Thalia Greenlaw (Hunger Games)

Titel: Thalia Greenlaw
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills:
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Thalia Greenlaw är en 19- årig tjej, född och uppvuxen i distrikt 11. Hennes lillebror är 18- åriga Thresh Greenlaw. Detta är berättelsen om Thalias liv, när hennes bror deltar i spelen och även efter det.

Låter det bra? Ja hoppas det, för jag håller på med första kapitlet xD

Kapitel 1
Thalia tog ett stort bett, saften från äpplet sprutade ut och hon torkade av saften med tröjärmen. Ett muttrande nerifrån får henne att förstå att Thresh tycker att hon för allt förmycket oväsen. Hon himlar med ögonen, de hade ju själv sett till att fredsväktarna sov, hon hade lagt sömnmedel i deras vatten, vad skulle kunna hända? Hon kastar ner några äpplen till honom och klättrar snabbt och vigt över till nästa träd. Hon hör honom lägga frukterna i den medhavda väskan och följa efter henne. Skulle fredsväktarna få syn på dem skulle det vara Thresh de först skulle ge sig på, oskyddad nere på marken som han var. Hon kastar ner ytterligare några frukter och klättrar högre upp i trädet för att se sig om. Det är mörkt från fredsväktarnas hus, och tyst kanske för tyst?.....En snabb blick får henne att registrera det närliggande området. Fruktträdgården är omgärdad utav tre meterhöga murar med taggtråd och en järnbelåst port. Den fjärde delen av trädgården består av den 30 meter höga muren med taggtråd som omgärdar hela distrikt 11. Thalia ser upp mot vakttornet och ser att det är dags för vaktbyte, bäst att sticka härifrån innan de skulle bli upptäckta. Ljuset från strålkastarna som lyser över de fallfärdiga rucklen en gång i timmen är för tillfälligt av, de ska lysa åter om ett par minuter vilket borde ge dem gått om tid att hinna hem. Hon visslar tre melodiska ljud ner till Thresh som svarar genom att kasta över säcken med dagens fångst, ett par döda ekorrar och frukt. Hon lät dolken försvinna ner i stövelskaftet innan hon klättrade över till muren och hoppade tyst ner vid säcken. Hon slänger den över axeln och väntar på Thresh en låg duns bekräftar att han landat på marken strax till vänster om henne.
Allt är tyst men plötsligt bryter ett tjut tystnaden och Thalia svor tyst till, de hade blivit upptäckta, eller hade de? Hon spände sin hörsel till det yttersta, men det verkade vara något vid torget. Antagligen någon som råkade passera förbi fast utegångsförbudet var lagt för flera timmar sedan. Ett skott i tystnaden får hennes misstankar att besannas, undra vem som fick sätta livet till denna gång? De höll säkert som bäst på att sätta upp allt för slåttern, Thalia kastade en snabb blick på Thresh det var hanns sista år i år, om han klarade sig så skulle de fira på dagens fångst. Om, alltid detta om, hon hatade det, Thalia suckade och trängde undan tankarna på att hon kanske inte skulle dela festmåltiden med Thresh…..
Thalia reste sig sakta upp när hon ansåg att kusten var klar, hon kastadde en snabb blick mot vakttornet där fortfarande vaktbytet höll på att ske, de hade väll blivit distraherade av det på torget. Snabbt sprang de över den oskyddade ängen, skulle väktarna få se dem nu skulle det vara kört för de hade ingenstans att gömma sig på ängen. Men som förr så klarade de sig och smög in i den tysta och nattsvarta byn, fram till det ruckel som var märkt med en 5 vilket var numret på deras hus.
Thalia och Thresh kliver tyst in i det lilla rummet och Thalia kastar över säcken till Thresh som gömmer undan den under den lösa golvbrädan medans Thalia går fram till sängen och faller på knä framför den lilla gumman som ligger där. ”Vi är tillbaka nu.” sa hon dovt för att inte skrämma upp henne. Hennes mormor var precis som Thalia mindes hennes mor, liten mörk och livrädd. Hennes mor ja, och Thresh far, de dog när Thalia bara var 10år och sen dess har hon och Thresh tagit hand om den återstående spillran av deras familj. Deras mormor var inget att lita på, det mesta hon gjorde var att vara rädd. Det irriterade Thalia något enormt, men hon sa inget. Hennes egen far visste hon inget om, hon hade ingen aning om vem det var, eller jo någon av fredsväktarna. Men hon visste inte om han var död eller levande eller om han ens var här i 11an så som många andra hade de gett sig på hennes mor som ung, och så blev Thalia till. Hennes broder däremot var född inom äktenskap, eller ja hennes halvbror. Hon reste sig sakta upp, klädde av sig och la sig ”Må oddsen alltid vara er gynnsamma” mumlade hon innan hon föll i sömn.

