle just slunga iväg det då Cato klev in i bilden. Han rättade till hennes grepp om spjutet, petade henne i ryggen och tillslut fick hon nog.
”Cato? Vad håller du på med?”, fräste hon, märkbart irriterat. Hon kunde höra att han höll tillbaka ett skratt. ”Jag rättar dig. Du kastar ett spjut som om du humpade någonting, typ en säckboll.”, sa han med ett flin. Han tyckte att det var lustigt. Clove bet sig i tungan och släppte spjutet som föll till golvet med ett skrammel. ”För det första, jag struntar fullständigt i din åsikt. För det andra, jag hatar folk som visar hur jag ska göra. Om det möjligtvis inte råkar vara en tränare. För det tredje, jag gillar inte dig. Så håll dig borta från mig. Okej?”, med de orden gick hon emot dörren. Hon öppnade den på glänt och smet ut. Men Thom kom snabbt efter.
”Clove, vart tror du att du är påväg?”, frågade han kallt. Clove vände sig om och såg på sin tränare. ”Jag mår inte så bra.. är det okej om jag.. hoppar över träningen?”, frågade hon hoppfullt. Thom nickade kort och klappade henne på axeln. ”Krya på dig.”, sa han innan han återvände in till träningsrummet. Hon pustade lättat ut. Det var sällan Thom lät henne strunta i träningen, men hon brukade sällan ha en anledning att strunta i den. Men nu var det en lättnad att få strunta i träningen, hon stod verkligen inte ut med Cato. Hon hatade när folk rättade henne, men hon borde inte ha rört spjuten. Det hade varit en dålig idé och det visste hon. Clove traskade längst gångvägen. För en sekund längtade hon hem. Men då hon insåg att Alder inte skulle vara hemma ångrade hon att hon satt sin fot utanför träningscentret.

Dörren öppnades och in kom Thom, men Clove syntes inte till. Thom gick ljudlöst över golvet och stirrade på Cato. Han gav inte ifrån sig minsta ljud där han stod, stelt.
”Vart är hon?”, frågade Cato lågt. Thom svarade inte, hans blick hade fastnat på någon dum träningsdocka och han ägnade inte ens Cato en tanke, det var i alla fall så det såg ut. Efter några minuters tystnad rörde Thom på sig.
”Cato.. är du fortfarande kvar?”, frågade han. Cato nickade dumt till svar. Thom nickade emot dörren. ”Du kan nog kila hem nu, tack för idag.”, Thom försvann ut igenom en dörr och Cato fann ingen anledning att stanna. Så han gick ut ur träningsrummet, genom en lång smal korridor och ut igenom porten. Eftersom att Cato fått skjuts till träningen kunde han inte ta sig hem på det snabba viset, så han var tvungen att prommenera hem. Inte så populärt. Då han klev in genom dörren kom en sko flygande emot hans ansikte. Förvånat kastade han sig undan och klacken på skon borrades in i trädörren. Cato rätade på sig och såg sin mor storma ut ur vardagsrummet.
”Cato! Hur vågar du bara... kliva in sådär. Du skrämde livet ur mig.”, klagade hon. Cato kunde inte undgå sig att himla med ögonen, vilket ledde till att hans mor gav honom en örfil.
”Först så kastar du nästan en sko igenom ansiktet på mig, och sedan så slår du till mig. Alltså, en fråga. Vad har du emot mig egentligen?”, fräste Cato och knuffade sin mor ur vägen. Hon skrek saker efter honom men han stängde av alla ljud och stormade upp på sitt rum. Att dörren nästan lossnade ifrån sina gångjärn eldade bara på moderns ilska. Cato slog sig ned på sin säng, försökte samla ihop tankarna. Men det slutade med att han var tvungen att banka huvudet i väggen, en gång, två gånger och tre gånger för att ens kunna få bort Clove's ansikte ur tankarna. Varför han tänkte på henne visste han inte. Han ville inte heller veta det. Moderns ilska skrik hade tystnat och hon hade antagligen tryckt i sig så mycket medicin att hon kraschat på soffan och antagligen somnat. Cato antog att det inte skulle bli mycket till middag idag heller. Men han var alldeles för trött för att gå ner, ville inte ta några risker. Så istället låste han dörren till sitt rum och lade sig ovanpå sängen.
Ögonen slöts och Cato föll in i djup drömlös sömn.

