Som om det var den sista dan (37:e hungerspelet)

Haha det här är min första fanfic någonsin men jag hoppas att det blir ett nöje att läsa den!
Den handlar i princip om de 37:e hungerspelet haha och en tjej vid Namn
Amber Dewey som blir utvald att delta. För att få reda på mer måste ni läsa!
Enjoy!!



Kap. 1
Jag vaknade upp med ett ryck, alldeles kallsvettig. Slåtterdagen är imorgon och jag är redan överdrivet nervös. Det har jag varit i flera veckor.
Jag vet att jag inte borde vara det men mardrömmarna om namnet ”Amber Dewey” på lappen skrämmer mig alldeles för mycket. I och för sig finns det så många ungdomar här i distrikt 11 att det inte är en så stor chans att det är just jag blir utvald. Men ändå, tanken skrämmer mig.
Jag hasar mig upp ur den lilla tältsängen jag tillbringar nätterna på och sätter på mig de skrynkliga kläderna jag använder när jag jagar. Sedan drar jag mig genom det fallfärdiga huset.
Jag ska precis till att öppna dörren när jag hör Alexander harkla sig bakom mig, jag hade inte ens märkt att han var där fören nu.
Min tvillingbror är en utmärkt jägare och han kan hantera en kniv som de flesta aldrig ens lär sig. Jag vänder mig om och ler lite ursäktande.
Han höjer ögonbrynen och granskar mig. ”Vart hade du tänkt att ta vägen utan mig då?” frågar han med nyfiken röst. Jag står bara stilla och stirrar på min bror innan jag ser ett leende i hans ansikte och han tar sig fram till mig för att krama mig.
Jag tar ett stadigt grepp runt hans rygg och undrar om de kan vara någon av de sista gångerna jag får känna hans bröstkorg höja och sänka sig.
Han släpper mig och lyfter upp min haka och jag ser på han att han vet vad jag tänker, inte för att jag gör något för att dölja det. Med min bror behöver jag inte omge mig av ett hårt skal som jag gör med de flesta människor.
Vi står tysta ett tag i det läget innan hans dova röst fyller tystnaden. ”Du kommer inte att bli vald” lugnar han mig och stryker hans hand på mitt korpsvarta hår.
Jag nickar bara utan att säga nått, vilket jag egentligen inte behöver göra heller.
Även om jag och Alexander är tvillingar är vi så olika man kan komma. Hans stora muskulösa kropp visar inget på den lilla mängden mat vi får medan mina revben till och med sticker ut. Hans rufsiga, korta, bruna hår är inget i jämförelse med mitt raka, svarta hår som når mig ner till mitt på ryggen.
Hans bruna ögon och mina isblåa. Hans gyllentonade hudfärg och min likbleka. Man skulle egentligen kunna tro att jag kommer från ett annat distrikt med tanke på mitt utseende, eftersom de flesta här i distriktet har mörka drag och ögonfärger. Det enda som är lika med mig och min bror är personligheten. Vi klarar oss bäst tillsammans under jakten, då vi båda smyger knäpptyst längst de lövklädda skogarna.
Alexander föser ut mig ur huset som mer ser ut som ett skjul än något annat och följer efter.
”Dags för jakt” säger han och livsglädjen lyser i hans ögon.
[list][*][/list][b][i][/i][/b]

Verkligen jättebra! Ser defenetivt fram emot en fortsättning! C:

Tack så jättemycket, det värmer verkligen eftersom det är min första!! Här kommer fortsättningen:DD