Kapitel 2
Thalia vaknade tidigt, solens strålar silade in genom det trasiga fönstret, vilket påminde henne om att hon borde laga det på något sätt. Seeder hade visserligen erbjudit sig att betala, men Thalia ville inte ta emot hjälp från någon inte ens Seeder. Det skulle inte kännas rätt med tanke på att hon inte skulle kunna betala tillbaka. Att bo i segrarbyn som Seeder hade sina fördelar, men hon hade vunnit med och Thalia var tacksam för allt Seeder hade gjort för dem. Sen föräldrarna gått bort hade hon varit till stor hjälp, en flicka på 10 och en pojke på 9 hade svårt att klara sig själv, och en tant som knappast kunde ta vara på sig själv var inte till stor hjälp. Hon hörde hur Thresh kom tillbaka blöt och med en massa pilbark i sin famn som han la ifrån sig på det nötta köksbordet. Han hade varit ner till sjön och badat och tagit upp pilbark till Infirma, deras mormor. Thalia svalde allt hon tänkte säga om det där, det var Thresh som ville att hon skulle lindra mormoderns plågor inte hon. Thalia var inte bra på läkekonst, hennes mor hade visat henne en hel del, men hon var så liten då att hon inte mindes och hon var mer intresserad av att lära sig om gifter, droger och annat. Men lite kunde hon, och hon visste att te berett på pilbark är smärtstillande. Det var inte just det att hon inte ansåg att hennes mormor behövde det eller inte, för det visste hon inte. Men Thalia avskydde folk som klagade eller tyckte synd om sig själva. Mormordens ständiga klagan drog henne till vansinne och hon ansåg inte heller att mormorden gjorde någon nytta. Enligt Thalia kunde hon lika gärna få dö, men Thresh hade alltid hindrat henne till detta.
Thalia följde sin lillebror med blicken när han drog på sig den ljusblåa skjortan han fått ärva efter sin bortgångne far. Även fast han var hennes lillebror och ett år yngre var han minst två gånger så bred som henne och det mesta var enbart muskler. Han var mörkhyad och svarthårig som de flesta andra i 11an. Hanns ögon var gyllenbruna som tillskillnad från Thalia som hade klart havsblå ögon, hennes hy var mycket ljusare än hanns även om hon inte var ljushyad. Men hon var glad att hon inte ärvt mormordens längd, för när Thalia stod upp var hon lika lång som Thresh medans deras mormor bara nådde dem till bröstet. Men mormordens korpsvarta hår hade hon ärvt och det hängde nu i ett enda trassel över hennes rygg. Thalia reste sig upp från bädden, tog sig en handduk och gick ut.
Det var en härlig morgon solen sken och fåglarna kvittrade, det hade varit en underbar dag om nu inte…. Thalia ville inte ens avsluta tanken, idag var det slåtter. I två familjer skulle man sörja av att förlora sina barn, medans de andra skulle fira att deras familjer klarat sig och att de hade en ledig dag. Hon följde stigen mellan de trasiga och medfarna husen ända ner till sjön och hon märkte att många hade gjort lika. Det var fullt med folk på stranden och alla var i full gång med att tvätta sig. Thalia söker sig längre upp längs stranden, hon gillar inte folkmassor och vill helst vara för sig själv. Längst upp finner hon en plats vid en familj på åtta där den äldsta tjejen på ca 12år håller på att tvätta av sin lillasyster. Ett namn far genom Thalias huvud, Rue, ja så var det flickan hette. De hade ingått i samma aretslag i fruktträdgårdarna innan hon började jobba på åkern. Familjen ser upp och ler avvaktande mot henne och hon drar snabbt av sig kläderna och dyker i. När hon kommer upp till ytan hör hon kvinnan mumla till sin man ” Lauritz Hostia” medans de ser bort mot Thalia. Hon stelnar till och dyker snabbt ner igen, hon dyker ner i botten och håller i några revor för att hålla sig under vattenytan. Lauritz, Lauritz, Lauritz, varför måste hon bli påmind? Och just idag av alla dagar, hon orkade inte. Det var just därför hon höll sig borta från alla, för att hon inte ville umgås med någon, det var så lätt att förlora dem man älskar och hon ville inte göra det misstaget igen. Det kalla vattnet sluter sig om henne, det känns som om lungorna ska sprängas och det börjar flimra för ögonen. Thalia släpper taget och låter sig långsamt föras upp till ytan och tar djupa andetag. Hela familjen är påklädda i sina slåtterkläder och ser oroligt efter henne, de ser lättade ut när de lämnar stranden och Thalia går upp för att tvätta sig. Varför bryr de sig ens om henne? De har en egen familj, en egen svältande familj och hon? Hon har förlorat mycket och är rädd för att förlora mer.
När Thalia tvättat av sig borstar hon igenom håret och låter det hänga fritt, hon lämnar sina kläder i en hög på golvet hemma och ser att Thresh redan lämnat huset med mormor. Väl ute på gatan mot torget möter hon Seeder och de går tillsammans mot torget och ställer sig vid Infirma. Thresh står redan vid de andra 18-åringarna, och ser stumt framåt mot scenen där en grönklädd herre struttar omkring och borgmästaren ser hotfullt ut över folkmassan.