Super Bra!!

Åh helt awesome! Måste ha fortsättning nuuuuu! Clato är ett sånt fint ship :')

whirlwind skrev:

Åh helt awesome! Måste ha fortsättning nuuuuu! Clato är ett sånt fint ship :')

Håller med dig. ^^ Jätte bra. :3

Okej, håller på och skriver för fullt och jag hoppas att jag blir klar med nästa del idag. c:

Tack för att ni läser denna ff :3 Det värmer.

Grymt bra, Annie. (lika bra som förra gången jag läste den, ofc)

Tracker Jacker skrev:

Okej, håller på och skriver för fullt och jag hoppas att jag blir klar med nästa del idag. c:

Tack för att ni läser denna ff :3 Det värmer.

Yey, en ny bit. <3

Super bra Annie
Spännande, fortsätt så

Som sagt tidigare: Jättebra

Tracker Jacker skrev:

Okej, håller på och skriver för fullt och jag hoppas att jag blir klar med nästa del idag. c:

Tack för att ni läser denna ff :3 Det värmer.

Jippi.

Seriöst, den är skitbra!

JMason skrev:

Seriöst, den är skitbra!

Tack så hemskt mycket. När jag läste din kommentar, alltså. Jag dog :3 <3

Okej, andra delen är snart klar. Måste bara komma på något bra slut på delen. hehehe. .___.

Ååååh såå himla bra o':

HÄR HAR NI DEN...

