Det 25:e Hunger Spelen

<br>
<div style="margin-top: 10px;">
Hejhopp!<br>
Har tänkt att skriva en fanfiction om den första kvartsekelkuvningen,
alltså det 25:e Hunger Spelen. I år, eftersom att det är
kvartsekelkuvning och desseutom den första, kommer det bli extra
speciellt. Det är nämligen så att de som lever i distrikten får rösta på
vilka två barn, fortfarande en pojke och en flicka, som ska
representera deras distrikt. <br>Ni som klarar av böckerna/filmen om Hunger
Spelen klarar förmodligen detta.<br>
<br>
Distrikt 7, Slåtterdagen<br>
<br>
En vanlig dag, hade torget varit nästan tomt på folk. Kanske en eller
två personer som köpte bröd eller annat dylikt. Men inte idag. Idag är
torget fullt med slåtterungar i åldern 12 till 18. Årets Hunger Spel, är
en kvartsekelkuvning, det första, och det har hållts val. Folk har
röstat, och beslutat vilka två ungdomar som ska åka till arenan i år. På
en scen framför Rättens Hus står en färgglad ung man. Håret är lila och
hans glittrande kostym är guldfärgad. Alla i distrikt 6 håller andan
när han öppnar munnen för att tala.<br>
"Välkomna! Vilket inspirerande tal från eran borgmästare, inte sant? Men
nu till saken, gott folk. I år har ni fått rösta på vilken flicka och
vilken pojke som ska delta i kvartsekelkuvningen i år." Mannen ler glatt
mot publiken innan han börjar prata igen. "Så nu, kommer jag att
berätta vilka ungdomar som får denna ära att delta. Och jag höll på att
glömma; glatt Hungerspel på er och må oddsen ALLTID vara er gynnsamma!"
Ungdomarna står tysta, rädda och stilla på torget. Alla är rädda för att
deras grannar röstat på just de, och att de ska få delta. Mannen kollar
nöjt ut mot publiken, som om de var ivriga över att kanske få delta.<br>
"Och den kvinnliga deltagaren som distriktet har röstat på är..." Mannen
tar en lång konstpaus innan han fortsätter. "... Joyce Watson! Joyce
Watson, var vänlig och kom upp på scenen." <br>
Det dröjer en minut, innan en lång mörkhårig flicka bryter sig ut från
ungdomarna. Hon ser ut att vara runt femton år gammal, och hon går med
målmedvetna steg mot scenen, trots att hon är rädd. Och frågan hon ställer sig är varför distriktet röstat fram just henne att delta. Vad har hon gjort för att distrikt 7 ska rösta fram henne? <br>Mannen ger henne en
lätt klapp på axeln innan han säger: "Och nu, pojken som ni röstat fram
är... Eric Watson! Var vänlig kom upp på scenen Eric Watson!" Joyce
stelnar till när namnet ropas upp. Eric Watson... Det är ju hennes bror!
Snabbt bryter en liten pojke fram ur åskådar havet. Han ser ut som en
manlig verision av Joyce, lika mörkhårig med gröna ögon. Han äntrar
snabbt scenen, och kollar upp på sin storasyster med tårfyllda ögon.
Mannen verkar oberörd, och ler lika mycket som förut. <br>
"Seså, nu kan ni hälsa på varandra. Men gud vad ni var lika då! Är ni syskon?" Joyce nickar tyst och skakar hand med sin bror.
</div>

De förs iväg in i Rättens hus av fredsväktare. Bror och syster, hand i hand.
Väl inne skiljs de åt, och förs till olika rum där de ska ta farväl av sina nära och kära. Joyce undrar lite över vad kommentatorerna säger när de försöker undersöka hur syskona Watson kände sig på torget.
Två stora och monsturösa fredsväktare för henne till rummet där vänner och släktingar får ta farväl under en timme, men de får bara några minuter var på sig. Och i år blir det extra smärtsamt, dels för att det är kvartssekelkuvning och dels för att det är de yngsta syskonen Watson som deltar. Joyce sätter sig i en soffa i grön sammet och väntar på vilka som ska komma.

Efter någon minut slås dörren upp och inrusande kommer Delia Quant, Joyce bästa vän. Kanske hennes ända riktiga vän. Tätt följd efter Delia kommer hennes syster Silya. Båda gråter och kramar om Joyce.
"Gud vad vi kommer sakna dig!" Delia har svårt att prata för att hon gråter så mycket och Jocye klappar henne tafatt på hennes rågblonda hår.
"Snälla, snälla försök att komma hem!" Silya kramar om henne hårt medans deras tårar blöter ner Joyces ljusgröna blus.
"Jag... Jag ska försöka. Jag lovar." Joyce känner hur tårarna rinner nerför hennes kinder också. Och hon inser hur mycket hon kommer sakna allting; att öva med yxa med sin far, laga mat med mor och leka och skoja med sina vänner. Alldeles för snart måste Silya och Delia gå, och ett par fredsväktare för ut de ur rummet.
"Snälla Joyce! Försök att vinna, lova det!" Delia nästan skriker det sista medans tårarna rinner nerför hennes kinder. "Lova det!"
"Jag lo..." Joyce hinner inte avsluta meningen innan dörren slås igen.

Det dröjer ytterligare en stund innan hennes mor, far och äldre syster Irma kommer in i rummet.
De har förmodligen varit hos Eric precis innan, för deras kinder är rödgråtna.
"Hur mår du sockerärtan?" Hennes far kommer fram och smeker henner kind med sin grova hand.
"Jag kommer sakna ner så mycket!" Hon kastar sig om sin far och ger honom en stor kram. Hennes far smeker henne över ryggen innan han drar sig ifrån för att ge de andra plats.

"Lillplutten, jag kommer sakna dig, men försök och vinna." Hennes tjugoåriga storasyster, som aldrig brukar visa vad hon känner, gråter fortfarande efter mötet med Eric.
Jocye kan bara nicka till svar åt Irma. Hennes mor kommer fram och ger henne en kram. Modern måste vara i choktillstånd. Nu har hon tvingats skicka fyra av sina barn till dessa hemska spel. Ingen har överlevt, men en har klarat sig undan lottningen genom att folk anmält sig som frivilliga eller någon annan deltagit.
"Om jag kunde skulle jag trycka på en knapp och ändra lottningen." Viskar Joyces mor i hennes öra. Två fredsväktare kommer in och ber familjen att gå, och de reser sig lydigt och går iväg.
Aldrig har Joyce känt sig så ensam och förtvivlad.