Kap 2
Jag skrattar till lite grann. Att glädjas åt något som blir bestulet på liv är egentligen en helt bisarr sak. Men om man tänker efter, är det ju precis så de gör i huvudstaden här i Panem.
Vi tar lätta steg genom distriktet för att inte riskera att väcka några fredsväktare i onödan.
När vi kommer till en bäck ler vi ett välbekant leende mot varandra och följer bäcken. Egentligen är det lite väl långt att gå för min smak men eftersom det är det ända jaktstället ”i närheten” så väljer jag hellre det än att slita som djur på åkrarna. När jag var mindre brukade jag arbeta där, dock. De skickade upp mig i träd för att plocka frukter och liknande eftersom jag var så liten och späd. Men när jag blev äldre började både jag och min bror att tröttna och kom överens om att försöka hitta ett annat sätt att skaffa mat. Det var ju inte maten vi jobbade för, det var pengarna som knappt räckte till ett mål mat om dagen vi offrade alla krafter till. Nu är jag 16 och har haft skogen som arbetsplats sen jag var 12.
Vi kommer fram till vårt jaktställe utan att jag ens kan minnas hur vi gick, vilket jag inte behöver eftersom jag är så van att gå den här vägen att jag skulle kunna gå den i sömnen, men ändå, det är inte ofta jag dagdrömmer så pass kraftigt att jag tappar fattningen om verkligheten, särskilt inte när mina dagdrömmar inte ens handlar om något bra eller intressant.
Jag skakar på huvudet innan jag kilar fram en kniv från min ficka men märker att Alexander redan har fällt en blågrön fågel som han är på väg fram till.
Knäcker med fingrarna och kastar kniven strax över huvudet på min bror och den lämnar ett djupt hack i halsen på en likadan fågel någon meter bakom honom innan den tar fäste i stammen på ett smalt träd.
Jag beundrar mitt kast med ett flin på läpparna innan jag ser Alexanders chockade ansiktsuttryck och tappar flinet.
”Är du galen?!” väser han mot mig och jag känner att skulden börjar tynga mina axlar innan han skrattar hest. ”Om du inte hade varit så skicklig på att hantera den där så skulle du kanske inte ha en tvillingbror.” Jag går fram till trädet och drar ut kniven med ett ryck innan jag höjer på ögonbrynen mot min bror.” Då skulle jag kanske vara mors favorit” säger jag och stämmer in i skrattet.
Mor och Far hade tyckt mer om Alexander så länge jag kunde minnas och även våra tre småsyskon kände sig tryggare med honom i sin närvaro. Jag brydde mig inte så mycket längre eftersom jag hade insett att jag inte var något roligt sällskap och jag kunde inte sluta undra varför den glade Alexander tog åt sig det jobbet. Men egentligen, var jag hur lycklig som helst att han gjorde det.
När jakten är över har vi fält fem fåglar och två vildgäss som har virrat bort sig från resten av deras flock.
Vi tittar belåtet på varandra och smyger sedan tillbaka till skjulet. Vi lyckas ta oss tillbaka utan så mycket som en blick från en fredsväktare och möts av mor och vår skrikande lillebror, Chan.
Mor har ett irriterat ansiktsuttryck eftersom hon mer än gärna vill att vi lägger av med jakten men ändrar sig genast när hon ser våra byten som hon bär med sig ut ur skjulet för att göra upp en eld för tillagandet av maten. Så länge sätter jag och Alexander oss på marken för att leka med Chan.
Maten smakar utmärkt och jag lägger mig i tältsängen så fort resten av mina sysslor är klara. Jag försöker tvinga mig själv till en sömn men så fort mina ögonlock stängs ser jag det framför mig, Alexander eller jag som blir utvald som kämpe för distrikt 11. Jag rycker till och känner kallsvetten rinna längst ryggraden innan jag sätter mig upp och drar mig in i ett annat rum där Alexander ligger och vrider sig och det syns att även han har en svår natt, även om han vägrar visa att han är rädd för slåttern. Jag tippar fram till min bror och lägger mig intill honom med huvudet på hans bröstkorg. Jag märker att han vaknar till lite och lägger handen på min våta rygg och trycker sig intill mig. Hans trygga famn gör att jag känner mig tillräckligt säker för att falla in i en orolig sömn, full av mardrömmar.

Tack så mycket <3
Okej,den här delen blev jag inte så nöjd med men jag lägger ut den ändå..)