DEL 2

Takbelysningen i det stora träningsrummet blinkade till och slocknade. Hela träningsrummet blev svart. Clove vred oroligt på huvudet, letade efter en ljuskälla. Men överallt var det mörkt. Eftersom att hon inte hade någon större lust att stå där fattade hon ett dumt beslut och började gå emot det hon antog var dörren. Plötsligt tog det stopp. Förvånat skrek hon till och backade undan. Hon brukade inte tillåta sig själv att bli skrämd, men detta hade varit ganska oväntat. Känslan av att någon helt plötsligt stod där i träningsrummet fick henne nästan att rysa. Clove blinkade gång på gång, försökte se något. Men hon kunde inte urskilja något i mörkret.
”V-vem är det?”, frågade hon lågt och rätade på sig. Hon var inte rädd, rösten lät märkligt stadig. Hon hade ju trots att skrikit till, vilket hon bannade sig själv för. Hon hörde någon harkla sig och svalde klumpen i halsen. ”Cato..”, muttrade hon irriterat.
”Rätt gissat, Clove.”, hörde hon Cato svara, uppenbarligen bara några centimeter bort. Clove lade armarna i kors och plötsligt flimrade lamporna till och tändes. Cato vek undan blicken, stirrade upp i taget med ett besviket uttryck i ansiktet, men muttrade sedan något och mötte Cloves blick.
”Nästa gång kan vi hoppas på ett längre strömavbrott, eller hur Clove? Det är ju riktigt mysigt att du vandrar in i min famn då det blir mörkt. Jag visste inte att du var mörkrädd.”, sa Cato en aning hånfullt. Clove bet sig i tungan och tog ett steg närmare Cato, hon tyckte verkligen inte om då någon gjorde narr av henne. Det borde Cato ha förstått. Ett par klarblåa ögon såg på henne. Hon anade en retsam glimt i dess blå djup. Clove skakade ilsket av sig tanken och örfilade Cato. Instinktivt tog han ett steg tillbaka och förde handen emot sin kind. Munnen gapade lätt och han såg riktigt förvånad ut. Att någon vågade slå till honom hände antagligen inte varje dag.
”Låt det där bli din varning.”, sa hon vasst innan hon med självsäkra steg lämnade träningsrummet. Cato stod kvar med ett uttrycklöst anisktsuttryck, stirrade tomt framför sig. Clove smet ut i den långa hallen som skulle leda henne till utgången, trots att hon varit där så många gånger kändes det ändå främmande på något sätt. Hon började gå i rask takt emot porten. Hennes fotsteg var det ända som hördes. De var ovanligt ödsligt för att vara en träningsdag. Dörren öppnades automatiskt då hon närmade sig. Utanför öste regnet ner, dränkte allt i sin väg. Clove fortsatte ut ifrån tränings-centret utan att tveka. Den senaste tiden hade Alder inte kunnat hämta henne, eller skjutsa henne eftersom att han lånat ut bilen och fått tillbaka den då den var ”ur funktion”. Så nu ångrade Clove bittert att hon inte tagit med sig sin jacka som Alder sagt att hon skulle göra. Hon fortsatte att springa och kom allt längre bort ifrån träningscentret. Regnet fick håret att klistra sig mot huvudet och det blev allt svårare att undvika vattenpölar. Clove såg bilar passera, men ingen stannade för att plocka upp henne. Ingen Alder heller för den delen. För en kort stund kände hon sig övergiven, utsatt. Men hon viftade snabbt bort de tankarna, hon var inte rädd. Hon var inte svag. Hon fick inte känna sig rädd. Snart såg hon det välbekanta trista huset som hon kallade sitt hem. Clove kunde urskilja en mörk gestalt på verandan. Vem det var kunde hon inte riktigt se.
”Clove?”, Alders röst bröt tystnaden då han ropade henne till sig. Clove övergick ifrån att jogga till att springa. Hon hoppade över den korta trappan och var nära att ”dansa” in i Alder.
”Alder”, hälsade hon och smet förbi honom in i huset. Clove huttrade till då hon kom in i det varma huset. Det var först då hon insåg att hon frös. Clove såg sig omkring i vardagsrummet. I soffan låg hennes far och sov, han snarkade ljudligt och ett gäng tomma sprit flaskor stod på soffbordet intill. Clove höll tillbaka en irriterad suck och började bara gå emot trappan. Hon gick trött uppför trappan, benen värkte efter den långa språngmashen och ögonlocken kändes plötsligt tunga. Övervåningen var så gott som omöblerad. Några blomkrukor stod placerade lite här och var, men annars var det tomt. Det fanns två dörrar, den längst bort ledde in till Alders rum. Clove fick aldrig gå in i hans rum, varför visste hon inte. Det kändes frestande att snabbt öppna dörren och kika in, men hon visste att Alder inte skulle bli glad om hon gjorde det. Så istället för att grubbla över vad Alder dolde bakom sin dörr gick hon in i sitt eget rum. Hon stängde dörren efter sig och drog av sig de genomvåta kläderna och kastade dem i en tvättkorg till vänster om dörren. Som hon alltid gjorde efter träningen, den ända skilldanden var att kläderna var tunga av allt vatten och genomvåta. Clove trippade fram till byrån och drog ut en av lådorna. Missnöjt betraktade hon sina kläder, hon ägde inga fina kläder. Det var i alla fall det hon själv tyckte. Efter att ha suttit stilla en stund drog hon fram ett par gröna byxor en svart kortärmad t-shirt. Clove kastade kläderna på sängen och sköt in lådan. Huttrande gick hon in i sitt badrum, betraktade sig själv i spegeln. Hon såg rent av hemsk ut. I stället för att snabbt torka av sig slog hon på duschen för att snabbt duscha av sig. Efter en stund stängde hon av duschen och torkade av sig med ett vitt badlakan och drog på sig kläderna hon valt ut tidigare. Clove skulle just lägga sig ner på sängen och pusta ut då hon hörde någon skrika och ljudet av glas som krossades. Clove stelnade till och vände sig emot dörren. Alder!
Clove ryckte tag i dörrhandtaget och tryckte upp dörren, rusade ut ur rummet och ned för trappan i världens fart. Som hon befarat låg Alder medvetslös på golvet. Han hade glassplitter i håret och blod sipprade ut ur ett sår i pannan. Istället för att falla ihop intill sin bror vände hon sig rasande emot sin far. ”Vad har du gjort?”, frågade hon anklagande. Han spottade ilsket och stirrade på sin dotter som om hon var något smutsigt och äckligt.
”Anklagar du mig, va? Han överföll mig.. den där.. saken!”, han pekade med ett darrigt finger på Alder. ”Det är din son!”, fräste Clove till svar. Fadern fnös, som om han inte trodde på henne. ”Knappast. Han är lika mycket min son som du är min dotter. Ni båda är psyk!” Clove blinkade till och sträckte ut handen emot köksbänken, knivstället var inte alls långt borta. Om hon bara fick tag i en kniv. Tyvärr, var fadern alldeles för nykter för att inte se vad hon var påväg att göra. Han slet tag i hennes arm och drog bort henne ifrån köksbänken.
”Nej du, dina knivar kan inte hjälpa dig den här gången.”, sa han hånfullt. Clove greps av panik, det var sällan hon gjorde det. Hon ryckte sig loss och flydde emot dörren.
”Jag ska slå ihjäl dig!”, ropade han bakom henne. Clove tänkte inte tillåta sig själv att stanna, inte ens en sekund. Hon tryckte upp dörren och sprang ut i regnet. ”Stanna, din lilla satunge! Stanna!”
Men Clove stannade inte istället ökade hon farten och sprang så fort hon bara kunde. Regnet blötte än en gång ner hela henne, kylde ner henne. Lugnorna värkte redan eftersom att det blivit betydligt kallare ute och hon frös, igen. Plötsligt bländade något henne. Clove tappade fotfästet och halkade till. Armbågarna skrapades upp emot asfalten och regnvattnet fick såren att svida. Hon kunde höra fotsteg. Det var antagligen slutet. Tänk om det var han? Clove slöt ögonen, men öppnade dem snabbt igen. ”Clove? Hur är det med dig?”, rösten lät välbekant men Clove kunde inte placera vem personen kunde vara. ”Clove, svara mig. Är du okej? Helvete, du är iskall.” Clove blinkade till. Såg upp på personens oroliga ansikte. Blont hår, blå ögon. Hon stelnade till och blinkade till ännu en gång. Det var Cato. Av alla personer i Distrikt 2 var det Cato som stod på knä vid hennes sida. I regnet. ”Jag mår bra.”, ljög Clove och reste sig upp. Benen vek sig under henne och hon kände att hon föll. Men innan hon slog i marken tog ett par starka armar tag i henne, höll henne upprätt. ”Ta det lugnt. Fryser du?”
”Ja.”, mumlade Clove lågt. Clove ungick att se på Cato, trots att hon gärna velat tacka honom. Regnet fortsatte att ösa ner, mer och mer för varje sekund. Cato tog snabbt av sig jackan, lade den om hennes axlar. Han lade beskyddade en arm om henne och ledde henne emot en mörk bil, hon kämpade inte emot. Cato öppnade bildörren åt henne och Clove steg in och då han smällde igen dörren tillät hon sig själv att huttra och dra jackan tätare omkring sig. Hon kom på sig själv med att andas in doften ifrån jackan och såg generat på Cato som just då klev in i bilen. Cato såg på henne och Clove anade ett leende på hans läppar, denna gång inte ett sarkastiskt. ”Clove, kan jag skjutsa dig någonstans?”, frågade Cato, i ett försök att låta trevlig. Clove skakade på huvudet. ”Bara.. ta mig härifrån.”, bad Clove. Han såg på henne en kort stund innan han gjorde som hon sa och svängde ut på vägen. Clove slog armarna om sig själv och stirrade tomt framför sig medan hon lämnade sin arga far långt bakom sig. Ju mindre hon tänkte på det, destå bättre. Hon sköt undan alla tankar på Alder, hemmet och sin far. Stängde ute allt utom ljudet ifrån regnet som smattrade emot vindrutan.

