Ännu ett år av smärta [Hungespelen]

Titel: Ännu ett år av smärta
Färdigskriven: Nix.
Antal Kapitel: 7 Än så länge, skrivs mer ^^
Rating: PG - PG-13 vet inte riktigt än

Kapitel 1 - Det borde inte hända, det funkar inte såhär
Hon vaknade med ett ryck. Hon flög upp och ur hennes strupe kom ett högt skrik, ett skrik som enbart kom på grund av smärta. Kallsvettig och förvirrad reste hon sig upp, gick sakta ner för trappan och in i köket. Idag var det slåtterdagen, den dagen alla ville undvika.

Förra året ropades hennes syster upp och försvann, hon hade inte sätt henne sedan den dagen. Hon hade dött på arenan, hon hade dött plågsamt och grovt. Hon hade sätt sin egna syster dödas kallblodigt i tv. Hon ville inte minnas, minnas när hennes stora syster Henrietta Hamilton dog. Själv hette hon Marika Hamilton och fyllde 16 detta året. Det var inte bara hon som sörjde sin syster då hela distriktet visste vem hon var, och alla älskade henne. Alla visste att hon skulle dö, hon var snabb, kvicktänkt, smart, smidig och tyst. Men hon var ingen mördare och hon var inte stark. Hon ville inte döda någon, hon litade för mycket på alla runt omkring sig och det blev hennes fall. Flickan från distrikt 3 dog den dagen på arenan, Henrietta Hamilton dog den dagen på arenan. Hon blev dödad av en av sina egna bundsförvant. Den killen från distrikt 11, han som hade skyddat och tagit hand om henne ända sedan dag ett och helt plötsligt var hon dödad av han.

Marika ville inte tänka tillbaka på den dagen och allt det hatet hon kände för han. Hon hatade sin syster för att hon litade så grovt på han men hon hatade han ännu mer för att han vann och nu var i livet. Hon ville se han död, hon ville höra kanonskottet. Men det kom aldrig något, och sedan var han hemma, i trygghet. På segerturnen hade hon sett han när han var i deras distrikt och hon fick ögonkontakt, bara för en stund. Hon hade ända sedan den dagen tvivlat på om han verkligen ville döda henne eller om det låg något annat bakom. Men hon fick inte tänka så, inte nu.

Hon tog på sig en fin grön klänning i silke som passade perfekt till hennes nätta kropp, hennes gröna ögon och hennes långa kolsvarta hår som nu var uppsatt i en lätt fläta. Hon gick med tunga steg mot torget och hamnade bland dom andra tjejerna där hon skulle stå. Först ropades killarna upp, killen som fick gå upp hette Marwin Linc och var 17 år. Marika kände igen han, han var en av hennes systers bästa vänner. Hon bad lite lätt i tankarna över att han skulle komma hem levande utan att ens tänka på vems namn som just hade ropats upp. ” MARIKA HAMILTON ”, hördes det i högtalarna och hon ryckte till och stirrade blint framför sig. Det kunde inte vara sant, hon ville vända om och springa bort härifrån. Det kunde inte hända, inte henne. Skulle hennes mor och far få se sin andra dotter dödas smärtsamt på arenan än gång till? Dom förtjänade det inte. Dom var bättre och värda mer än så.

Något som är värt att lägga upp mer av?

Vad bra