Kap. 3
Det känns som om jag slungas mellan drömmar och verklighet i evigheter innan jag ser solen börja täcka himlen med sitt gulskimriga ljus.
Jag sträcker på mig i Alexanders grepp och drar in ett djupt andetag för att rensa lungorna. Alexanders ögonfransar fladdrar till och jag ser att han är klarvaken efter ett ögonblick. Jag ler prövande mot honom och får ur mig ”Nu gäller det”. Han nickar tyst och kramar mig hårt innan vi båda reser oss från sängen och går ut till mor och far. De är redan i full gång med att göra iordning våra syskon och säger åt oss att skynda med att fixa oss. Jag tvättar ansiktet och överkroppen med vatten från en hink strax utanför skjulet och skrubbar bort smuts på benen med en väl använd trasa bredvid.
När jag går in i huset igen ser jag att mor har lagt fram en alldeles ny klänning på den ensamma stolen i huset, den som mor oftast sitter och stickar på. Men den här klänningen är inget vanligt broderi.
Den här klänningen är ljust beige med armbågslånga ärmar och ett marinblått sidenband i midjan. När jag kollar noggrant ser jag att hon till och med har plockat mörkblå blommor och fäst dem i den nedre stycket på den otroligt vackra klänningen.
Jag vänder mig storögt mot mor som ler ett av sina sällsynta leenden. ”Jag tänkte att du skulle få ha något speciellt idag” säger hon och jag nickar innan jag vänder mig mot klänningen igen, tar upp den i min famn och går mot familjens sovrum för att byta om. Där finner jag redan Alexander i en liknande, beige skjorta och ett par mörka byxor. ”Stiligt”. Han höjer ögonbrynen åt min sarkasm och knuffar till mig innan han lämnar rummet. Jag byter om och sätter upp mitt hår i en prydlig knut och ställer mig framför en stor metallskärm som vi använder som spegel, för att beundra klänningen. Jag slätar ut några hårstrån på håruppsättningen medan jag tänker på hur nervös jag är för Alexanders skull. Som tur är behöver jag inte oroa mig för småsyskonen eftersom den äldsta bara är 10, men snart så är det dags för dem också.
Slåttern håller till på torget, någon kilometer ifrån oss så vi börjar gå någon timme innan för att komma dit i tid. Gör man inte det, kan man nästan räkna ut att straffet blir högt, det blir det oftast här i elvan.
På vägen håller jag Alexanders hand hårt innan jag ser min bästa vän Lucretia och skyndar upp bakom henne för att överaska henne med en puff på ryggen. Hon vänder sig om och ser mig rätt in i ögonen, man ser att hon har gråtit. När hon ser mig ler hon så brett hon kan för att dölja hennes rädsla men jag kan genomskåda henne. Jag har känt Luc nästan hela mitt liv och hon är mer lik en syster för mig än någon annan. Det finns bara en som står mig närmre, Alexander.
Mina händer sträcks ut för att fatta hennes och jag ler tillbaka. ”Det kommer att gå bra! Det finns över femtusen ungdomar här, du kommer inte bli dragen”. Jag önskar bara att jag kunde intala mig själv samma sak. Luc har alltid varit den lite skygga, rädda flickan som inte gör en fluga förnäm. Bara tanken på att jag avrättar djur varje dag kan faktiskt bringa fram hennes tårar. Hon påminner mig ofta om hennes största rädsla, att bli vald, och eftersom hennes äldre syster faktiskt dog i hungerspelen för fem år sen så förstår jag henne fullt ut, och hon vet att chansen att bli vald finns.
Hon ler faktiskt på riktigt den här gången och hon ger mig en snabb kram innan jag vänder mig om för att nu möta min familj och ansluter mig än en gång till dem.
Vi kommer fram till torget som är oigenkännligt eftersom smutsen som så vant ligger där, är borta. Stenplattornas egentliga, ljusa färg visar sig och inhägnader är utspridda över åskådarplatsernas markyta medan scenens är så när som tom på folk. Endast ett par stolar och en mikrofon täcker den.
Jag står nu i en av inhägnaderna närmast scenen med de andra flickorna från mitt område här i distriktet och kramar hårt Lucs hand.
Min plats är i perfekt läge för att se både Alexander och min familj och jag börjar känna hur det dunkar i bröstet på mig. Snart är det över, tänker jag lugnande för mig själv och hinner ta cirka 7 djupa andetag innan platsen framför miken inte längre är tom. Där står nu en välklädd man och ler ett falskt leende som hela distrikt 11 beskådar. Ägaren till leendet är ingen mindre än Edmund Norris, en självupptagen, högfärdig man som inte gör något annat än skryter om sig själv och sina deltagare.
Han ger ifrån sig ett lågt skrockande innan det ekande ljudet av hans röst tar upp tystnaden på torget.
”Välkomna allihop, till slåttern inför det 37:e årliga Hungerspelet”. Hans ögon rör sig längs med publiken.
”Nåja, det är väl ingen idé att ödsla tid på onödiga hälsningar, eftersom vi alla bara tänker på en sak. Vem som kommer bli vårt distrikts kämpe. Men först tar vi och tittar på en film från huvudstaden”.
Han vänder på sig och sätter sig på den enda lediga stolen innan en film visas upp på den stora skärmen bakom honom.
Filmen är samma som varje år, om hur distrikten förrådde huvudstaden med ett uppror och som straff är vi tvungna att offra två ungdomar, en av varje kön, att stridas till döden på en arena, tills bara en överlever.
Edmund återvänder vant till sin plats vid mikrofonen och berättar att för en gångs skull får männen börja.
Han går fram till en stor glaskula som fylls av flera tusen lappar innan han börjar gräva i den. Handen greppar tag i en lapp någonstans i mitten på kulan och drar långsamt upp den.
”John Fitzroy!” ropar han ut och ett par mummel sprids i skaran av ungdomar innan en normalbyggd, blond pojke blir utdragen ur den för att bli framputtad på scen.
Hans blonda hår är ovanligt här i 11 och det får mig på något sätt att fästa mig vid honom. Han är ovanlig, precis som jag, tänker jag innan en annan tanke slår mig. Han kommer troligen vara död om en vecka.
Han verkar inte rädd, utan mer arg på något sätt. Innan jag hinner tänka mer på pojken dras en lapp upp ur tjejernas glaskula och Edmund tar ett andetag innan han läser upp den osaliga flickans namn.
”Lucretia Claw”. Jag känner att handgreppet från Luc lossnar och innan jag hinner kolla åt hennes håll ligger hon på marken.