De sa ingenting under bilfärden, och snart svängde Cato in på uppfarten till ett gigantiskt vitmålat hus. Clove betraktade det med förvånade ögon, men under tystnad. Clove öppnade bildörren och steg ut, utan att slita blicken ifrån huset. Det var nog det finaste huset hon sett på länge, trots att regnet. Blommor blommade i rabatten, vinrankor slingrade sig upp för pelarna som höll veranda-taket upprätt. Gardiner i varje fönster, ljust överallt. Det såg helt enkelt underbart ut i hennes ögon, i alla fall för tillfälet.
”Kom nu.”, sa Cato otåligt och tog tag i hennes arm. Han började raskt gå emot ytterdörren, antagligen för att slippa bli allt för blöt. Clove följde utan protest med. Han öppnade dörren åt henne och hon gick in i en stor hall. Innan hon han se sig omkring, tog Cato henne i armen igen och drog med henne uppför en trappa. Ytterligare en hall och massor av dörrar. Cato slet upp en och knuffade in Clove. Han stängde hastigt dörren efter sig, som om de egentligen inte fick befinna sig i huset. Clove såg sig omkring i rummet, till vänster om henne stod en säng och bredvid sängen stod ett nattduksbord. På den stod det en ensam lampa. Ovanför sängen hängde det en hylla, böcker stod staplade på den och några fotografier var utplacerade på hyllan. Clove fortsatte att se sig omkring. En garderob mitt emot sängen, två fåtöljer och en bokhylla i ett hörn. Ett skrivbord stod emot väggen till höger om henne. Det var väldigt underligt att stå i Catos rum. Då det gick upp för henne att hon stod, genomblöt i en killes rum gjorde henne nervös.
”Cato...”, började hon tveksamt. Han höjde handen för att få tyst på henne och pekade på garderoben. Clove rynkade pannan, innan hon förstod vad han menade. ”Ska jag låna kläder av dig?”, frågade hon. Cato hostade till av skratt. ”Om du inte vill bli förkyld så..”, svarade han. Clove skruvade besvärat på sig. Cato vände ryggen till och lämnade rummet. Dörren slogs igen och Clove sneglade tveksamt emot den. Kunde detta verkligen vara sant?