Kap. 4
Mitt hjärta hoppar över ett slag, två slag och sen tappar jag räkningen. Jag kan inte andas. Min syster kommer dö, är det enda jag kan få in i tankarna och jag står bara och stirrar rakt in i tomma intet när Luc rent utav släpas fram till scenen.
Edmund ger henne en vänlig klapp på axeln och inom mig bubblar det av ilska eftersom vi alla vet att han inte bryr sig ett dugg om min allra bästa vän.
”Någon frivillig?” frågar han lite uttråkat och jag hör en röst som bekräftar att den vill ta Lucs plats.
Rösten är välbekant. Den rösten skulle jag känna igen vart som helst, eftersom den rösten är min.
Jag står på den folktomma gången fram till mot scenen. Mina syskon gråter och jag hör ett antal skrik också, men det är inget jag kan göra ogjort. Lucs föräldrar kan inte förlora ett barn till.
Jag förflyttar mig darrigt fram till scenen och byter plats med Luc som ser ut att vara mest chockad på hela torget.
Jag hör Edmund säga några obetydliga ord medan jag blickar ut över distrikt elvas torg, troligen för sista gången innan vi blir infösta i ett fallfärdigt hus bakom oss.
Jag och John blir informerade att vi får ta ett snabbt farväl till våra nära innan det är dags att gå ombord på tåget som kommer gå direkt till huvudstaden.
Sedan går vi in i två särade rum som enligt mig bara består av en soffa och ett bord och jag sätter mig för att vänta. Jag hinner inte ens låta något sjunka in innan jag blir överöst av hårda kramar och nervvrak. Min mor gråter och skriker på mig, de två småsyskonen som förstår något gråter också fast tyst och vägrar släppa mig. Far kollar bara besviket på mig, vilket får mig att känna mig illa till mods och bara må sämre än jag redan gör. När mor och syskonen släppt mig ger han mig bara en lös kram och mumlar något som låter som ”Hur kunde du göra det där” vilket får mig att tänka mig allt från deras synvinkel. De hinner bara pusta ut om att ingen av deras barn blev valda och sen ställer en upp som frivillig och jag vill inte ens tänka på hur min bror står ut. Då kommer jag på min bror och snurrar ett halvt varv för att möta hans hjärtkrossande blick. Han är den enda som faktiskt får mig till tårar och vi håller bara om varandra ett bra tag utan att säga något, men förr eller senare tar stunden slut och min familj blir utsläpade genom dörren igen och då var det över. Men just som jag tror det springer Alexander in igen för att pussa mig på pannan och säga ”Vinn det här” innan fredsväktare drar ut honom igen. Jag undrar om han får mycket problem av det eller om fredsväktarna faktiskt kan ha lite överseende över det hela. Jag gnider något i min hand och tänker på att jag inte hade något i den förut. Handen öppnas av en reflex och jag ser en silvertärning falla till marken innan den studsar in under soffan jag slagit mig ner på igen. Kroppen nästan sjunker ner på golvet för att plocka upp den igen.
Silvertärningen, som var en doppresent från vår döda faster. Silvertärningen, som har fått stått för så många beslut i mitt liv. Silvertärningen, som jag gav till Alexander för att alltid ha en del av mig. Silvertärningen, som jag nu tänker ha med mig in på arenan och som alltid ska påminna mig om min bror och hjälpa mig i kampen därinne. Jag tar ett grepp om den och drar mig smidigt ut under soffan, där Luc står.
Mina tårar som har torkat ut trycker sig tillbaka i ögonvrån och rinner längst mina kinder, likaså på Luc.
”Hur kunde du göra så?!” skriker hon mot mig och jag blir chockad över hennes reaktion.
”Jag kunde inte se dina föräldrar förlora ett till barn, och jag kunde inte förlora min bästa vän” snyftar jag fram.
Det märks att det räcks som svar och hon staplar fram till mig för en kram. ”Jag kommer inte klara en dag utan dig, jag älskar dig Amber”.
”Jag älskar dig också” säger jag och känner hur mina känslor långsamt stängs av. Jag säger inget mer innan Luc går ut och inte heller när de kommer för att hämta mig igen. Jag har bara åkt bil några få gånger och det här är en av dem. Vägen är hackig och bilen skakar oavbrutet på vägen till tåget. När jag sen stiger ur slutar det inte och det tar ett tag för min hjärna att vänja sig med att gå igen.
När jag står utanför tåget stannar jag och drar in distrikt elvas söta naturdoft blandat med tågets avgaser en sista gång och sen går jag på det. En avox visar mig vägen till min kupé innan jag känslolöst faller ihop i den mjuka sängen jag annars hade njutit av. Men det är inte lätt att njuta när man vet att man är påväg mot sin död.