Väggen kändes kall emot Catos rygg då han tungt lutade sig emot den. Cato, vad har hänt egentligen? Du kan väl inte tycka om henne så mycket redan? Det är omöjligt, du känner henne knappt. Tankarna snurrade runt i huvudet likt en tornado. Dörren öppnades och Clove kikade ut. Cato såg på henne och log snett. ”Hej där. Jag måste säga att du klär i mina kläder.”, Clove himlade med ögonen och försvann in i rummet. Cato följer ljudlöst efter. ”Du, Clove. En fråga.. varför slog du mig?” Cato granskade henne nyfiket. Clove fnös, som om han ställt världens dummaste fråga.
”Du förtjänade det.”, fräste hon till svar och satte sig på sängen. Cato höjde på ögonbrynen. Det var något nytt. ”Så.. du slår till alla som du tycker förtjänar det?” Cato satte sig ned bredvid henne.
”Du hånade mig, du påpekade min träning och så snor du min tränare. Sånt kan du inte komma undan med!”, sa Clove surt och makade lite längre bort. Cato gapade förvånat. Satt hon här och anklagade honom? Vad var det för stil egentligen?
”Går det upp för dig att jag inte bryr mig om dina patetiska åsikter?”, fortsatte Clove och Cato blängde på henne som svar. ”Alla bryr sig om mina åsikter, och de är inte alls patetiska!”, invände Cato. Clove måtte ett slag emot hans ansikte. Cato grep tag om hennes handled, höll den stilla. Clove försökte, en aning surt, dra åt sig handen. Men Cato släppte inte taget.
”Jag släpper om du lovar att du inte kommer försöka slå mig igen.”, Cato spände blicken i henne och Clove bet sig i läppen i frustration. ”Okej, visst.”, fräste hon missnöjt. Cato lossade greppet om hennes handled och snabbt ryckte Clove åt sig den. Cato reste sig bittert ifrån sängen och gick fram till fönstret. Regnet hade inte börjat avta, rättare sagt tvärtom. Regnet fortsatte att ösa ner utanför och Cato kunde inte låta bli att le. ”Det ser ut som att du får stanna här ett tag, Clove.”, sa han och vände sig emot henne. Clove satt fortfarande på sängen men hon hade något i handen. Cato rynkade fundersamt pannan och gick fram till henne. I ena handen höll hon Catos machete. Klingan blänkte svagt i ljuset ifrån lampanssken. Clove vände och vred på den, som om hon facinerades utav den. Själv tyckte Cato att den inte var speciell alls. Det var ju bara ett vapen. ”Är den din?”, frågade hon med tindrande ögon. Cato nickade kort till svar. Clove satte tillbaka den på sin plats på hyllan och vönde sig emot Cato. Clove granskade honom under tystnad innan hon reste sig ifrån sängen. ”Jag borde nog gå he...”, hon tystnade och blicken fastnade på fönstret. Eller rättare sagt det utanför fönstret. Vädret gjorde henne antagligen besviken. ”Okej, vad sägs om detta.. du stannar kvar här.. tills det lugnat ner sig.”, föreslog Cato. Clove blängde bittert på honom. ”Okej, men du förstår väl att det innebär att jag måste stanna här över natten?” Han nickade och log ett triumferande leende. ”Känn dig som hemma.”, sa Cato hånfullt och gjorde en gest emot sängen. Clove stönade och raffade åt sig en kudde som hon kastade i ansiket på honom. Cato kunde inte låta bli att le då kudden föll till golvet. Cato såg dröjande på henne innan han vände sig om och lämnade rummet.

Rummet var dödstyst då Clove slog upp ögonen. Det var fortfarande mörtk, obehagligt mörkt. Clove satte sig upp i sängen, tveksamt. Rummet kändes obekant. Det gick upp för henne att det nte var hennes eget rum.. Hon huttrade till, det var iskallt där inne. Clove smög ur sängen och gick med försiktiga steg över golvet då hennes fot stötte till något mjukt. Clove blinkade till och backade undan. Det var då kom mindes att hon befann sig hemma hos Cato. Att bara tänka tanken kändes otroligt skumt. Varför i hela friden hade hon inte stuckit? För att du vill vara här, Clove. Du vill vara hos honom. Clove ångrade genast att hon tänkt tanken, självklart ville hon inte vara här. Men trots det kunde Clove kunde inte förmå sig att krypa tillbaka i den antagligen iskalla sängen. Istället stod hon tyst och lyssnade. Hon kunde urskilja Catos lugna andhämtning och snart kunde hon även se honom. Det hade inte tagit lång tid innan hennes ögon vänjde sig vid mörkret. Clove sneglade emot sängen innan hon fattade ett snabbt beslut. Innan hon hann ångra sig lade hon sig ned på madrassen, bredvid Cato. Han rörde sig inte, utan fortsatte bara att sova. Hon lade försiktig ned huvudet på hans utsträckta arm. Clove slöt ögonen och somnade in till ljudet av hans andetag.

Jättebra Annie! *Clato feelings* ;_____;

Åh gud va bra.

Tack för alla fina kommentarer.

Men jag är lite besviken också.. det är ju knappt någon som läser. ;__;

Marvel skrev:

Tack för alla fina kommentarer.

Men jag är lite besviken också.. det är ju knappt någon som läser. ;__;

Måste bero på att vi är så få medlemmar ännu, Annie. Inte ge upp hoppet nu, det finns ju många som gillar din fanfic!

Ok, jag vet att denna ff kanske är inaktiv nu, men jag måste då säga att om du fortsätter skriva så kommer jag fortsätta läsa! Denna är ju azumigt goddie!!! <3

Clovely skrev:

Marvel skrev:

Tack för alla fina kommentarer.

Men jag är lite besviken också.. det är ju knappt någon som läser. ;__;

Måste bero på att vi är så få medlemmar ännu, Annie. Inte ge upp hoppet nu, det finns ju många som gillar din fanfic!

Precis. Ge inte upp hoppet!

Ny läsare

shit vad bra:D